Idag blev jag varse ett beroende som jag har... nämligen mobiltelefonen! Glömde den i skrivbordslådan på jobbet och tänkte flera ggr när jag satt mig på bussen hem om jag skulle kliva av och åka tillbaka för att hämta den, men en del av mig sade med bestämdhet "Skärp Dig, Du dör inte av att vara utan mobil tills imorgon bitti", samtidigt som en annan lite försiktigt försökte göra sig hörd genom att säga "Tänk om någon måste ha tag på Dig som inte har hemnumret, tänk om Du måste ha tag i Marcus". Till saken hör att jag spärrat hemtelefonen från utgående mobilsamtal eftersom sonen ringde mycket till mobiler från den för några år sedan. Är också van att sitta och surfa på mobilen på bussen både morgon och eftermiddag, vilket alltså inte blev aktuellt idag.
Jag gillar det egentligen inte... detta beroende av att ständigt hålla sig ajour med vad som händer... på facebook, på mailen, bloggen, var sonen är och vad han gör och jag tror inte att jag är ensam om det. Ändå är det ett beroende som vi skapat själva i en värld där många sociala relationer sköts via internet, mail och telefon.
Tacka vet jag det riktiga mötet, där man kan se varandra i ögonen när man pratar, använda sitt kroppsspråk, sina egna gester och sitt språk. Det är uppenbarligen ändå tillräckligt svårt att förstå varandra ibland, så vad blir det inte via dessa medier.
Jag har hittills ikväll klarat mig alldeles utmärkt utan mobil!
Ett beroende som jag gillar och som tog mig två veckor att skaffa är mina dagliga entimmespromenader som jag nu inte klarar mig utan. Rastlösheten efter förälskelsesmällen gjorde att jag var tvungen att få ur mig massor av den oron och bästa sättet var att gå ut och gå, få rensa huvudet på onödiga tankar och njuta av naturens och havets läkande verkan. När jag sitter på bussen längtar jag efter att få komma hem, sätta på mig lediga kläder, snöra på mig gympadojorna och gå ut och andas! Att jag också märker att jag får gå längre och längre varje dag för att komma upp i min föresatta timme sporrar mig oerhört! Ikväll kändes det som jag hade kunnat gå hur långt som helst och det är en fantastiskt känsla. Första torsdagen i september börjar kära syster och jag på powerpilates och jag hoppas att det också blir ett beroende. Ryggen och nacken behöver det.
4 kommentarer :
Visst är det hemskt att känna mobilabstinensen slå till...
För övrigt ska jag ta efter dina promenader så fort jag står helt på benen igen, det är sant det där att demonerna inte hinner ifatt en när man promenerar.
Hoppas din sommar varit fin!!
Hua, ja du jag känner igen det där...hemskt att vara beroende av telefonen, eller rättare sagt kollen av vad som händer...
Helt undeerbart när man kommit igång och fått promenaderna till ett beroende, man blir ju så pigg
och att ströva i skogen och känna dess helande verkan är ju inte fel.
Nu var det ett tag sedan jag var inne i bloggvärlden, har lagt in några inlägg men inte kikat runt så mycket, semester och lata dagar, men nu är vardagen och arbete igång igen, så skönt det har varit med lång ledighet.
Var hos dotter min i går eftermiddag och bekantade mig med lilla barnbarnet, vilken lyckokänsla, kan knappt fatta det att jag nu är mormor.
Åh, vill också börja med pilates, men allt är så långt bort... :(
Önskar dig en fin fortsättning på denna tisdagskväll och en toppen go Onsdag!
Kram Yvonne
Eva, Du måste absolut komma ut på promenader när Du är frisk igen. Det finns inget som botar rastlöshet bättre!
Kram!
Yvonne, jag har gjort precis som Du, skrivit lite inlägg men inte riktig hunnit med att kommentera andras bloggar fast jag smygläst lite.
Återigen ett stort grattis till Ditt lilla barnbarn! Det är härligt att få njuta mormoderskapet.
Det kan både jag och Eva här ovan gå i god för!:)¨
Kram
Skicka en kommentar