31 december 2013

Ömsom vin, ömsom vatten...

Som vanligt så här vid årets slut brukar jag reflektera över året som gått. 
Det bra, det dåliga... vad skulle jag inte velat vara utan och vad vill jag göra annorlunda under året som knackar på dörren.

En summering av året som gått kan enkelt sammanfattas med ovanstående rubrik. 
Ett år som för mig började i djupaste vanmakt över min dåvarande arbetssituation och resulterade i ett utmattningssyndrom.
Tack vare ett nytt inspirerande arbete och nya underbara arbetskamrater klättrade jag sakta upp med min brustna självkänsla och mår idag alldeles förträffligt.

Har fått inspiration både hemma och sedvanligt hos mina nära och kära i Spanien till och med två gånger i år och hos min kära vän i England som jag hälsade på under hösten.

Behöver jag ens nämna mina älskade barn, barnbarn och mina underbara vänner, 
som alltid finns där i både med- och motgång och som jag är så oerhört tacksam för. 
Det är hos dem jag hämtar min styrka och de som gör mig till en bättre människa genom det ömsesidiga utbyte av tankar, känslor och handlingar vi ger varandra.
2013 har varit ett bra, lärorikt, väldigt andligt och själsligt år för mig och nu ser jag fram emot ett 2014 då jag ska ta ytterligare ett steg utanför min trygghetssfär då alltför många tecken pekar i en riktning. Det kommer säkert också att innehålla vin och vatten, men är ju livets normala tillstånd. 
Man måste dricka vatten emellanåt för att uppskatta vinets sötma... för inte vill man ju gå omkring halvt berusad hela tiden! :)

Som vanligt ger jag aldrig några nyårslöften... det enda jag möjligen skulle kunna lova mig själv är att aldrig någonsin tappa bort mig igen utan snarare sträva ännu mera efter att vara just jag.

Försök att vara här, nu, andas och njut av allt underbart runtomkring!
Visa omtanke och gör snälla handlingar, 
det behövs inte så mycket mer för att glädja både sig själv och sina medmänniskor.
Var inte hård mot Dig själv, tänk på att det finns bara en av Dig.
Ett riktigt Gott Slut till Er alla!

12 september 2013

Sommarsummering...

Upptäcker till min förvåning... (eller kanske inte egentligen).... att det var så gott som tre månader sedan jag skrev här. Orden finns hela tiden... men tiden, lusten och orken till att få ner dem har varit obefintlig, trots att jag innerst inne vet att jag älskar uttrycksfullheten i att skriva! 
Har lagt hela min energi till att må bra, hitta den där personen som försvann förra året och har faktiskt lyckats väldigt bra! Jag visste ju hela tiden att hon fanns där, om än ganska tilltufsad. Ibland kommer den lille jäveln som bosatte sig på min ena axel tillbaka för att försöka klanka ner på mig och ta ifrån mig självkänslan... och Gud bevare mig att han skulle lyckas längre stunder, då får han sig en riktig käftsmäll! 

Sommaren har varit underbar, men semestern allt för kort! Spanienresan den lisa för själen som alltid, första veckan ensam med äldsta barnbarnet och andra veckan även med älskade dottern. Njöt av sol och värme i både atmosfärisk form och från mina nära och kära. Som pricken över i:et så har ju sommaren fortsatt i sin bästa skepnad även hemmavid och nu börjar min älsklingsårstid hösten att ta vid. Naturens färger har redan börja skifta och luften är tidvis frisk och klar... precis som jag vill ha det. 
Jag åker med glädje till jobbet och trivs, vilket också är en lycka i sig!

Har hittat ett nytt kreativt sätt att uttrycka mig, genom att göra tavlor av mina foton! Jobbar med lager och effekter och känner att jag hittat min grej... önskar också att jag hade modet att gå vidare med dem, något som jag bearbetar genom att peppa mig själv och ta emot peptalk från vänner.
Vem vet, en vacker dag tar jag steget jag jobbar för... måste bara tro på mig själv! :)
Så var det ju det där med kärleken... ett evinnerligt mysterium och kapitel för sig! Är oändligt trött på ensamheten, men att träffa någon bara för att, känns helt uteslutet så jag har helt enkelt bestämt mig för att det får vara, samtidigt som jag gärna vill att någon ska knacka på mitt hjärtas dörr för att stanna! Nu är det promenader, kost och själavård som får min fokus... fast ibland när den lille jäveln klättrar upp på axeln utan förvarning  trillar jag ner i mitt svarta hål för en stund! Det är tur att jag har min eviga optimism och min sisu för de hjälper mig att klättra upp igen och dem kommer jag väldigt långt med!

