Tankar under årets sista dygn...

Försöker i tankarna summera allt som hänt under året, och som vanligt så känns det som om man glömmer hälften.

Mycket har hänt, där jag rest både till andra platser och själsligen.
Jag har inte njutit av nuet tidigare på samma sätt som jag idag kan se skönheten i små små ting.

När min dotter gifte sig för två år sedan höll jag ett tal för brudparet där jag liknade kärleken och livets resa vid ett gammalt hederligt koleldat tåg där vagnarna kommer att fyllas och tömmas av människor och möten i livet. Vissa stannar kvar under hela resans gång och andra kliver av tidigare. Det som gör att tåget rullar är kärleken, och liksom tåget behöver kärleken bränsle som behöver ösas, men man ska vara sparsam med den så att den inte tar slut.
Kortfattat kan jag också summera mitt eget år på det viset.

I år har mina barn och vänner fått största delen av min kärlek, vilket känns både härligt och sorgligt eftersom det skett på bekostnad av kärleken till mannen i mitt liv. Jag har upplevt den största lyckan genom att få delta vid mitt yngsta barnbarns förlossning och jag har också fått uppleva en mors värsta mardröm, som jag av hänsyn ej skrivit så mycket om här på bloggen, men som nog gått att läsa mellan raderna.

Jag är tacksam för varje stund här på jorden och ser fram emot ett nytt år med nya utmaningar och harmoni i tillvaron. Nyårslöften har aldrig varit något för mig, däremot har jag alltid haft mycket önskningar inför det kommande året. Den främsta önskningen är att jag och mina nära och kära ska få ha hälsan
så att vi kan fortsätta ha det så härligt tillsammans som vi haft det under detta år.

Glöm inte att älska, kramas och visa omtanke!
Skratta mycket och le mot omgivningen, jag lovar att det smittar!

Sömnlöshet...

Det är tredje natten nu som jag har svårt att somna, kanhända det beror på att jag sovit en del när jag varit julledig eller tankar som ibland dyker upp i huvudet precis när man ska somna.
Livet har ju trots allt varit ganska turbulent på sista tiden.

Sedan jag skrev sist så har min tillvaro präglats av fullständig lugn och ro tills i måndags, då det var dags för några arbetsdagar innan jag imorgon går på nyårshelgens jourpass. Annandagen och söndagen tillbringade jag nästan bara på min soffa, (bortsett från en lång och skön promenad när solen tittade fram), tillsammans med en stickning, lite ost och vin och några mycket bra filmer.

Jag såg "P.S I love You", som förvisso var en rätt förutsägbar amerikansk romantisk film, men ändå rätt roande, "Jag har älskat Dig så länge", ett franskt drama som grep tag om hjärtat så att tårarna flödade och "Paris Je t'aime", en film med ett antal shortcuts om kärleken ur olika regissörers synvinklar, underbar!
Jag älskar franska och italienska filmer, då de är så enkla och jordnära, men ändå får med essensen av livets vindlingar och irrvägar på både humoristiska och allvarsamma sätt. Om man klickar på filmtitlarna ovan så kan man se en trailer på filmerna.

Ikväll har jag varit barnvakt, mestadels till yngste barnbarnet, för de andra sov, eller åtminstone skulle sova när jag kom. Dottern och svärsonen firade tvåårig bröllopsdag och dottern hade överraskat maken med att de skulle gå på bio och se "Avatar".
Filmnördar är vi allihopa!

Det dröjde inte länge efter att mor och far lämnat hemmet när Emil kommer upptassande och säger: Mormor, jag vill bara ge Dig en godnattkram! Sen var det kört, han kunde inte sova han heller, så han fick låna min lilla ficklampa som jag alltid har i handväskan och ligga i sängen och läsa lite böcker. Jag tror inte att det dröjer länge innan han kan läsa "på riktigt". Han är fem år och Andrea läste när hon var fyra!

Den minste godingen är en riktigt glad prick, han skrattade, log och jollrade förnöjsamt mest hela kvällen och jag kunde inte annat än NJUTA!!



Nu borde jag sova, men det känns som att det kommer att bli svårt i natt också. Får i alla fall göra ett försök nu!

Stilla juldagskväll...

