Sommarsummering...

Upptäcker till min förvåning... (eller kanske inte egentligen).... att det var så gott som tre månader sedan jag skrev här. Orden finns hela tiden... men tiden, lusten och orken till att få ner dem har varit obefintlig, trots att jag innerst inne vet att jag älskar uttrycksfullheten i att skriva! 

Har lagt hela min energi till att må bra, hitta den där personen som försvann förra året och har faktiskt lyckats väldigt bra! Jag visste ju hela tiden att hon fanns där, om än ganska tilltufsad. Ibland kommer den lille jäveln som bosatte sig på min ena axel tillbaka för att försöka klanka ner på mig och ta ifrån mig självkänslan... och Gud bevare mig att han skulle lyckas längre stunder, då får han sig en riktig käftsmäll! 

Sommaren har varit underbar, men semestern allt för kort! Spanienresan den lisa för själen som alltid, första veckan ensam med äldsta barnbarnet och andra veckan även med älskade dottern. Njöt av sol och värme i både atmosfärisk form och från mina nära och kära. Som pricken över i:et så har ju sommaren fortsatt i sin bästa skepnad även hemmavid och nu börjar min älsklingsårstid hösten att ta vid. Naturens färger har redan börja skifta och luften är tidvis frisk och klar... precis som jag vill ha det. 

Jag åker med glädje till jobbet och trivs, vilket också är en lycka i sig!

Har hittat ett nytt kreativt sätt att uttrycka mig, genom att göra tavlor av mina foton! Jobbar med lager och effekter och känner att jag hittat min grej... önskar också att jag hade modet att gå vidare med dem, något som jag bearbetar genom att peppa mig själv och ta emot peptalk från vänner.
Vem vet, en vacker dag tar jag steget jag jobbar för... måste bara tro på mig själv! :)

Så var det ju det där med kärleken... ett evinnerligt mysterium och kapitel för sig! Är oändligt trött på ensamheten, men att träffa någon bara för att, känns helt uteslutet så jag har helt enkelt bestämt mig för att det får vara, samtidigt som jag gärna vill att någon ska knacka på mitt hjärtas dörr för att stanna! Nu är det promenader, kost och själavård som får min fokus... fast ibland när den lille jäveln klättrar upp på axeln utan förvarning  trillar jag ner i mitt svarta hål för en stund! Det är tur att jag har min eviga optimism och min sisu för de hjälper mig att klättra upp igen och dem kommer jag väldigt långt med!

En kärleksfull höst till Er alla! 

Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag använder mig av orden här igen...