Den längre semestern förlades i år till sensommaren, mycket senare än jag brukar, men den var välkommen när den inföll i mitten på augusti. Inte kunde jag i år heller frångå min årliga tradition att åka till mina nära och kära i Spanien några veckor och njuta sol och värme i sällskap med en härlig väninna.
Hann inte jobba mer än 10 dagar så var det dags för semester igen, och årets definitiva höjdpunkt!
Att åka ner till vackra Skåne och hjälpa till att förbereda inför älskade äldste sonens bröllop och sedan delta i denna magiska händelse.
Jag är fortfarande helt euforisk!
När bröllopsplanerna för ett tag sedan var i full gång blev jag tillfrågad om jag ville sjunga på bröllopet. Jag funderade ett tag, men föreslog då att käre ex-maken, tillika brudgummens far, skulle spela, så kunde vi framföra något tillsammans. Så blev det bestämt..... ända tills jag kom på att även fråga käraste dottern om vi inte kunde sjunga en duett. Nu blev det vi tre som träffades några gånger och övade och övade, för att framföra Sonya Aldéns "Du är allt". Intet ett ord yppades till det blivande brudparet om att även storasyster skulle sjunga, det fick bli en överraskning i kyrkan.
Inför bröllopet träffade jag för första gången också brudens släkt och precis som bruden är de härliga människor. Vi förberedde festlokalen tillsammans med underbara vänner till brudparet och allt blev bara så där sagolikt perfekt som man önskar.
Den stora dagen hade vänner och släkt från när och fjärran, främst fjärran då många av oss bor långt från Skåne, samlats för att delta i bröllopet. Det blev en magisk dag fylld av så mycket känslor, skratt, glädjetårar och främst KÄRLEK!
Att få ha alla mina tre barn med respektive samlade tillsammans kommer att värma mitt hjärta under en lång tid framöver.
Att få känna värmen från alla vänner och släktingar som deltog gör mig salig.
Och att få se två människor som är som skapta för varandra och se lyckan i deras ögon slår allt!!
Sången blev känslofylld då tårarna var nära, så för några sekunder kom jag av mig, men det blev vackert ändå och alla blev överraskade av att dottern och jag sjöng tillsammans.
Givetvis höll jag också ett tal för brudparet under middagens som gick bra trots känslosamhet.
Nu försöker jag landa i alla känslor och minnen från den dagen. Har svårt att sluta le men blir också lite gråtmild.
Jag har aldrig varit så säkert på något i hela mitt liv, jag bara vet att det kommer att vara Elin och Elias för all framtid!
