Att vara sin egen lyckas smed...

När tillvaron i livets sätts på prov vet jag av egen erfarenhet att man har två alternativ, antingen att duka under av svårigheterna helt eller dyka ner en stund som badankan jag beskrivit HÄR och snabbt komma upp till ytan igen och glatt simma vidare, starkare och visare av erfarenheten med en optimism och livsglädje som inte går att ta udden av.

Ibland hamnar man i faser där acceptansen för hur vårt liv ser ut är helt ok, vid andra tillfällen är viljan till förändring så stor att det helt enkelt inte finns några alternativ.

Jag befinner mig just nu i den senare fasen och trots att jag ibland inte riktigt tror på mig själv så kommer jag inte att ge mig denna gång. Jag vet att jag kan och jag vill, jag är väl inte finländska för intet?! Är man född med sisu så är man!

Blev för ett tag sedan kontaktad av en av mina äldsta vänner, vi har känt varandra sedan vi var 4 år! Hon arbetar på ABF och frågade om jag ville ställa ut mina tavlor i Folkets Hus i Norrtälje. Det är ju trots allt väldigt mycket människor som rör sig där och jag skulle få en stor möjlighet att visa upp mina tavlor ännu mera. Idag träffades vi för att diskutera närmare och nu blev det bestämt att det skall ske någon gång under våren. Så roligt, jag växer och känner hur möjligheter öppnas!

Från och med ikväll kommer jag också att bli ambassadör för cellnäringen Fitline, som är en helt enastående hälsoprodukt som har hjälpt många människor till ett aktivare och friskare liv. Ikväll hade jag ett möte med min underbara vän Eija som sysslat med detta några år och är en hängiven manager som jag kommer att ha all stöttning av som jag behöver och kan få. Är så tacksam över möjligheten jag fått och vi kommer med glädje att berätta om alla hälsoeffekter man har av att använda sig av dessa produkter.

Jag tror bergfast på att var och en är sin egen lycka smed, så nu ska jag fortsätta smida!

Antiklimax och återhämtning..

Efter förra helgens fantastiskt roliga vernissage och egentid med min kära dotter fick jag en sån oerhörd tomhetskänsla. Det var ett ordentligt antiklimax. Har upplevt känslan tidigare när jag varit med om oerhört upplyftande och roliga händelser där man förberett sig länge och varit förväntansfull. Lite som när man var liten och väntade på tomten och alla julklappar och när de sedan var öppnade så hade man inget att se fram emot längre.

Det är ju inte sant och ibland får man bara landa i den känslan.
Veckan har bestått av fortsatt förkylning, astma och huvudvärk så husläkarmottagningen och min sjukgymnast fick sig ett besök på tisdagen. Lite medicin och fysioterapeutiskt tillrättaläggande av låsningar gjorde att jag efter ett par dagar hemma var fit for fight igen.

Fredag till lördag eftermiddag var jag mormor på heltid till mina underbara små musketörer när mor och far skulle åka till Stockholm på skojsigheter och njuta av egentid. Vi hade så mysigt och jag tror att det inte var bara jag som tyckte det!

Igår kväll var jag bjuden på tjejmiddag hos en av mina gamla goa vänner. Gott att äta, dricka, sköna samtal om livet och alldeles lagom sent.

För ett tag sedan bestämde jag och en av mina vänner som bor i Haninge att hon skulle komma till mig idag. Det var länge sedan vi sågs på tu man hand, det blev lite oftare när jag jobbade i Stockholm, och även om hon var med sin son på vernissaget förra helgen så var det ju inte riktigt samma sak. Vi hann umgås, gå på en härlig långpromenad i solskenet och prata. Att hon också köpte en av mina tavlor gjorde ju inte saken sämre, även om det inte var därför hon kom.

Nu känner jag att jag är piggare igen. Kommande vecka har en del roligheter inplanerade och förhoppningsvis ska jag nu efter flera veckors träningsuppehåll kunna komma igång med det igen.

Kvalitetstid med käraste dottern..

