Alla goda ting äro tre...

Denna helg har återigen varit omtumlande... med mycket glädje och även ledsamheter... men det verkar vara så det ska vara ett tag i mitt liv. Det finns inget ont som det inte kommer något gott ur, även om det ibland är svårt att se.

Men jag saknar inte glädjeämnen.. utan försöker låta dem överskugga det jobbiga.

Barndop av yngste musketören stod på första prio denna helg. Det var en vacker tillställning som efterföljdes av en mycket trivsam samvaro och kulminerade med en härlig hämtmiddag hos dottern och svärsonen.

Och pricken över i:et var att äldste sonen bestämt sig för att överraska oss alla genom att komma hit över helgen!! Ååh vilken lycka... att ha alla tre barnen hos mig samtidigt! Det var inte igår!

Tre älskade barn.... och mina barnbarn - de tre små musketörerna!!

Älskar dem så oerhört mycket!

Kärlekens irrvägar...

Brustna drömmar efter en 8-årig relation som sakta gått i graven...

Idag är vi två i familjen med brustna hjärtan... Känner vemod och sorg över tingens varande, men stor tilltro till framtiden.

Efter regn kommer alltid solsken!

Detta gjorde mig glad idag...

* Två möten på mitt arbete, som istället för de vanliga trista mötena där man bara sitter och lyssnar, faktiskt kommer att utmynna i någonting bra och där jag kände mig delaktig!

* Efter 4 veckors fysisk och själslig yogatorka fick jag ikväll mitt lystmäte tillgodosett genom ett underbart yogapass med sångmeditation. Det ger mig en härlig kombination av energi och harmoni och jag är glad!

* En inhandlad rödblommig klänning till julens festligheter som jag kan ha tillsammans med mina röda skor som jag köpte i Spanien. För det finns väl ingen som har missat att jag älskar rött - kärlekens färg!

* Sist men inte minst... att höra sonen skratta med sina härliga killkompisar som bryr sig om honom så mycket.

A thousand drunken dreams...

Här kommer en till udda fågel som jag tagit till mitt musikaliska hjärta....

Sorgen och glädjen....

de vandra tillsammans. Medgång och motgång här tätt följas åt...
Så lyder första stroferna i psalm 365, vars ord dök upp i mitt huvud efter helgens händelser.
Nu kan man ju undra om jag kan psalmboken utantill, vilket jag naturligtvis inte kan, men efter att ha sjungit i kyrkokör i många år så kan man stora delar utav sin psalmbok.

Helgen svischade förbi i ett huj och med tanke på att den varit rätt händelserik så går ju allt fort.

Har återigen varit jour denna helg, med en hel del supportsamtal. Dock fick jag glädjen att hinna vara med på min brorsdotterdotters dop och då även träffa min bror och svägerska som flugit hit från Spanien för att vara med. Härligt att träffas alla vi syskon, något som inte hör till vanligheterna nu när käre bror flyttat från Sverige. Det var ett vackert och trivsamt litet dop med trevlig samvaro efteråt. Vi fick också några fotografier tagna på oss alla tre!

Helgens sorg var att yngste sonens flickvän gjorde slut på deras 15 månader långa relation, något som tagit honom mycket hårt och som gjort att vi varit väldigt nära hela helgen.
Det är svårt att se sina barns förtvivlan och vanmakt och veta att man inte kan göra något... mer än att finnas till och tala om för dem hur unika de är och att de aldrig får glömma det. Det han går igenom är något som vi alla gått igenom någon gång och det blir inte lättare ju äldre man blir. Man kanske kan se det ur andra perspektiv, men det känns inte mindre i hjärtat.
Jag har stöttat honom... och försökt hålla mig för gråt tills jag varit ensam. Saknaden kommer att bli stor för mig också eftersom jag också håller henne mycket kär och jag vet att hon varit bra för sonen. Nu hoppas jag att han klarar av att fokusera på sitt körkort, som skall tas om en månad.

Jag brukar säga att ingenting är hugget i sten förrän man dör och det sista som får överge mig är hoppet och det har jag försökt få sonen att tänka. Vi har pratat mycket om negativa tankar och jag har delgivit honom mina egna erfarenheter i hur man kan stoppa dem innan de hinner gräva sig djupt ner i själen. Det kommer att göra ont, kanske länge till och med, men han kommer att fixa det och jag finns alltid här för honom precis som för mina andra barn.


Skönaste rosor på törnbusken glöda, ljuvaste örter ha tärande gift. Kinden kan blomstra men hjärtat vill blöda. Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift, vers 4.

