Nu är det gjort...

Efter mycket tjatande från vänner, nära och kära om att jag måste skicka in mina fotografier till en fototävling, så har jag då fallit till föga för smickret och gjort det! I sista stund också! De skulle vara inne idag, den 29/9 och jag fick iväg mailet för en halvtimme sedan, med en knapp timme till den 30/9.
Vet inte varför jag gått och dragit på det, tror antagligen inte att jag har så goda chanser. Tycker alltid att det finns så många andra som tar så mycket finare bilder... vågar inte riktigt tro på att någon annan skulle vara intresserad av dem. Men nu är det alltså gjort! Det var ett tag sedan jag skrev... livet blev plötsligen uppslukat av en liten människa på 53 cm som har upptagit mina tankar och min tillvaro. Alla tre barnbarnen är underbara, men jag kan inte påminna mig om att jag var så uppslukad när de föddes som jag är av denne lille man, Simon, som han heter. Det har säkerligen med mitt deltagande i förlossningen att göra... samt att han är en kopia av sin mor när hon var nyfödd. Om man lägger ett fotografi på henne bredvid honom så ser man inte skillnad. Jag häpnas och blir påmind om en lycklig tid tillsammans med min förste make och en liten ljuvlig varelse... som idag är en fantastisk kvinna. Idag mår jag riktigt skruttigt, har ont i huvud och kropp samt lite svid i halsen, och det har jag verkligen inte tid med! Varje dag när jag hört andra runtomkring mig klaga över förkylningar, influensor och hosta, så har jag tänkt att jag nog klarar mig denna gång också! Fast jag vet ju inte hur jag mår imorgon, så bäst att inte ta ut någonting i förskott, varken ont eller gott! Har den senaste veckan njutit till fullo av de underbara höstdagar som vädergudarna givit oss. Solen, värmen och de fantastiska färgerna är mer än en lisa för själen! Helgen och fredagkvällen spenderades med goa vänner samt särbon... med övervägande fördelning till särbons fördel. Mysiga middagar, biomys, höstpromenader och besök hos barnbarnen har satt guldkant på en redan trivsam tillvaro.

Skönheten i naturen...

"Livet är inte en fotbollsplan att rusa fram över,
utan en trädgård som ska skötas..."

Kärlekens under...

Nu har det skett, miraklet som jag skulle få bevittna! Därav bloggtorkan de senaste dagarna, då jag haft en hel del annat att tänka på...
Fredag kväll hade jag lovat lille Emil att han skulle få sova hos mig, under förutsättning att mamma inte behövde åka in till BB för att få lillebror, och som en Guds försyn så blev det inte så heller... eftersom han då hade blivit mycket besviken. Vi hade hur mysigt som helst!
Lördag kväll, tjejmiddag hemma med mina goa vänner som var med mig till Spanien. Lite gott att äta, vin, prat, skratt och fototittning på Spanienbilderna... och jag tänkte att nu är det som gjort för att dottern ska ringa och säga att det är dags! Nog ringde hon allt, och inte bara en gång utan ett par gånger och mest för att få lite stöd i sina tankar kring värkarbetet. Att åka eller inte åka!
Söndagen förflöt med solen i högform, promenad med go vän, middag och film med yngste sonen och flickvän och en skön soffkväll som avslutades med att jag somnade i densamma. Och av någon underlig anledning så kändes det som att det var meningen att jag inte skulle gå och lägga mig ordentligt... för vid 02:00-tiden på natten ringer dottern och meddelar att hon har regelbundna och relativt starka värkar och vill åka in till BB. Sagt och gjort, jag be
hövde inte göra så mycket eftersom jag redan var påklädd, stoppade ner kameran i väskan och var redo för att bli hämtad!
Efter detta så följde ett 10 timmar långt äventyr tills det yngsta miraklet såg världens ljus. Ett äventyr som jag inte tänker redogöra för detaljerat i detta forum, utan som var så oerhört fantastiskt att bevittna och vara delaktig av!
Miraklet, som ännu inte har något namn utan än så länge kallas för "Lilli", "Lilleman" eller "Bebisen", vägde 3700 g och var 53 cm lång. Han kom ut med ansiktet först, så kallad ansiktsbjudning, vilket gjorde att han såg ut som han hade genomgått en boxningmatch i 10 ronder och fått ordentligt med stryk. Efter några timmar hade svullnaden gått ner ganska mycket och när jag såg honom idag var den borta helt! Ett vackert barn som påminner om sin mor som nyfödd och som får mina känslor att svalla över!
Jag behöver nog knappas påpeka att svärsonen och jag grät floder när han såg dagens ljus.