En kärleksfull höst till Er alla! 
Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag använder mig av orden här igen...

17 juni 2013

Solviken..

Som den eviga bokmal jag är har jag alltid en eller två böcker på gång samtidigt. Nu har jag förvisso inte varit inne i en läsperiod på länge, men när semestern börjar närma sig rycker det så där behagligt i lästarmen och så slumpade det sig inte bättre än att min bloggvän tillika facebookvän Annika Estassy gav ut sin debutroman för någon månad sedan och jag nu införskaffat den. Hoppas naturligtvis någon gång få den signerad eftersom vi ibland dyker på varandra i lilla Norrtälje.. :)
Det är en bok full av värme, skratt och allvar, precis så som livet är. Situationer man kan relatera till, men även främmande. Miljöbeskrivningarna är underbara och eftersom den utspelar sig i min lilla stad och andra ställen så välbekanta känns det som jag skulle vilja krypa in i boken ibland. En skön feelgoodroman som jag bara har några sidor kvar i och redan längtar till fortsättningen som jag hoppas kommer så småningom.
Tilläggas bör att jag vaknade 45 min innan klockan ringde i morse och istället för att som vanligt somna om och utnyttja varje minut av sömn, så tog jag boken och låg och läste tills klockan ringde... och jag som nästan aldrig släpar med mig en inbunden bok på bussen var "tvungen" att ta med mig den idag.
Skön sommarläsning när den är som bäst!

5 juni 2013

Tankar om tid...

Tänker ofta på hur vi människor förhåller oss till tid, och då tänker jag inte på tid som uret, som talar om för oss när vi ska gå upp, äta, sova osv, utan snarare tidens och årens flykt.
Åldersnoja... inte jag inte!! Eller kanske lite ibland?!
Om man lyckas med konststycket att vara i nuet så mycket som möjligt tar man också vara på tiden på ett helt annat sätt än om man stressar runt som ett torrt skinn. Har själv märkt hur mycket effektivare jag är när jag är "med" i det jag gör, oavsett vad det är för någonting. Jag tycker att det finns en effektivitet i lättja också, hur konstigt det än kan låta!

Är så glad och tacksam över all erfarenhet livet givit mig, även om det många många gånger varit den tuffa och hårda vägen. Jag hade helt klart inte varit den jag är idag utan dessa.
Morgnarna på bussen är min reflektionstid, då sitter jag i mina egna tankar och reflekterar över tillvaron och ser naturens och årstidernas skiftningar... något som är så markant och ett så tydligt bevis på tiden.
Minns hur lång man som barn kunde tycka att en timme var, för att inte tala om sommarloven som man tyckte var underbara och evighetslånga!
Det känns som det var igår jag var 5 år och pappa vann en nalle åt mig på Skansen, igår min dotter var 5 år och blev storasyster för första gången, igår den äldste sonen var 5 år och rasslade runt på sin cykel så stickor och strån rök runt husknuten och igår som den yngste sonen var 5 år och den lyckligaste killen som fanns för varje liten fisk han fick på sitt metspö...
Jag kan räkna upp otaliga händelser vid olika åldrar både vad gäller mig själv, mina syskon, mina barn och nu också mina barnbarn. Konstaterar också att alla dessa händelser, vackra minnen och jobbiga situationer är en sådan stor del av mig, så hur skulle jag kunna vara 15, 20, 25 eller 30 nu?!

Månne jag bara får uppleva många många underbara årstidsväxlingar, glada stunder och mina fantastiska barn och barnbarns utveckling, då tar jag gärna det onda med det goda!
Att se livets dagar som vattendroppar, lika glimrande som förgängliga,
borde göra oss mera rädda om dem...

