Idag är första dagen i den första höstmånaden. En dag som började med en uppfriskande promenad kl 05:00 då solen och dagen sakta vaknade till liv. Det var skönt och vackert! Jag och min kära granne Annika har nu gått varje vardagmorgon sedan förra veckan och även den morgontröttaste Pia kan tydligen skärpa till sig om det för något gott med sig. :)
Jag ser framför mig en tid som andas lugn och harmoni... min absoluta älsklingsårstid!! Hör till den skara människor som ser hösten som andhämtningens och själarons tid. De underbara klara färgsprakande dagarnas tid, men även de dagar då regnet piskar mot fönsterrutan och man får kura ihop sig inomhus med raggsockor och morgonrock på sig när man är ledig. Förra helgen köpte jag mig till och med en keps för höstrusket (jag som aldrig sätter på mig en huvudbonad) och en färggrann scarf, så nu är jag redo att möta höstkylan, även om jag hoppas att den inte kommer riktigt än, utan sakta smyger sig på.
Denna höst kommer också att bli annorlunda på flera sätt... utan en relation och med yngste sonen på väg att flyga ur boet. Han och flickvännen hittade tillbaka till varandra igen och han har fått jobb i Stockholm, så jag ser honom inte så ofta även fast han fortfarande bor hemma. Det är med blandad sorg och glädje som jag ser denna förändring, för ingenting kommer att bli sig likt och jag saknar min minsting när han inte kommer hem. När de äldre syskonen flög ur boet var separationskänslan inte lika stark, det föll sig naturligt och jag hade ju fortfarande en kvar, men nu blir det så påtagligt...
Helt plötsligt måste jag skapa mig ett liv som bara består av MIG och det känns skrämmande och ovant, men även spännande och skönt. Promenaderna ger mig den ro jag så väl behöver just nu... och nu har den ju kommit, min älskade höst... och jag kurar ihop mig som katten!
4 kommentarer :
Promenerar du kl fem på morgonen!!! Jag blir svårt imponerad.Jag förstår din känsla av att skapa ett alldeles eget liv. Det är inte helt lätt, min kära dotter bor hos mig men reser runt i världen så jag vänjer mig gradvis. Men jag kommer aldrig att vänja mig helt, jag är helt enkelt inte en person som gillar att leva ensam. Ett kollektivhus vore bra för mig.
Eva, promenaderna ger mig ro och jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan vana, men man ska aldrig säga aldrig. Vi går så länge vädret tillåter.
Inte första gången vi upptäcker
likheter med varandra Du och jag, för jag kommer heller aldrig att vänja mig vid att vara själv. I ärlighetens namn gillar jag det inte alls! Gillade att bo på folkhögskolan... lite kollektiv över det hela! ;)
Kram
Morgonpromenader är så härliga.. Tyvärr pallar jag ju sällan ut på en sådan utan väljer oftast att ligga och snarka.. Men när det väl händer så är det skönt och som du säger ger en ro..
Kan tänka att det är en omställning när barnen flyttar och man skall börja leva ett liv där man egentligen bara behöver tänka på si själv.. Ser både fram emot det och inte..
Kram Mia
Morgonpromenader är härliga, men riktigt så tidigt som fem har jag inte fått till. Du beskriver livets gång så bra, en förändring..och det gäller för oss alla att följa med, se de nya möjligheterna. Du klarar detta! Kram
Skicka en kommentar