De senaste åren har jag skapat en tradition att istället för att ge bort saker då mina barn fyller år, skämma bort dem på andra sätt. Av förklarliga skäl har det inte alltid varit det enklaste med mina söner, då vi inte bor i samma stad.

Däremot har jag och käraste dottern sett till att få till detta dygn även om det inte alltid skett i närmaste anslutning till födelsedagen. Ett dygn då jag skämmer bort efter bästa mammaförmåga och öser av min aldrig sinande brunn av kärlek för mina barn. 

Efter vernissaget igår hämtade jag dottern och vi började med att åka för att hämta sushi till kvällens middag. Väl hemma hällde vi upp varsitt glas vin och njöt av maten. Vi spelade spel, pratade och njöt av tystnaden, något som hon inte är så van vid med tre pladdrande, intensiva och underbara killar runtomkring sig hemmavid, och så käre svärsonen förstås. :)

Vi somnade i varsin soffhörna efter QX-galan, jag av utmattning efter senaste dygnens intensitet och att jag ännu inte är riktigt frisk och hon som den effektiva mamma med 100 järn i elden som hon alltid har och sällan får någon ro.

I morse fick hon inte kliva ur sängen innan frukosten var klar, utan kunde njuta av att ligga och läsa tills jag sade till. Det blev hembakta ostscones och annat smått och gott. Söndagslyx för oss båda och en sådan glädje att få dela med henne. 

Spikmattan utnyttjades med vågbrus i bakgrunden och sedan fick hon massage, något som jag också fick av henne. 

Efter en god lunch med omelett tog vi det lugnt en stund innan äldste barnbarnet skulle hämtas på fotbollsträning.

Vi har båda laddat batterierna, hunnit prata till punkt med varandra utan att bli avbrutna och haft en härlig dag!

Att den yngste sonen med flickvän tittade in mot kvällskvisten gladde mitt mammahjärta ytterligare.

Upplyftande och underbart..

Det är kväll och jag sitter och tänker tillbaka på senaste dagarnas intensitet.

Är fortfarande inte riktigt frisk, men vad gör det när man fått vara med om så mycket glädje. 

Torsdag kväll åkte jag med mina 19 tavlor i bilen för att förbereda för fredagens och lördagens VårValentine-vernissage, arrangerat av den fantastiska eldsjälen Maryam Mostafalou/ADD HEART. Fick träffa de underbara kvinnor jag skulle tillbringa några dagar tillsammans med och blev mycket imponerad av deras talang och kreativitet. Vi fann varandra och under tre timmar spikades det och organiserades det inför fredagen. Jag var hemma i min lilla stad halv ett på natten och var helt utmattad, men oerhört upplivad och förväntansfull inför kommande dagar.

Fredag och lördag bara svischade förbi. Är helt omtumlad av all uppmuntran och positivitet jag fått för mina tavlor. Flera av mina vänner tittade in, liksom många obekanta som stannade länge vid mina alster för att diskutera och berömma. Intressenter fanns absolut, men jag sålde inga tavlor, däremot ville flera personer återkomma då de bestämt sig. Mina visitkort hittade vidare och jag hoppas att min hemsida väcker mera intresse. Försäljningen var absolut inte det viktigaste, det hade bara varit en bonus. Jag är så oerhört tacksam över att ha blivit tillfrågad att delta i detta kärleksfulla evenemang mitt i hjärtat av Stockholm och över att ha knutit nya kontakter och träffat nya kreativa vänner. 

Tack alla som förgyllde vernissaget!

I kärlekens tecken...

Vad är väl mer underbart än att få känna den där känslan av att vara totalt uppfylld av kärlek....

Till livet!

Till mänskligheten!

Till vår natur!

Till dem som står våra hjärtan närmast!

Klicka på bilden för en kärleksfull hälsning från mig,

och glöm inte scrolla ner i texten!

Att lägga ribban lagom högt...

Det är något märkligt med tiden när man föresatt sig att hinna med vissa saker eller när man bestämt sig för att göra något. Helt plötsligt har tiden som syntes så väl tilltagen minimerats till ett minimum och föresatserna ligger brustna med en dåligt samvete till följd eller i värsta fall en känsla av värdelöshet. Oftast handlar det om att jag lägger ribban för högt vad jag än vill göra. Ambition är förvisso positivt, men inte om det ofta slutar med platt fall.