Efter en intensiv julafton, med grötlunch hos min kära systers familj och sedan fortsatt julaftonsfirande hos min älskade dotter med familj, samt juldagsmiddag hemma hos mig med barn och barnbarn idag, så känns det naturligt att ägna kvällen åt att i stillhet ta det lugnt med mig själv. De traditioner jag haft tidigare år har ersatts med nya i takt med att skaran av barnbarn ökat, och det är ju det som är livets gång.

Julen har varit härlig hittills, med mycket värme och kärlek från mina närmaste... och det är ju precis det som är julens budskap. Kärlek!! Dock saknar jag någon att krypa upp hos ikväll, någon som stryker mig över kinden eller ser på mig med ömhet i blicken, det vore en lögn att inte medge det. Men det har å andra sidan inget med julen att göra, för den känslan ger sig till känna även andra dagar.
Barnbarnen hade målat underbara tavlor till mig i acrylfärger, som redan fått sin plats på väggen i mitt vardagsrum, och nya fotografier pryder mitt piano. Precis som min bloggvän Maria, så blev jag lite förvånad över att det inte fanns en bok bland mina julklappar, men jag fick en otroligt vacker Inspirationskalender med citat och klokheter av Paolo Coelho av min mamma och ett ljuvligt vacker droppe för värmeljus som hon målat i porslinsmålning.

Jag lovade ju också att berätta om julklappen jag köpte till mig själv några veckor före jul, och bildbevis finns nu här ovan, en bronsfärgad och otroligt vacker klocka.


Nu återstår en dag av julhelgen, som skall åtnjutas med några bra filmer och en filt över benen.

God Jul...

Nu blir det full rulle med ugnsbakning av julskinka och diverse andra pyssel. Måste till och med byta julgransbelysningen i granen som jag klädde så vackert igår kväll. Den slutade helt enkelt att fungera... men vad ska man säga - den hade hållit i 30 år!!!
En riktigt härlig kvällen före dopparedagen önskar jag Er alla!

Varma julkramar!

Julen är räddad...

Granen står på plats, klädd och fin.
Snön lyser vit på taken... än så länge.
Julklapparna är inhandlade och snart även inslagna...

Jag har köpt mig en filmbox med franska filmpärlor som jag ska njuta av i julhelgen,

garn att virka mig en varm mössa av, jag har många olästa
härliga böcker som bara står och väntar på att bli framtagna ur bokskåpet

och mycket skön musik att lyssna på...
Barnbarnen ska pussas och kelas med och två av mina barn, svärsonen

och jag ska umgås under lättsamma och sköna former.

Vad mer kan man begära...
mer än att även den äldste sonen skulle vara med oss.

Långsam julkänsla....

Nu börjar jag känna igen mig själv igen... åtminstone litegrann.

Två sorters kakor bakade ikväll, lite julklappar inslagna och annat småpyssel fixat. Och när jag ändå stod där och bakade så tänkte jag att det faktiskt är två kvällar till kvar innan julaftonen infaller, så jag kanske kanske ska baka de där brysselkexen också, och kanske chokladsnittarna - eller?! Vilken fruktansvärd vanemänniska man är egentligen. Fast nu har jag ju bakat de två sorter som sonen inte vill vara utan!

Och inte tänker jag äta upp dem i alla fall! Efter jul blir det sockerstopp hemma hos Hofström och Ewertsson. Marcus ska träna sig större och jag ska träna mig mindre! Vi får väl se.... den visan har vi kört förr...!

Och apropå visa, så kommer här en underbar melodi med en favoritsångerska, Lizz Wright, som jag också hörde på Fasching för några år sedan. Den är lång, men ack så bra med endast trummor och hennes fantastiska röst. Lite omväxling till all julmusik!

Mer än lovligt vimsig....

Börjar stilla undra vad som hänt med mig, som normalt vid några dagar före jul har bakat sju sorters kakor, mjuka kakor, gjort julgodis, bytt gardiner och städat klart... men i år inte gjort ett skapandes dugg!!

En förklaring är ju förstås att varken sonen eller jag mådde speciellt bra förra veckan och behövde den tiden till lite mor-och-son-tid och samtal om livet.