Läste ett citat ur boken Kloka ord för själen som jag tycker är så vackert och är så passande för det senaste dygnets upplevelse:
"Kärlek är att bevittna en annan människas ögonblick av största lycka".

Det är en stor rikedom och gåva att få ta emot ett nytt liv och en oerhört skatt att vårda. Jag blir mer och mer mån om att vårda min skatt.... mina barn, det har säkert med ålder och vishet att göra, och det jag sett i ögonen hos min dotter och svärson nu gör att jag verkligen inte behöver betvivla det.

Att komma över tröskeln...

Ibland känns vissa trösklar väldigt höga... det är såå svårt att komma över dem och man måste nästan klättra över dem för att komma till andra sidan.
Precis så känns det för mig när det gäller fysisk träning! Jag vet att jag måste och att jag verkligen behöver det för att jag har så dålig nacke och rygg. Har till och med blivit mer eller mindre beordrad av en otroligt duktig ortopedmedicinsk läkare att träna för att min kropp ska orka bli gammal! Vad mer behöver man få höra för att inte genast sätta igång?!
Jag vet inte?? Helt klart är jag ganska duktig på att ta hand om min själ... men kroppen är det sämre bevänt med.
Dock har jag sedan lång tid tillbaka gym-kort på Nautilus och brukar så där med ca 1 års mellanrum bli flitig och aktiv på löpbandet och i maskinerna. Vet att jag mår supergott av att träna, men varför i hela fridens namn ska det vara så evinnerligt svårt att komma iväg då?
Brukar träna med min älskade syster och hon är inte ett dugg bättre hon!

Igår bestämde vi att ikväll skulle bli starten för vår höstträning och att vi skulle höras av på telefonen när jag var på väg hem från jobbet. Sagt och gjort... när jag hämtat mina nya glasögon på Specsavers i Täby centrum, satte jag mig i bilen för att köra hemåt och började känna att... njaa, man kanske skulle ta en promenad istället. Orkar nog inte träna ikväll...
Ringde syrran som var obeveklig! Hon hade verkligen ingen lust heller.... men om vi inte skulle gå och träna skulle svågern, för vilken gång i ordningen, kommentera vår lathet och slösaktighet. Man kan ju inte betala för att träna och aldrig gå dit!
Så min kära syster fick mig att ta mig i kragen och sparka mig själv i rumpan... och det tackar jag för! Träningen var skön och jag känner hur den gjorde gott! På söndag är det dax igen!

Andra andningen...

Som vanligt på kvällarna så bestämmer jag mig för att... ikväll MÅSTE jag lägga mig i tid för en gångs skull! Är på väg... men någonting hindrar mig och hux flux så är jag inne i andra andningen och blir inte trötter förrän framåt småtimmarna!
Nu är jag ju tack och lov funtad på det viset så att om jag verkligen går och lägger mig så somnar jag utan problem.... konstig ekvation eller hur?!
Ikväll har jag suttit och scannat in gamla fotografier och måste bara lägga in några underbara bilder som får min mun att dra på smilbanden och skratta högt för mig själv!
Denna bild föreställer min farmor och farfar, faster med make, min bror och jag samt en kvinna som jag inte vet vem det är. Mina föräldrar var skilda då och Kai och jag var med pappa på semester i Finland sommaren -65. Den får mig att tänka på någon Jaques Tati-film.... alla ser åtminstone ut att ha vansinnigt roligt!

Nästa bild föreställer min farmor och mig...
tycker att jag ser ut som en blandning av Stina och Tjorven!
Och tänk att min farmor var i min ålder då!!

Jag har så fantastiska gamla fotografier som jag fått av min pappa och efter min mormor, en del till och med från början av 1800-talet, och jag ser det som en oerhörd skatt att vörda och bevara. Många kommer från släktforskning som min pappa höll på med under 15 års tid innan det blev en tjock inbunden bok.

Den andra andningen har givit mig många skratt och leenden ikväll!

Jag mår som en prinsessa...