Jag borde vid det här laget veta hur jag fungerar, men lik förbannat så hamnar jag i dessa situationer. Det är alltid "fullt ös eller medvetslös". Om jag för en gång skull kunde lära mig att det inte behöver vara antingen eller utan helt enkelt fungerar med lite lagom också.

För några år sedan började jag skriva på en bok, en bok som betyder mycket för mig och förhoppningsvis också kommer att göra för andra människor i samma situation som den jag beskriver i boken. Återigen lade jag ribban för hög och fastnade, tills för några dagar sedan när det lossnade igen. Nu ska jag ta det lugnt, inte förivra mig utan verkligen låta det mogna fram i den takt jag behöver. Den är faktiskt nästan klar!

Även träningsmässigt har jag tidigare givit järnet i början för att sedan ledsna efter kort tid, men har nu hittat en lagom nivå för detta. Har ju givit mig katten på att lyckas denna gång och jag är faktiskt på oerhört god väg bortsett från att min förkylning nu satte stopp för träningen för tillfället. Normalt så hade detta räckt för att jag skulle lägga av, men nu tänker jag att det är väl bara att börja om från början när jag är frisk igen. Sänkte kraven lite och vips så fick jag en annan inställning!

Har satt upp ett fotografi på mig själv på kylskåpet som en målbild. Den föreställer mig under en period i livet när jag mådde otroligt bra på alla plan. Den är tagen på min systers bröllopsfest, det hade gått ett par år efter min andra skilsmässa, jag skulle snart fylla 40 och jag hade hittat mig själv, mitt lugn och att hitta en ny man att leva med fanns inte i min tankesfär ens en gång. Jag var för ovanlighetens skull nöjd med livet, med min hälsa och min kropp och kände mig ganska fantastisk!

Varje gång jag ser fotot påminns jag om den där fantastiska kvinnan som är jag och målet att komma dit närmar sig så sakteliga. Jag kanske inte kan bli lika smal, jag är ju inte lika ung längre, men den peppar mig till både kropp och själ.

Jag kanske har blivit lite klokare med åren?! ;)

Ont krut förgås inte så lätt!

Trodde för ett kort tag att jag skulle slippa bli drabbad av någon form av förkylning, har känt mig så oerhört pigg och energisk på sista tiden, men ack vad jag bedrog mig!
Ingen i min närmaste omgivning har varit förkyld så tanken fanns inte ens i på mitt hjärnkontor.
Men man ska aldrig säga aldrig, och jobbar man på ett sjukhus där man träffar människor dagligen så kanske det inte är så konstigt.

Nåja, här sitter jag nu i alla fall, med den vämjeligaste hosta man kan tänka sig. Har varit däckad hela helgen, jag som längtade ut i solskenet för att promenera och lufta min kamera lite. Nysningarna och hostningarna har avlöst varandra och ögonen har runnit. Jag kan förstå att man kan hosta så hårt att ett revben knäcks, för det känns ända ut mellan skulderbladen när jag hostar och magen har fått en skaplig träningsvärk. Undrar hur mycket kalorier man gör av med på en rejäl hostning?! ;)

Märkligt nog har jag inte haft någon feber och det är väl tur det, för det räcker bra som det är.

Igår kväll när jag låg i soffan och slötittade på TV hörde jag hur det pep och kvittrade. Tyckte att det var mycket märkligt att höra fågelläten sent på kvällen när det var mörkt, innan jag insåg att det faktiskt var jag som pep och rosslade. Har preparerat mig med astmamediciner, kurerar mig med ingefärste, mycket frukt, grönsaker och C-vitaminer. Måste ju vara frisk till torsdag, då tavlorna skall hängas inför vernissaget!

Sisu biter tyvärr inte alltid på virus, men skam den som ger sig. Har tröstat mig med saltlakritsglass och den vackra tulpanbukett som jag hann köpa på fredag eftermiddag innan det brakade loss ordentligt. Den har bara blivit vackrare och vackrare för varje dag som gått!