Varje gång jag bestämt mig för att ta tag i något är det som om någon tryckt ner mig i soffan och tvingat mig att sitta där och begrunda det viktiga i livet. Och inte sjutton är det livsviktigt att vara så frenetisk i sitt julpysslande som jag alltid varit. Det blir jul ändå! Och vi som inte ens ska äta julmat på julafton hos dottern.

Vimsigheten ska vi inte tala om...den har varit värre än vanligt. Igår kväll när jag och två härliga väninnor satt hemma hos mig och drack ett glas vin innan vi skulle gå ut och lyssna på Mikael Rickfors, tappade jag tråden ett antal gånger under våra samtal. För en stund sedan skulle jag handla havregryn och smör till de enda kaksorterna sonen vill att jag ska baka till jul, och glömde båda delarna. Kom visserligen hem med lite annat jag behövde, men inte det jag verkligen åkte till affären för!

Nåja, julklapparna inhandlades igår, så nu är jag klar med dem i alla fall. Och idag har dottern varit här med två utav barnbarnen, så städtiden gick åt till att umgås med dem istället, och det var ju tusen gånger mysigare än att gå runt med en dammtrasa och dammsugare.


Nu ska jag börja sticka en mössa som jag hoppas ska passa, jag som normal inte klär i huvudbonader överhuvudtaget. Men om mormor ska kunna gå ut och åka pulka med barnbarnen så måste man ha varmt om öronen... för är det något som jag älskar så är det att åka pulka, det kan mina barn gå i god för!

Och nästan lika mycket som jag älskar hösten, tycker jag att vintern är strålande vacker när det ser ut som det gör ute nu. Jag blir alldeles hänförd av gnistrande snötyngda grenar mot den mörka kvällshimlen, så det är bara att njuta!

Filmtips...

En av de filmer som jag kan se hur många ggr som helst är "An affair to remember" med Deborah Kerr och Cary Grant, så håll till godo med några vackra bilder från filmen och den underbara titelmelodin...

Njutbart!!

Vinterstämning....

Så sakteliga börjar aktivitetsnivån återvända. Sonen tar bilen och far iväg till kompisarna och tycker att det är jätteskönt att slippa gå till fots i kylan. (Som om bilens skinnsäten skulle vara så varma när man sätter sig i den... brrr!)


Jag har inte gjort speciellt mycket idag heller, förutom att jag roat mig med att fotografera mina vackra röda tulpaner ur en massa olika vinklar, försöka fånga snöflingorna på bild, vilket verkar vara en omöjlighet, läsa lite i min bok och ta det lugnt. Nu tror att jag ska ta och baka mina havrekakor ikväll, det brukar ju vara ett tecken på att jag börjar må bra.

Snön har fallit halva dagen och nu är marken vackert vintervit och gnistrande, så det kommer utan tvekan att bli julstämning även i år.

Motivationsbrist...

Försöker fokusera på något - tänker att jag ska ta tag i något - börjar, men tappar lusten. Oron, som nu borde vara borta gnager korta stunder i själens vrår.


Det går över.... precis som alla livets motgångar! Nu ser jag fram emot en rofylld och härligt jul hemma hos dottern med barn och barnbarn. Sen blir det bara ljusare och ljusare!!

Vart tog min bil vägen....

Är fortfarande hemma från jobbet för att smälta helgens ofattbara och omskakande upplevelse. Tankarna om vad som hade kunnat hända dyker upp ibland och jag har då svårt att hålla tårarna tillbaka. Det känns som det enda rätta just nu är att lyssna inåt och låta själen bestämma.

Sonen försöker fokusera på roliga saker nu, som till exempel att han lyckades med att få sitt körkort idag! Igår åkte vi till Vägverket för uppskrivning och när han kom ut därifrån med mungiporna vid öronen blev jag varm i hela kroppen. Något pokerface har varken han eller jag, så vi strålade nog ikapp en stund.
I morse kl 08:00 var det dags för uppkörningen, vilken han annars inte skulle ha oroat sig för, men nu blev det genast lite pirrigare med anledning av det ogynnsamma väglaget.
Att han inte skulle klara det betvivlade jag dock inte en sekund, eftersom vi kört bil tillsammans länge redan. Nu börjar jag undra vart min bil tagit vägen.... för den har varit på vift hela dagen!!