Det var en gång... del II

Denna dag för 28 år sedan upplevde jag ett av de mest magiska ögonblicken i mitt liv. Vid tvåtiden på eftermiddagen, bland bunkar, jäst, socker och vetemjöl stod jag för att baka bullar när värkarna satte igång regelbundet. Det blev inga kanelbullar den dagen... det blev andra bullar!

Kl 21:21 på kvällen vändes mitt liv upp och ner för all framtid utav den mest ljuvliga lilla varelse, mörkhårig och med långa svarta ögonfransar. Det var det första jag frågade min dåvarande älskade make.... "har hon långa ögonfransar"? Näst efter "Va?? Blev det en flicka??" Vi hade under hela graviditeten trott att det var en pojke, så vi hade inga flicknamn på lut överhuvudtaget. Han skulle ju heta Andreas... så Andrea blev det istället! Eftersom pappan har långa vackra ögonfransar så ville jag ju naturligtvis att vårt barn skulle få den genen som gav dessa vackra ögonfransar. Nu fick hon mina pigga ekorrögon och hans långa ögonfransar... och var i våra ögon det vackraste som skådats.... vilket hon fortfarande är!

Hon var en egensinnig, klok, och varm tjej med masssor av bus i blicken och sin mammas och pappas stora stolthet. Alltid duktig i skolan och när hon sedan blev storasyster den bästa av storasystrar... någon för syskonen att luta sig mot.

Nu är hon själv mamma, och åren som gått känns för mig som en vindpust... vart tog de vägen alla underbara fantastiska stunder som vi hade? Jag bär dem i hjärtat och vet att vi kommer att få många lika fina till!

Jag älskar Dig min underbara dotter!

Friskhetstecken....

är det när rastlösheten kommer krypande och man längtar efter lite socialt umgänge. Längtar till jobbet och att få vara lite normal ett tag igen.

Och lusten att baka, fixa och dona hemma är tillbaka! Vill till och med komma iväg till träningen igen... och inte minst till yogan som jag saknat i en månad nu. Kan ju inte sitta här på nätet och bli försoffad och förslöad i huvudet.... då känns det som man inte har något liv. Och det har jag ju!!
Ett alldeles förträffligt härligt liv med underbara människor omkring mig som jag bara längtar efter att få umgås med igen.. för att inte tala om barnbarnen!!!
Nu har jag stillat rastlösheten något i alla fall, genom att det just nu står en plåt med vinbärsrutor i ugnen och bara väntar på att få stilla mitt sockersug och glädja mina arbetskamrater imorgon. Receptet har jag delgivit här tidigare.

När man fått blodad tand...

Låter farligt det där... speciellt så här i tider när New moon har premiär!

Men så farligt är det faktiskt inte, det är så enkelt så att jag tycker att det är så otroligt roligt att fotografera (men det visste Ni ju redan), redigera bilder, fixa och trixa med layouter och hitta njutning för ögat så att jag har skapat en till blogg. Gjorde faktiskt det för ett tag sedan, men det har varit en mognadsprocess för att hitta rätt bakgrund och namn innan jag velat publicera den... men nu så är den klar!

Välkomna in och titta, och lämna gärna ett litet avtryck!

Belöning...

Blev glad när jag öppnade min mail och fann denna fina belöning från Tina på bloggen livet är här och nu, den värmer oerhört!
Tack söta rara Tina, Du är en solstråle!

Mål och visioner...

Trött och fortfarande lite hängig tog jag mig till jobbet idag för att delta i vår planeringsdag, där vi diskuterade arbetets syfte, mål och strategier med anledning av den omorganisation som vår enhet genomgår. Det låter som om vi inte vet vad vi gör och varför, men ibland behöver man få konkreta uppgifter att arbeta utifrån som belyser saker och ting ur olika vinklar. Vi hade många finurliga, roliga och givande samtal under dagen och jag var ordentligt trött på väg hem. Somnade som en stock på bussen.

Frågan kom upp kring skillnaden på vision och mål och vi konstaterade att det ibland är en tolkningsfråga, men att visionen är en bild av hur man vill att någonting ska se ut eller bli och att målet är när man faktiskt nått den bilden.
Inte så tokigt att fokusera på om man vill få en ändring till stånd i livet, oavsett om det gäller arbete, relationer eller boende.