Det blir nog snart ordning på torpet igen, ont krut förgås inte så lätt! ;) 

Förtrollad!

Har inte så mycket att tillägga för tillfället, mer än att jag varje vinter förtrollas av skönheten när marken och alla träd bäddas in av den mjuka vita vackra snön och naturen ser ut som ett sagolandskap. När jag gick från min sjukgymnast på dagen idag tog det emot att gå in och jobba igen. Jag hade gärna hämtat något av barnbarnen, dragit på mig varma kläder och gått till en härlig pulkabacke med en termos varm choklad och nybakta bullar. Den yngste sonen och jag åkte ofta pulka i "vår" pulkabacke, helst sent på kvällarna då himlen var mörk och granarna runtomkring lyste vita av snön. Vilka härliga minnen!
Jag hoppas att snön får ligga kvar någon månad och att solen också tittar fram så att vi får njuta av vackra vinterdagar, alla barn får klättra i snöhögar, bygga snökojor och busa utomhus med rosiga kinder. Det mår vi alla gott av!
Ikväll lyser månen och ger träden ett sagoskimmer och själv längtar jag efter att få lufta kameran i det vackra vinterlandskapet, men idag fick mobiltelefonen duga.

Jag har roligt jag!

Så har den långa tunga och mörka januarimånaden övergått i februari. Dagarna börjar bli något ljusare både på morgnarna och tidigare på eftermiddagarna. Jag har till och med hört fågelkvitter förra veckan, även om det förvisso inte är något att dra några höga växlar på eftersom vi fortfarande är inne i en vintermånad.

Mitt livshjul rullar på precis som det ska. En fråga som jag ofta får när jag pratar med någon av mina vänner är, "Har Du gjort något kul på sista tiden?" "Njae, inte direkt", blir svaret för det mesta. Häromdagen när jag och en av mina vänner satt på ett café i vår lilla stad, tittade på folk som kom och gick och fördrev några timmar med samtal om livet, kom vi just in på detta. Vad är det man menar med den frågan egentligen? Givetvis är det helgerna vi syftar på, om man varit på någon fest, varit ute och tagit en öl eller glas vin med några vänner, bio etc..., men det är ju egentligen att ha roligt i vardagen och finna en ro och harmoni i det som är det viktigaste och kära vänner träffar jag ofta ändå på enkla och otvungna sätt under helgerna om jag inte helt enkelt väljer att vara själv för att jag känner för det. Så hädanefter ska jag svara att jag har roligt hela tiden!

Förbereder för kommande vernissage som börjar närma sig. Fjärilarna i magen börjar ge sig tillkänna och det känns oerhört spännande. Har också blivit tillfrågad om jag vill hänga mina tavlor för beskådan på ett annat ställe efter detta, men jag vet ännu inte när i så fall, så jag kommer att återkomma om det. 

Mina "mediefria" kvällar börjar få fäste i vardagen och det känns oerhört befriande och skönt. Dessa kvällar mediterar jag länge, affirmerar och skriver. Läser, stickar och ibland tänder jag många ljus och sitter bara och  lyssnar på tystnaden. Det kallar jag stilla ro och nära. 

Träningen rullar på och det känns inte som ett måste längre, utan något jag tycker är skönt att göra, så även den har jag snart gjort till en trevlig vana. Idag var jag på ett pass kundaliniyoga, något som jag gick på för flera år sedan för en fantastiskt duktig yogalärare som sedan flyttade härifrån för att starta Yogakloster utanför Borås tillsammans med sin man. Två helger i februari ska hon vara här och gästspela på Studio Karma och jag har anmält mig. Det är den skönaste yogaform jag vet och känslan i kroppen och själen efteråt går inte att beskriva, det är något jag varmt kan rekommendera. 

Avslutade denna helg med ett besök på Ikea med min älskade dotter och den yngste lille spjuvern och när vi kom hem bjöd käre svärsonen på en fantastiskt god söndagsmiddag. 

Jag är så lyckligt lottad!