Ont krut förgås inte så lätt!

Trodde för ett kort tag att jag skulle slippa bli drabbad av någon form av förkylning, har känt mig så oerhört pigg och energisk på sista tiden, men ack vad jag bedrog mig!
Ingen i min närmaste omgivning har varit förkyld så tanken fanns inte ens i på mitt hjärnkontor.
Men man ska aldrig säga aldrig, och jobbar man på ett sjukhus där man träffar människor dagligen så kanske det inte är så konstigt.

Nåja, här sitter jag nu i alla fall, med den vämjeligaste hosta man kan tänka sig. Har varit däckad hela helgen, jag som längtade ut i solskenet för att promenera och lufta min kamera lite. Nysningarna och hostningarna har avlöst varandra och ögonen har runnit. Jag kan förstå att man kan hosta så hårt att ett revben knäcks, för det känns ända ut mellan skulderbladen när jag hostar och magen har fått en skaplig träningsvärk. Undrar hur mycket kalorier man gör av med på en rejäl hostning?! ;)

Märkligt nog har jag inte haft någon feber och det är väl tur det, för det räcker bra som det är.

Igår kväll när jag låg i soffan och slötittade på TV hörde jag hur det pep och kvittrade. Tyckte att det var mycket märkligt att höra fågelläten sent på kvällen när det var mörkt, innan jag insåg att det faktiskt var jag som pep och rosslade. Har preparerat mig med astmamediciner, kurerar mig med ingefärste, mycket frukt, grönsaker och C-vitaminer. Måste ju vara frisk till torsdag, då tavlorna skall hängas inför vernissaget!

Sisu biter tyvärr inte alltid på virus, men skam den som ger sig. Har tröstat mig med saltlakritsglass och den vackra tulpanbukett som jag hann köpa på fredag eftermiddag innan det brakade loss ordentligt. Den har bara blivit vackrare och vackrare för varje dag som gått!

Det blir nog snart ordning på torpet igen, ont krut förgås inte så lätt! ;)