Ända sedan liten flicka så har jag varit ett energiknippe utan dess like, full fart jämt och har kastat mig hejdlöst in i situationer både som barn och vuxen utan att tänka mig för. Ibland går det lite för fort och händer det ingenting så blir jag rastlös...
Vet inte hur många ggr jag gjort illa mig, slagit huvudet i saker och ting, haft hjärnskakning, vrickat fötter och fått sy... mamma kan nog räkna upp otaliga. Helt klart så har jag för det mesta haft, och har, väldigt roligt i alla fall och har jag inte det så letar jag upp något som gör mig glad!
Det är en sanning med modifikation att säga att jag skulle ha ändrat mig såpass att rastlösheten skulle ha farit sin kos... för så är det inte. Däremot har jag blivit något lugnare till sinnet och i min strävan efter harmoni och balans i livet så har jag kommit en bit på vägen.
Kvällens yogapass är en utav anledningarna! Denna ro, denna vila, denna fysiska men ack så mentala aktivitet måste vara gudabenådad för rastlösa själar som jag.
Tro nu inte att jag aldrig är ledsen och djupsint... för det vet de som följt min blogg att jag visst kan vara. Idag mår jag dock som en prinsessa... och det är en härlig känsla!

Hittade en underbar bild på Facebook som jag känner att jag verkligen kan stå för!
Jag älskar färgerna och harmonin i bilden samtidigt som texten är så livsbejakande!
Detta är Pia i ett nötskal!

En kärleksfull helg...

Ibland blir det inte riktigt som man tror att det ska bli! Det blev dottern med make, inklusive lilla mamma Pia, varse i fredags kväll....

Dottern hade haft lite förvärkar hela dagen och fram emot kvällen när hon och äldsta barnbarnet kom hem till mig så tilltog de. Kraftigare värkar med jämna mellanrum under en längre stund gjorde att hon ringde till BB och meddelade att vi nog skulle vara på väg snart. Lille Emil som inte hade sovit hos mig på länge och såg fram emot det blev måttligt besviken och tyckte att mormor kunde stanna hemma.

Det blev i alla fall ingen lite baby den kvällen... för värkarna avtog och vi fick snopna åka hem igen! Nåja, snopna och snopna, inte egentligen... eftersom jag själv var in till BB två ggr innan yngste sonen föddes. De brukar säga på BB att trean brukar vara lite lurig, något som verkligen stämde för mig i alla fall.

Såå... nu blir det till att vänta lite till!!

Gårdagen tillbringade jag i eget sällskap nästan hela dagen.... något som ibland är oerhört avkopplande. Tog med mig kameran och gick ner på sta´n... strosade omkring och tittade på folk, hämtade lite böcker som jag beställt och gick till Societetsparken där det var skördemarknad. Handlade lite potatis och en knippe färska rödbetor som jag gjorde en varm rödbetssallad av och bjöd särbon på lite senare. Min goa syster fick sig också ett besök eftersom jag hämtade lite äpplen hos hennes till kvällens äppelpaj. Mysigt!!

Fast det blev inga foton tagna!

Fotona tog jag på mina underbara barnbarn idag istället! Det var en lyckträff att de var på picknick i parken samtidigt som jag och särbon kom från en lyckad loppis som vi var på.


Helgen har varit kärleksfull och jag är så otroligt tacksam över alla underbara människor som omger mig varje dag... i verkliga livet och här i cyberspace!

Ett vakande öga...

Ikväll är jag lite hängig... har lite ont i halsen och hade egentligen tänkt gå och lägga mig i tid, men som vanligt fastnar jag här bland bloggarna. Det finns så mycket oerhört tänkvärt, vackert, smärtsamt, glädjande och inspirerande att läsa. Tänk så mångfasetterade vi är!

Vill delge en vacker sång, tillika video, så håll till godo den som vill!

I väntans tid...

Inget är som väntans tider... och den som väntar på något gott är uttryck som ofta används när man otåligt väntar på något som man längtat efter länge, och det är precis vad jag gör just nu.

Det tredje barnbarnet ligger nog just nu i startgroparna för att göra entré i denna värld och för att bringa lycka till sina föräldrar och syskon. Men icke desto mindre kommer jag som mormor till detta lilla liv också att bli påmind om livets mirakel.

För några veckor sedan frågade min älskade dotter om hon får ringa till mig när värkarna sätter igång ordentligt eller när vattnet går, oavsett om det är mitt i natten eller om jag är på arbetet. Naturligtvis hade jag redan förutsatt det, eftersom hon gjort så vid de andra två små livens förlossningar.... men skillnaden är att hon denna gång vill ha mig... sin mor... med på förlossningen. Vilken ynnest!!

Självklart är svärsonen med, men alltså önskar hon även att jag ska vara delaktig vid detta tillfälle av livets under. Det kallar jag förtroende och är djupt rörd och lycklig över att hon vill det.

Datum för beräknad nedkomst är den 18/9, så det kan alltså bli när som helst nu.
Varför säger man förresten nedkomst, det låter ju som någonting som ska dimpa ned från ovan. Förmodligen är det storken som ska släppa ned ett litet knyte, vilket dottern nog hellre skulle önska än att behöva genomgå förlossningen.