Min målbild just nu är att bli ordentligt frisk så att jag kan ta hand om min kropp på ett sätt som är snällt, men ändå bygger upp styrkan i den så att den får vara frisk, stark och orka bära min själ länge till. Har svårt för att ta det lugnt vad det än gäller och då framförallt träning... men den här gången ser jag framför mig att jag lyckas.


Ser också framför mig hur jag går barfota på stranden... och den visionen är verkligen något att se fram emot i det kompakta mörkret idag!

Tacksamhet...

Dagar som denna, då himlavalvet täcks av ett grått täcke, lunginflammationen härjar i bröstet (om än på bättringsvägen efter medicinen) och det känns lite allmänt trist, är jag lycklig att hitta denna fantastiska video om vår underbara värld!

Allt känns genast bättre och jag är så tacksam över att få vara en del i detta, även om jag bara är en liten mikroskopisk del av världens under!

Välförtjänt Oscar...

Jag må vara lite sen när det gäller att se "The Reader", som gav den underbara skådespelerskan Kate Winslet en Oscar för rollen som Hannah Schmitz i samma film, men bättre sent än aldrig.

Det är gripande att se hur skammen över att ej kunna läsa eller skriva är större än skammen över det brott hon står åtalad för i rätten. Återigen gör hon en fantastisk rollprestation och att få höra hennes underbara brittiska accent är en fröjd för örat. Se filmen och bli berikad!

Lördagstrevnad...

Efter en stillsam dag i regnet med en liten promenad och fika nere på sta'n med min goa vän A, blev jag bjuden på en trivsam och supermysig spansk-mexikansk middag hemma hos dottern med familj. Även sonen med flickvän följde med och vi hade det verkligen så underbart som bara vi kan ha! Mycket gott att äta och dricka och kärleksfull samvaro. Saknade äldste sonen, men vi pratade med honom i telefon, så han fanns med oss i hjärtat i alla fall.

Mina älskade ungar -
Ni berikar mitt liv!!

De val vi gör....

eller de val vi väljer att inte göra... påverkar vårt liv mer än vi någonsin tror.

När jag för många år sedan, efter min andra skilsmässa, gick hos en samtalsterapeut för att hitta mig själv och vi diskuterade hur mitt liv sett ut och vilka val jag gjort, präntade hon för all framtid in i mig att det finns ingenting i livet som "bara blir".... utan de tillfällen vi tror "bara blir" är tillfällen då vi gör valet att inte välja.


När jag ikväll sitter och ser en av de vackraste kärleksfilmerna, "Broarna vid Madison County", med en av mina favoriter, Meryl Streep, är det budskapet så solklart.
Med den livserfarenhet jag har idag så hade jag aldrig klarat av att göra det hon gjorde, utan hade tveklöst följt den man som säger "Så här säker blir man bara en gång i livet!" Jag hade varit för uppfylld av kärleken och för nyfiken på vad som kunde ha blivit för att låta bli.
Det kanske låter själviskt och det svåraste som finns är att såra en annan människa, men livet är alldeles för kort för att man inte ska ta ansvar för sin egen lycka!

Negativa tankar...

behöver brytas...!!!
Inte för att det är så ofta nuförtiden som jag tänker så negativa tankar.... bortsett från de där vanliga dåliga dagarna som man har ibland förstås. Dagarna då allt känns fel och man önskar att man var någon helt annan och någon helt annanstans. Som tur är så infaller de inte så ofta!
De flesta tankar går faktiskt att vända till positiva om man bara ger sig den på det. Efter en lång tids praktiska övningar på bussresan på morgnarna så vet jag att det går. Övningar och övningar förresten..... nä, det behövs inga övningar egentligen, mer än att vara här och nu och insupa naturens skönhet och dagens möjligheter.
Idag är dock en dag då jag känner en viss frustration över att jag inte orkar någonting och då blir tankarna lätt lite nedåtgående. Jag längtar så tills jag kan börja promenera, träna och yoga igen, utan att få tungt att andas eller ont i nacken på en gång. Vet att den dagen kommer snart igen... men jag vill att den ska komma NU!! Imorgon!!
Någonting som alltid, alltid får mig på andra tankar är att lyssna på musik och sjungs den dessutom vackert på mitt modersmål så får den hjärtat att må riktigt gott!

Utmaning...

Tack Ingela för award/utmaning.
Jag ska nu beskriva sju saker om mig själv
som inte är så välkända.





1. Jag dansade balett i 8 år när jag var barn.
2. Jag älskar finsk tango.
3. Jag tycker om ödlor.
4. Jag ville bli inredningsarkitekt eller modedesigner som tonåring.
5. Jag tycker inte om strumpor, de är ett nödvändigt ont.
6. Jag är en obotlig optimist.
7. Jag tror på ett liv efter detta.