Kärleksfullast,

27 maj 2013

Kvällsro...

Vissa dagar när jag vaknar känner jag direkt att det kommer att bli en motig dag, trots arbetsglädje och förnöjsamhet med tillvaron.. och idag var just en sådan dag!
Kroppen märker av att jag har andra arbetsuppgifter än tidigare och strejkar lite för tillfället, men jag gör övningar, jobbar på det och vet att det är övergående. Sådana dagar behöver jag stöd, uppmuntran och stillhet, precis det jag fått idag.. både på jobbet av arbetskamrater och hemma av min fina vän Anki som kom hit med en låda jordgubbar som vi njöt av på balkongen.
Efter en stunds vila i soffan med klassisk musik i bakgrunden beslutade jag mig för en biltur i försommarkvällen.
 Jag har ett favoritställe, ett ställe dit jag och ex-särbon åkt många gånger med picknick och njutit stillheten, vårt ställe. Det var med kluvna känslor jag åkte dit, men när jag gick ner på klipporna förstod jag att det var precis vad jag behövde. Jag skrämde sorgligt nog bort två tofsvipor, men fick njuta en serenad av fågelläten och vattnets stilla kluckande i samklang med mina egna tankar.
Plockade mig en ljuvlig bukett med liljekonvaljer som nu sprider sin doft i mitt vardagsrum.
Naturen helar och jag önskar att alla skulle kunna få uppleva den harmonin.

16 maj 2013

Liv, grönska och glädje..

Trodde aldrig i min vildaste fantasi att tillvaron skulle vända så snabbt och glädjen hitta sin väg tillbaka som den har gjort!
Har nu jobbat en och en halv månad på mitt nya jobb och jag stormtrivs. Det blir bara bättre och bättre ju mer jag kommer in i jobbet, kollegorna är härliga och jag har en varm och omtänksam chef med glimten i ögat. Det kunde verkligen inte ha varit större skillnad än så från min förra arbetsplats! 
En veckas Spaniensemester tillsammans med mamsen till brorsdotterns dop har jag också hunnit med sedan förra blogginlägget och Kristi Himmelsfärdshelgen var jag i Skåne hos älskade äldste sonen och hans fina fästmö. For dit i min lilla pärla tillsammans med mellanbarnbarnet som ju också måste få göra något roligt med mormor eftersom storebror ska få åka med mig till Spanien i sommar. Jag har tankat värme och glädje och har nu en energi som jag inte haft på mycket mycket länge. 
Njuter av sol, vår, barn, barnbarn och underbara vänner.. och sist men inte minst av att det är så roligt att åka till jobbet! Det där med kärleken är ett annat kapitel, men det löser sig nog det med så småningom... har ju så mycket annan kärlek omkring mig!
Nu låter jag så där överpositiv igen som jag vet att jag kan låta och som en del kan störa sig på... men sån är jag och det är bara att hålla i känslan när den infunnit sig. Hoppas verkligen att det tar låååång tid innan den försvinner för nu vill jag bara omfamna världen!

Kärleksfullast,

21 mars 2013

Lyssna alltid på magkänslan!

Från att ha varit en hårsmån från utbrändhetens rand har livsgnistan börjat ge sig till känna lite titt som tätt och jag känner att jag är på god väg att när som helst vara den glada Pia som jag brukar. Stundvis är jag det redan.
För ett år sedan bytte jag jobb från min trygghetssfär inom landstinget till ett privat företag. Kände mig modig som gjorde en nystart som jag trodde skulle vara upplyftande, inspirerande och ge mig lite luft under vingarna. Idag med facit i hand undrar jag ofta om jag var helt blind om jag verkligen trodde att den nya arbetsplatsen var det himmelrike det utgav sig för att vara. Min magkänsla sade mig under provtjänstgöringen några ggr att det kanske inte var vad jag tänkt mig... men stoltheten knuffade bort magkänslan och var starkare. Jag kände att jag inte kunde gå tillbaka till en arbetsplats som jag sökt mig ifrån och tänkte att det skulle nog bli bättre, men det blev på bekostnad av mitt eget välmående!