Fast sonen får så gärna låna den om jag inte behöver den själv, så länge han tankar den, håller sig på vägen och kör försiktigt!

Lugn Lucia...

Känner mig lugn och trygg nu med min älskade yngste son sovande i soffan. Jag sitter i fåtöljen, ser på honom och tänker på hur skört livet är och hur lycklig jag är över mina älsklingar och hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som har underbara vänner som bryr sig så mycket om mig.

Vår Luciadag har varit stillsam och eftertänksam och vi har båda fått lite perspektiv på livets väsentligheter.

Jag vill tacka livet...

Efter ett mycket omskakande dygn är jag oerhört tacksam över livet... och än mer övertygad om att skyddsänglar finns!

Fredspriskonserten...

Har under fredagkvällen suttit och tittat på Nobels fredspriskonsert ifrån Oslo och måste säga att jämfört med IDOL, som ändå hör till mina favoritprogram, så är det en milsvid skillnad i programklass.

Artisterna och musikerna var helt enkelt fantastiska, och jag blev särskilt förtjust i Esperanza Spalding, som med sin otroliga musikalitet och sitt underbara basspel fick mig på fall. Kanske inte för intet som jag varit gift med en basist...

En eloge till norrmännen för förmågan att göra underhållningsprogram av bra kvalitet, ta bara Skavlan som ytterligare ett exempel. Men jag undrar lite om det var ett medvetet val att ha nästan bara mörkhyade artister när Barack Obama fått fredspriset?? Bara en iakttagelse...

Det var en gång... del III

Lite fuskigt, några minuter före tolvslaget, börjar jag skriva dagens inlägg som handlar om ett annat utav mina liv.

Det liv som denna dag, den 9 december för 18 år sedan, kröntes med en liten prins. Hans ankomst var efterlängtad av mor, far och alla syskon och precis som tredje barnet oftast är, lite besvärlig innan han äntligen efter tredje besöket på BB bestämde sig för att han ville ut en vecka tidigare än beräknat.
Jag tror bestämt att han hade lite bråttom också... eller så undrade han vilken värld han skulle komma ut till, eftersom han kom ut med den ena utav sina små händer förundrat liggande mot kinden.

Nyfikenheten har inte haft någon måtta, knän har skrubbats, näsblod torkats, handleder brutits och sår har sytts. Men i hans lilla hjärta vilade inga sorger, utan skrattet fanns alltid bubblande nära ytan. De finns inte många i omgivningen som inte charmats av hans spjuveraktigtet.
När han vid 6 års ålder satt och smekte vår slöjstjärt när jag rengjorde vårt akvarium, och sorgset undrade varför vi inte kunde köpa en hund, hade jag kunnat ta ner månen.

Du känslosamma, varma och underbara kille har hela livet framför Dig... att ta vara på med själ, hjärta och klokhet... som bara Du kan! Börja med körkortet nästa vecka!

Jag älskar Dig min yngste solstråle!

Antistressterapi...

De senaste veckornas berg- och dalbanetillvaron börjar så sakteliga balanseras... oftast når saker och ting sin kulmen innan man kan skönja hur vågskålen börjar återta jämnvikten.
Det känns skönt!

Med anledning av det och sonens förestående 18-årsdag så har jag ännu inte känt av någon som helst julstress. Den brukar möjligtvis infinna sig sista veckan före jul eftersom jag oftast inte köper några julklappar innan födelsedagarna är avklarade. Idag inhandlade jag ändå de första julklapparna till barnbarnen och en till mig själv som jag bad om att få inslagen. Berättar inte nu vad min egen julklapp är, den som är nyfiken får helt enkelt ge sig till tåls.

Har kommit på att det bästa botemedlet mot stress är tystnad och tända ljus... möjligtvis lite klassisk musik som lägger sig som en filt kring själen. Sitter just nu och smuttar på ett glas rött, det är mörkt och regndroppar glittrar på fönstret, ett nyinköpt vackert ljus sprider en doft av varm choklad och kola i lägenheten och det är tyssst.... förutom mitt lilla vattenfall som porlar stilla i bakgrunden. Om inte det är stressreducerande så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.


