Ibland när vardagstristessen blir påtaglig och livet känns händelselöst drabbas jag av en känsla av rastlöshet som gör att jag vill att något ska hända. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och jag har med tiden lärt mig att antingen se till att något roligt händer eller att acceptera känslan, som då faktiskt ganska snabbt planar ut. Brukar kalla det för att min oroliga själ knackar på och jag försöker att inte släppa in den i mitt liv, föredrar den harmoniska själen.
Helgen har varit lugn och skön, lördagkvällen var jag ute med några goa väninnor och jag vet inte om det var det som gjorde att rastlösheten knackade på. Längtar så oerhört efter kärleken, fast den finns i min omgivning hela tiden.....
Helgen har varit lugn och skön, lördagkvällen var jag ute med några goa väninnor och jag vet inte om det var det som gjorde att rastlösheten knackade på. Längtar så oerhört efter kärleken, fast den finns i min omgivning hela tiden.....
6 kommentarer :
En varm kram till dig min älskade vän! Du kommer att finna kärleken!!!
Kram Tina
När du är redo, förr är för tidigt...
Fast man har massor av kärlek runt sig så kan man ju längta efter annan kärlek.. Du kommer säkert att finna den när det är tid för det..
Kramar
Mia
Jag tror du är klok som ser till att något händer, man kan inte bara vänta. Rastlösheten känner jag igen, den känner jag också. Men den har jag alltid känt, även när jag levt i bra förhållanden. En oro i själen som kommer... man får acceptera och ta hand om sig själv, jag tror ingen annan än du själv kan dämpa den rastlösheten även om jag ibland vill inbilla mig att en ny passion skulle dämpa den känslan av rastlöshet, otillräcklighet, missnöje eller hur man nu vill benämna den. Kram!
Jag känner en beröringspunkt här med dig..
Särskilt när man har varit ute i socialasfären en sväng då blir tystnaden och rastlösheten lite mer påtaglig tycker jag..
önskar dig nu en skön och rofyld måndagskväll.
Kram
Tack mina kloka bloggvänner, Ni har rätt allihopa såklart!
Eva, sin inre rastlöshet kan man inte bota med en annan människa, det måste komma från oss själva, alldeles riktigt. Det är också en sorts acceptans.
Tina, Maria och Mia, såklart han finns där, när tiden är mogen.
Anette, det finns någon för Dig också, det är jag övertygad om. Någonting säger mig bara att vi hittar dem inte där vi tror de ska finnas...
Varmaste kramen!
Skicka en kommentar