Jag blir glad om de som vill antar utmaningen!

Energipåfyllning sökes...

För tillfället känns vårt hem som en sjukstuga av mindre art, sonen har hög feber, hostar och snorar och själv har jag börjat hosta igen... oavbrutet faktiskt! Man brukar säga att med tankens kraft så kan man förflytta berg... men tydligen inte döda irriterande baciller som slåss i kroppen.

Nu tycker jag nog att det får räcka för ett tag och är nästan benägen att hålla med bloggkompisen Annika om att min kropp föredrar varmare breddgrader. Nedanstående monument/staty står i Landskrona och kallas för "Tankens kraft"... och jag brukar titta på fotot ibland när jag behöver lite styrka.


Trots att jag faktiskt inte har någonting emot hösten, mer än möjligen mörkret som är så kompakt både när man vaknar och när man åker hem från jobbet... så har jag ikväll suttit och tittat på fotografier jag tog i somras och suktat efter sol och värme. Har nog lite med sjukstugan att göra också....

Skickar lite grönska och ljusterapi!

Filmtips...

Ett utav mina stora nöjen är ju som bekant att se en riktigt bra film och efter helgen som gått så kan jag dessutom verkligen rekommendera filmen "Revolutionary Road" med Leonardo Di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är annars ingen stor fan av Di Caprio, men i denna film visar han faktiskt att han är en oerhört kompetent skådespelare. Winslet var redan sedan tidigare en favorit hos mig, men hon gör också en rollprestation utan dess like i denna film.



Både särbon och jag var märkbart tagna och vi kunde ibland känna igen oss i de båda rollfigurerna... kanske en bidragande anledning till att den etsade sig fast i sinnet. Se den!

Det var en gång....

för snart 50 år sedan två människor som blev förälskade i varandra. De gifte sig och fick en liten flicka och efter ett år föddes också en liten pojke. Men som det går ibland i livet så förändrades kärleken och de två unga gick skilda vägar... och pappan flyttade långt ifrån sina barn, men fanns ändå i deras hjärtan och träffade dem så ofta han kunde.


Kvinnan träffade efter några år en ny man som kom in i hennes liv och de äldre barnen fick så småningom en älskad lillasyster och en snäll styvfar som fanns i deras liv i med- och motgångar och ställde alltid upp.

Flickan ovan är jag och den lilla berättelsen vill jag tillägna mina pappor idag på Fars dag!
Min styvpappa som varit delaktig i vardagslivets vedermödor och min far, som trots att han inte alltid varit närvarande i mitt liv ändå funnits i mitt hjärta hela tiden!

Jag älskar Er!

Vänskap...

På förekommen anledning, efter en mysig middag tillsammans med en nyfunnen vän från facebook, där vi bland annat diskuterade innebörden av vänskap, så började jag givetvis att fundera kring begreppet.

Vilka vänner jag har.... vilka av dessa som är mina äkta vänner - de som känner mig utan och innan, som jag kan berätta allt för, som delar min glädje och sorg och som kan kritisera mig och peppa mig...

Vad är det egentligen värt att ha flera hundra vänner på facebook jämfört med några få äkta. Det känns som många på facebook lägger till vänner hej vilt för att bräcka varandra i antal, men hur många har man egentligen en riktig vänskap med. Många ytliga bekantskaper blir det.. men med det inte sagt att de inte kan fördjupas.

Jag har en handfull vänner som känner mig ordentligt och jag vet alltid ställer upp och ganska många härliga människor som jag kan umgås med, ringa till och ha kul med eller prata livet med, men som kanske inte känner den riktiga Pia.
Vi väljer också vänner beroende på vilken fas i livet vi är... det känns liksom skönast att vara med likasinnade, även om olikheter också berikar oerhört. Är man singel så umgås man helst med andra singlar för att slippa känna sig utanför och vice versa.... lite märkligt beteende egentligen, för det borde inte spela någon roll vilket civilstatus man har.

Brukar tänka på tonårstidens brevvänner över hela världen som man delade tankar och funderingar med, men aldrig träffade på riktigt och kan jämföra dem lite med alla mina härliga vänner här i cyberspace, på bloggen och facebook.
Många av Er skulle det vara otroligt roligt att träffa, och vem vet, Annika, från bloggen Kära blogg, och jag träffades ju i söndags på Stacey Kents konsert på Fasching, och det var jättekul. Min kära vän Maria, från Marias blogg, och jag har känt varandra sedan barnsben, bor nu i olika delar av Sverige, men kan ändå följa varandras liv här, lära känna nya sidor hos varandra och minnas tokroliga saker från ungdomsåren.