Strax ska jag ta en promenad till min härliga vän Anita, där vi ska dricka vin, äta sushi, skratta, prata om livet och titta på film. Om Du läser det här Anita... så tack för att Du finns!

Änglarnas tid...

är året runt och dygnet runt hemma hos mig... men lite extra kanske så här kring jul!

Egentligen har jag inga speciella julänglar, mer än min röda vackra ängel i köksfönstret som jag blev handlöst förälskad i kring jultid förra året.

Jag tror på änglarnas magi och vakande öga... och tror att vi alla har en skyddsängel.

Alla goda ting äro tre...

Denna helg har återigen varit omtumlande... med mycket glädje och även ledsamheter... men det verkar vara så det ska vara ett tag i mitt liv. Det finns inget ont som det inte kommer något gott ur, även om det ibland är svårt att se.

Men jag saknar inte glädjeämnen.. utan försöker låta dem överskugga det jobbiga.

Barndop av yngste musketören stod på första prio denna helg. Det var en vacker tillställning som efterföljdes av en mycket trivsam samvaro och kulminerade med en härlig hämtmiddag hos dottern och svärsonen.

Och pricken över i:et var att äldste sonen bestämt sig för att överraska oss alla genom att komma hit över helgen!! Ååh vilken lycka... att ha alla tre barnen hos mig samtidigt! Det var inte igår!

Tre älskade barn.... och mina barnbarn - de tre små musketörerna!!

Älskar dem så oerhört mycket!

Kärlekens irrvägar...

Brustna drömmar efter en 8-årig relation som sakta gått i graven...

Idag är vi två i familjen med brustna hjärtan... Känner vemod och sorg över tingens varande, men stor tilltro till framtiden.

Efter regn kommer alltid solsken!

Detta gjorde mig glad idag...

* Två möten på mitt arbete, som istället för de vanliga trista mötena där man bara sitter och lyssnar, faktiskt kommer att utmynna i någonting bra och där jag kände mig delaktig!

* Efter 4 veckors fysisk och själslig yogatorka fick jag ikväll mitt lystmäte tillgodosett genom ett underbart yogapass med sångmeditation. Det ger mig en härlig kombination av energi och harmoni och jag är glad!

* En inhandlad rödblommig klänning till julens festligheter som jag kan ha tillsammans med mina röda skor som jag köpte i Spanien. För det finns väl ingen som har missat att jag älskar rött - kärlekens färg!

* Sist men inte minst... att höra sonen skratta med sina härliga killkompisar som bryr sig om honom så mycket.

A thousand drunken dreams...

Här kommer en till udda fågel som jag tagit till mitt musikaliska hjärta....

Sorgen och glädjen....

de vandra tillsammans. Medgång och motgång här tätt följas åt...
Så lyder första stroferna i psalm 365, vars ord dök upp i mitt huvud efter helgens händelser.
Nu kan man ju undra om jag kan psalmboken utantill, vilket jag naturligtvis inte kan, men efter att ha sjungit i kyrkokör i många år så kan man stora delar utav sin psalmbok.

Helgen svischade förbi i ett huj och med tanke på att den varit rätt händelserik så går ju allt fort.

Har återigen varit jour denna helg, med en hel del supportsamtal. Dock fick jag glädjen att hinna vara med på min brorsdotterdotters dop och då även träffa min bror och svägerska som flugit hit från Spanien för att vara med. Härligt att träffas alla vi syskon, något som inte hör till vanligheterna nu när käre bror flyttat från Sverige. Det var ett vackert och trivsamt litet dop med trevlig samvaro efteråt. Vi fick också några fotografier tagna på oss alla tre!

Helgens sorg var att yngste sonens flickvän gjorde slut på deras 15 månader långa relation, något som tagit honom mycket hårt och som gjort att vi varit väldigt nära hela helgen.
Det är svårt att se sina barns förtvivlan och vanmakt och veta att man inte kan göra något... mer än att finnas till och tala om för dem hur unika de är och att de aldrig får glömma det. Det han går igenom är något som vi alla gått igenom någon gång och det blir inte lättare ju äldre man blir. Man kanske kan se det ur andra perspektiv, men det känns inte mindre i hjärtat.
Jag har stöttat honom... och försökt hålla mig för gråt tills jag varit ensam. Saknaden kommer att bli stor för mig också eftersom jag också håller henne mycket kär och jag vet att hon varit bra för sonen. Nu hoppas jag att han klarar av att fokusera på sitt körkort, som skall tas om en månad.