Detta innebär i alla fall att så fort jag ser att det är dotterns mobilnr eller hemtelefonnr på telefonens display så svarar jag glatt HEEJ!.... inlevelsefullt och frågande. Nej, mamma, det är inget på gång än... lite förvärkar, men det är inte dags än. Det kommer förmodligen att låta så några gånger till innan det är dags... men den som väntar på något gott!!

Träning för kropp och själ....

Ikväll började höstens högtidsstunder för en harmonisökande individ som jag är, nämligen kundaliniyogan!

Prövade på det vid 6 tillfällen under våren och fastnade rejält. Trodde inte att jag skulle klara av det eftersom jag är en rastlös och energisk person som har svårt att fokusera längre stunder... fast jag tänkte då att det nog var precis vad jag behövde. Uppenbarligen så var det så!

Kundaliniyogan är en av de äldsta yogaformerna, där man arbetar både med kroppen och sinnet. Trots lugnet och stillheten under ett pass så arbetar man kraftfullt med kroppsövningar, andningstekniker, meditation och aktiv avslappning. Dessa övningar i kombination stärker upp musklerna, nervsystemet, gör kroppen smidigare och att man släpper på emotionella spänningar.
Och är det något man lär sig så är det att fokusera inåt, att uppleva nuet och att hålla sinnet klart och i balans.


Efter vårens yogapass kom jag ofta på mig själv med att sitta och djupandas för att gå ner i varv... klarade av rotfyllningen med bravur tack vare andningen eftersom jag till och med nästan somnade.

Nu ser jag fram emot en höst i harmoni, med 15 fantastiska tillfällen att få utöva denna underbara träningsform.


Imorgon blir det effektgympa på Nautilus istället... något som kroppen verkligen behöver! Här ska verkligen inte vila några halta löss nu inte!
Fast å andra sidan så är jag rätt duktig på att göra ingenting också!

Älskade höst...

September kan vara en månad av ljumma sköna dagar och kyliga kvällar... likväl som kylan och regnet kan bita i hela dagarna. Det den dock i första hand representerar för mig är den första höstmånaden... och månaden då min äldste son föddes. En månad av lycka!

Att hösten är min favoritårstid är ingen underdrift. Om jag vore tvungen att välja en årstid att leva i året runt så vore det utan tvekan hösten.

För mig är hösten SJÄLARO.

Den ger mig den sinnesfrid jag behöver. Då kan jag boa in mig i mitt hem.... mysa till det ordentligt och känna att alla "borden" släpper. Då lyssnar jag på min inre röst. Stickningen och filmkvällarna är givna, men det är också lika mysigt att äta en bit mat på en liten krog och lyssna på skön musik... eller att opretentiöst bjuda hem några vänner. Vet inte varför detta är extra trivsamt på hösten... det är bara en känsla. Känner mig lite som snigeln med huset på ryggen.. makandes framåt i stillsam takt...


Rotfyllde en tand igår och mådde utmärkt efteråt. Jag till och med nästan somnade i tandläkarstolen... men min tandläkare varnade mig för att jag förmodligen inte skulle må lika prima idag, något som jag blev varse i morse. Vaknade med en sprängande huvudvärk och molande obehagskänsla i den rotfyllda tanden samt svårigheter att sätta ihop käkarna utan att det gjorde ont. Av den anledningen beslutade jag mig för att stanna hemma idag och efter en lugn och skön förmiddag med några värktabletter i kroppen samt en stund på spikmattan så kändes det mycket bättre.

Eftersom jag hade ringt dottern på förmiddagen och hon därför visste att jag var hemma, så ringde hon mig på eftermiddagen och bad mig följa med till dagis för att hämta sina två vildingar. Något som är lite tungt för henne så här två veckor före nedkomst av den tredje.
Självklart ville jag underlätta för henne, så jag följde med och tänkte att jag kunde förena nytta med nöje och få lite frisk luft och motion genom att promenera hem sedan, en promenad på ca ½ timme. Nästan hemma kändes det så härligt så jag fortsatte promenaden... kom in i andra andningen och hade kunnat gå hur långt som helst. En underbar känsla! Det blev 1½ timme!


Skulle naturligtvis ha haft min kamera med mig i detta strålande väder, men man kan inte tänka på allt. Kom på att jag kunde prova att fotografera med min nya mobiltelefon... så resultatet går att skåda i detta inlägg.

Nu längtar jag efter att löven skall skifta färg och bli så där
vackert färgsprakande som bara höstlöv kan bli!