Summa summarum så vore livet rätt trist utan alla vänner... och det är härligt att Ni finns, både här i cyberspace och "på riktigt".

Änglakramar...

To be there even when your wing is broken

Svinaktig trötthet...

Oj, vad jag kände mig nöjd efter att ha fått vaccinera mig idag trots envis hosta som inte vill ge med sig. Tänkte efter någon timme att om det inte blir värre än så här (alltså ingenting), så är det ju bra...
Fungerade som en normal människa ända tills jag varit hemma en stund, men då kändes det som om någon slagit mig med något hårt i huvudet och kroppen kändes helt plötsligt betydligt tyngre än vad den brukar. Nu sitter jag här i soffhörnan, i halvkoma, med värk i armen och känner ändå att jag gjort helt rätt!

Låt inte lite övergående småkrämpor och trötthet avskräcka, utan vaccinera Er! Om man inte bryr sig om sig själv, tycker jag i alla fall att man ska tänka på omgivningen. Det vore förskräckligt om mina barn och barnbarn, föräldrar och käraste, skulle råka ut för något på grund av min egen dumhet.

Kan inte låta bli....

Pannkakor med sylt är mums hos mormor!!

Att stanna upp och tänka till....

Döm om min förvåning, när jag i torsdags öppnar Norrtelje Tidning och läser en annons om överlåtelse av en garnaffär.... något som jag drömt om att få äga en gång i mitt liv.

Hjärtat tar glädjeskutt och jag blir alldeles varm. Vill, vill, vill!! Efter en stund börjar förnuftet ta över tankarna och hjärtat ramlar till golvet som en sten. Inser att jag aldrig kommer att ha råd att göra detta, mitt livs högsta önskan.... men känner att jag ändå måste skicka ett mail och tala om att jag finns, att jag är intresserad och att jag vill!

Tog en promenad till garnbutiken och handlade de garnnystan som fattades till min kofta och pratade med ägarinnans dotter, som för tillfället arbetar där och känslan återkom igen!

Fredag morgon har förnuftet återigen greppat tag om mig, men när ägarinnan ringer och ber att få träffa mig innan stängningsdags börjar hjärtat skutta igen. Efter ett långt möte där jag får reda på de ekonomiska förutsättningarna som krävs, får ställa alla miljoner frågor jag har och dessutom få insupa atmosfären i denna pittoreska butik, går jag hem med bestämda steg och tänker att jag SKA göra detta om banken ger mig lån.

Nu har det gått några dagar med åsikter både här och där ifrån, positiva och negativa, där jag känner att jag ska inte lyssna på någon annan än mig själv i det här fallet.

Nu har jag bestämt mig!! Jag vill inte förlora den trygghet, inkomst och mina semesterdagar på bekostnad av att jag kanske får det sämre ekonomiskt än idag. Ja må vara feg, men så länge sonen bor hemma så får det vara som det är! När han flyttar kanske det dyker upp ett annat tillfälle, annars kan jag nog få utlopp för min kreativitet på andra sätt!
Och så har jag ju mina underbara barnbarn att kunna slösa tid på och en pappa och två bröder i Spanien som jag vill kunna åka till och stanna länge hos, så inte går det egentligen någon nöd på mig, även om det hade varit fantastiskt roligt!

Alla dessa tankar kan tyckas som energislöseri... men de har också givit mig energi till att bestämma mig! Så får det bli!

Musikalisk eufori...

Efter nästan två veckors stugsittande, bortsett från Skåneresan förra helgen, avslutades denna helg med en magisk afton på Fasching i Stockholm. Redan i somras släpptes biljetterna och jag var snabbt in på Ticnet och beställde... och nu har jag väntat och väntat, tills det äntligen blev dags att få höra på en utav mina absoluta favoritsångerskor, Stacey Kent.

Att hon har en underbar röst och sjunger musik som tilltalar både själ och hjärta visste jag redan, men att hon var en sådan ödmjuk, livsbejakande och kärleksfull människa gjorde henne ännu mera fantastisk.

Ja må säga att till och med särbon var mäkta imponerad!

När hon sedan avslutade konserten med min absoluta favoritmelodi genom tiderna, "What a wonderful world" var kvällen fullkomlig!