Jag brukar säga att ingenting är hugget i sten förrän man dör och det sista som får överge mig är hoppet och det har jag försökt få sonen att tänka. Vi har pratat mycket om negativa tankar och jag har delgivit honom mina egna erfarenheter i hur man kan stoppa dem innan de hinner gräva sig djupt ner i själen. Det kommer att göra ont, kanske länge till och med, men han kommer att fixa det och jag finns alltid här för honom precis som för mina andra barn.


Skönaste rosor på törnbusken glöda, ljuvaste örter ha tärande gift. Kinden kan blomstra men hjärtat vill blöda. Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift, vers 4.

Det var en gång... del II

Denna dag för 28 år sedan upplevde jag ett av de mest magiska ögonblicken i mitt liv. Vid tvåtiden på eftermiddagen, bland bunkar, jäst, socker och vetemjöl stod jag för att baka bullar när värkarna satte igång regelbundet. Det blev inga kanelbullar den dagen... det blev andra bullar!

Kl 21:21 på kvällen vändes mitt liv upp och ner för all framtid utav den mest ljuvliga lilla varelse, mörkhårig och med långa svarta ögonfransar. Det var det första jag frågade min dåvarande älskade make.... "har hon långa ögonfransar"? Näst efter "Va?? Blev det en flicka??" Vi hade under hela graviditeten trott att det var en pojke, så vi hade inga flicknamn på lut överhuvudtaget. Han skulle ju heta Andreas... så Andrea blev det istället! Eftersom pappan har långa vackra ögonfransar så ville jag ju naturligtvis att vårt barn skulle få den genen som gav dessa vackra ögonfransar. Nu fick hon mina pigga ekorrögon och hans långa ögonfransar... och var i våra ögon det vackraste som skådats.... vilket hon fortfarande är!

Hon var en egensinnig, klok, och varm tjej med masssor av bus i blicken och sin mammas och pappas stora stolthet. Alltid duktig i skolan och när hon sedan blev storasyster den bästa av storasystrar... någon för syskonen att luta sig mot.

Nu är hon själv mamma, och åren som gått känns för mig som en vindpust... vart tog de vägen alla underbara fantastiska stunder som vi hade? Jag bär dem i hjärtat och vet att vi kommer att få många lika fina till!

Jag älskar Dig min underbara dotter!

Friskhetstecken....

är det när rastlösheten kommer krypande och man längtar efter lite socialt umgänge. Längtar till jobbet och att få vara lite normal ett tag igen.

Och lusten att baka, fixa och dona hemma är tillbaka! Vill till och med komma iväg till träningen igen... och inte minst till yogan som jag saknat i en månad nu. Kan ju inte sitta här på nätet och bli försoffad och förslöad i huvudet.... då känns det som man inte har något liv. Och det har jag ju!!
Ett alldeles förträffligt härligt liv med underbara människor omkring mig som jag bara längtar efter att få umgås med igen.. för att inte tala om barnbarnen!!!
Nu har jag stillat rastlösheten något i alla fall, genom att det just nu står en plåt med vinbärsrutor i ugnen och bara väntar på att få stilla mitt sockersug och glädja mina arbetskamrater imorgon. Receptet har jag delgivit här tidigare.

När man fått blodad tand...

Låter farligt det där... speciellt så här i tider när New moon har premiär!

Men så farligt är det faktiskt inte, det är så enkelt så att jag tycker att det är så otroligt roligt att fotografera (men det visste Ni ju redan), redigera bilder, fixa och trixa med layouter och hitta njutning för ögat så att jag har skapat en till blogg. Gjorde faktiskt det för ett tag sedan, men det har varit en mognadsprocess för att hitta rätt bakgrund och namn innan jag velat publicera den... men nu så är den klar!

Välkomna in och titta, och lämna gärna ett litet avtryck!