21 september 2010

Tänk vad tiden går fort...

För ett år sedan fick jag äran att vara med på min dotters förlossning av yngsta barnbarnet, en stark upplevelse som var full att kärlek och vördnad för livet. Trots att svärsonen också var med så ville hon ha med mig - sin mamma! Fortfarande lika ofattbart, men handlingen visade bara hur nära vi står varandra utan att för den skull lägga oss i varandras liv för mycket. Vi har en bra balans och jag respekterar henne för den underbara person hon är - full av massor av klokskap, värme, humor och en fantastisk mamma till sina tre busiga grabbar.


Idag fyller han 1 år, Simon, min minste, fina, charmiga och spralliga musketör!
Alltid glad, kvick och full av liv när han springer runt på sina ostadiga små ben och tar sig upp på de flesta ställen där man måste använda sig av sin klätterskicklighet.
Mitt mormodershjärta smälter!

5 kommentarer :

anette sa...

Hej Pia!
1 årsdagen är något extra..
Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att få vara med och stötta sin dotter under förlossningen den dagen Simon föddes.
Grattis från mig till ditt yngsta barbarn Simon.
Och till dig Pia mormor
varmaste kramen från en farmor

Pia sa...

Ja, det var en häftig upplevelse Anette!
Att vara farmor och mormor är stort och vi kan skatta oss lyckliga som får dela den lyckan med våra barn.
Varm kram till Dig också!

Photo by Maria sa...

Ja tiden går verkligen fort.. Tycker inte det var längesedan du skrev att du blivit mormor för tredje gången..
Grattis till lilla sötnosen..

Kram Mia

Renée sa...

Har hört flera mormödrar som har varit med på sina barns förlossning och som tyckte att det var så mäktigt! När man själv föder barn så är man ju i koma på nåt sätt. Vore kul att få se det ur en annan synvinkel...

Anonym sa...

Vilken upplevelse och vilken goding till kille!

KRAM!/Fighter