Den yngste sonens hjärnblödning och andra privata händelser i livet i kombination med att jag hamnat på fel arbetsplats sänkte mig mentalt. När det privata stabiliserade sig fortsatte arbetssituationen att sänka mig ännu mera och göra mig sjuk... självförtroendet jag alltid haft i yrkeslivet var som bortblåst och självkänslan i vardagen lyste med sin frånvaro. Inte ens efter min första sjukskrivning i slutet på förra året tog arbetsgivaren till sig att man kanske borde lyssna, bry sig om och fråga hur det kunde bli så.. men jag fick ingen respons trots att jag försökte göra mig hörd. Sökte under tiden en del andra jobb och var på många arbetsintervjuer vilket i och för sig höll mitt mod uppe, men sedan förbyttes i vanmakt när det inte blev något.
För snart 2 månader sedan bröt jag ihop på jobbet. 
Det gick inte att sitta i receptionen och vara glad och trevlig mot patienter som mådde psykiskt dåligt, föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder som behövde stöd, och svara i telefonen till oroliga patienter och föräldrar. Jag svarade med gråten i halsen och tårar i ögonen tills jag insåg att nu hade bägaren runnit över. Jag hade också under lång tid sovit oerhört dåligt på nätterna och vaknat 4-5 ggr varje natt, jag som annars alltid sovit gott! 
Som tur var träffade jag en underbar läkare på husläkarmottagningen som tog mig på allvar. Hon sade att jag sannolikt skulle ha drabbats av en utmattningsdepression ganska snart om min situation fått fortgå, men att jag ännu inte var där, utan diagnosen blev utmattningssyndrom. De två första veckorna grät jag oerhört mycket, småsaker fick tårarna att svämma över. Sov mycket och orkade knappt gå ut.
Mitt i allt elände fick jag ett glädjande telefonsamtal från en arbetsplats angående en tjänst jag sökt i början på december, vilken jag trodde redan var tillsatt. De önskade träffa mig för en intervju, så tre dagar senare samlade jag ihop mig och åkte dit. Blev oerhört förtjust i arbetsplatsen, men vis av erfarenheten hade jag inga höga förhoppningar så när jag morgonen efter blev uppringd och erbjuden tjänsten trodde jag inte mina öron. Under förmiddagen klargjordes alla formaliteter och före lunch hade jag mitt anställningsavtal på mailen. Vilken lycka!! Och som ett ödets ironi kommer jag nu att börja jobba på neurokirurgen på Karolinska sjukhuset där min yngste son var inneliggande med hjärnblödning förra sommaren.
Jag kommer inte att sakna min gamla arbetsplats eller mina arbetsgivare, men jag kommer att sakna många patienter och glädjen över att kunna ge en professionell service till människor som verkligen behöver det, vilket alltid varit mitt motto.

Trots glädjen över det nya jobbet har det tagit tid att komma tillbaka, fast nu är jag definitivt på gång igen!
Jag har slutat gråta men sover fortfarande lite dåligt ibland. 
Har tillåtit mig att inte göra någonting alls om jag inte orkat. Naturen har givit mig styrka, liksom mina underbara vänner, barn och barnbarn, när jag orkat ta emot. 
Bort med alla energitjuvar, allt som inte gör mig glad och alla onödigheter!
Jag plockar fram min vilande kantstötta sisu och börjar om! 

Min tro är att man aldrig får mer än man klarar.. det finns någon osynlig makt som ser till det och jag tror som min yngste son som varit med om mycket trots sina unga år; 
"God gives only the hardest battles to his bravest soldiers". 

Varför berättar jag det här? Jo, för att Du som läser ska komma ihåg att ALLTID lyssna på magkänslan, det är min stora lärdom av detta! Och kom ihåg att det som ser ut att vara det man allra helst önskar kan vara precis tvärtom... saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara!

Kärleksfullast,

25 februari 2013

Jag bidar min tid..

Jag har inte dött..
 jag har inte slutat...
 jag har av olika anledningar bara inte orkat lägga ner någon tid här på ett tag. 
Jag sitter på min gren, putsar mina fjädrar och bidar min tid.
 Men en sak som är säker, "I´ll be back"! 
Inte som Terminator då, utan som Pia!