Kärlekens under...

Nu har det skett, miraklet som jag skulle få bevittna! Därav bloggtorkan de senaste dagarna, då jag haft en hel del annat att tänka på...
Fredag kväll hade jag lovat lille Emil att han skulle få sova hos mig, under förutsättning att mamma inte behövde åka in till BB för att få lillebror, och som en Guds försyn så blev det inte så heller... eftersom han då hade blivit mycket besviken. Vi hade hur mysigt som helst!
Lördag kväll, tjejmiddag hemma med mina goa vänner som var med mig till Spanien. Lite gott att äta, vin, prat, skratt och fototittning på Spanienbilderna... och jag tänkte att nu är det som gjort för att dottern ska ringa och säga att det är dags! Nog ringde hon allt, och inte bara en gång utan ett par gånger och mest för att få lite stöd i sina tankar kring värkarbetet. Att åka eller inte åka!
Söndagen förflöt med solen i högform, promenad med go vän, middag och film med yngste sonen och flickvän och en skön soffkväll som avslutades med att jag somnade i densamma. Och av någon underlig anledning så kändes det som att det var meningen att jag inte skulle gå och lägga mig ordentligt... för vid 02:00-tiden på natten ringer dottern och meddelar att hon har regelbundna och relativt starka värkar och vill åka in till BB. Sagt och gjort, jag be
hövde inte göra så mycket eftersom jag redan var påklädd, stoppade ner kameran i väskan och var redo för att bli hämtad!
Efter detta så följde ett 10 timmar långt äventyr tills det yngsta miraklet såg världens ljus. Ett äventyr som jag inte tänker redogöra för detaljerat i detta forum, utan som var så oerhört fantastiskt att bevittna och vara delaktig av!
Miraklet, som ännu inte har något namn utan än så länge kallas för "Lilli", "Lilleman" eller "Bebisen", vägde 3700 g och var 53 cm lång. Han kom ut med ansiktet först, så kallad ansiktsbjudning, vilket gjorde att han såg ut som han hade genomgått en boxningmatch i 10 ronder och fått ordentligt med stryk. Efter några timmar hade svullnaden gått ner ganska mycket och när jag såg honom idag var den borta helt! Ett vackert barn som påminner om sin mor som nyfödd och som får mina känslor att svalla över!
Jag behöver nog knappas påpeka att svärsonen och jag grät floder när han såg dagens ljus.

Läste ett citat ur boken Kloka ord för själen som jag tycker är så vackert och är så passande för det senaste dygnets upplevelse:
"Kärlek är att bevittna en annan människas ögonblick av största lycka".

Det är en stor rikedom och gåva att få ta emot ett nytt liv och en oerhört skatt att vårda. Jag blir mer och mer mån om att vårda min skatt.... mina barn, det har säkert med ålder och vishet att göra, och det jag sett i ögonen hos min dotter och svärson nu gör att jag verkligen inte behöver betvivla det.