Hjärtats stolthet...

Jag vet inte om den senaste veckans förkylning i kombination med julens antågande fått sentimentalitetshormonerna att rusa iväg likt skenande tåg i mitt sinne.

Dottern och jag har våra små tête à têter med jämna mellanrum och jag gör mitt bästa i att vara den stöttande modern/mormodern.

Den äldste sonen har efter flera års kämpande äntligen blivit klar med sin utbildning och är nu underskötare/mentalskötare, vilket också innebär att han kanske har möjlighet till fast tjänst till sommaren. Han och fästmön har också en större lägenhet på gång i Landskrona och allt verkar gå dem väl till en moders största lycka.

Efter jobbet när jag strosade i Stockholm och köpte några julklappar, ville den yngste att jag skulle komma "hem" till honom för att lämna födelsedagspresenten, som nu kommit med posten häromdagen och som jag faktiskt hade med mig i väskan. Var trött och hade egentligen ingen ork, men tog mig dit och fick en liten stund av fint mamma-son-prat igen. Såklart att han ville visa för mig var han har sin tillfälliga bostad och det gjorde mig glad.

Jag kände mig gråtmild och stolt när jag satt på bussen hem och tänkte på mina fantastiska ungar, vilka underbara vackra vuxna människor de blivit.  Tänkte på alla våra jular tillsammans när de var små, mina och barnens, och våra små julseder. Minns nästan inte hur det var att fira jul med deras fäder, men däremot min lycka över att få ha dem alla tre hos mig.

Om de bara visste hur de berikar mitt liv!

Nu fortsätter jag min gråtmilda kväll med snyftfilmer och julte med en skvätt whisky i min nya vackra tekopp som jag köpte idag. Köpte två, men kunde inte motstå att ge den andra till min fina vän Anne när jag hälsade på hos henne tidigare ikväll och hon blev så glad för den.