Vemod och nostalgi...

Som de flesta som känner mig vet, är bussresorna till och från jobbet mina andningshål och jag trivs med att sitta och reflektera över tillvaron, lyssna på musik och titta ut i naturen trots att det är samma samma varje dag. Liksom årstiderna förändras så förändras också tankarna.

 Det dyker upp älgar, rådjur, hjortar, rävar och rovfåglar längs vägen ibland och jag uppfylls av vördnad för det lilla.

Idag tänkte jag på min älskade dotter, hur hon är mitt inne i ekorrhjulet av familjeliv och sällan får möjligheten att pusta ut från arbete och vildsinta småkillar. Jag minns hur det var och att man helt naturligt inte alltid hann med att uppskatta tillvaron i de snabba livsvindlingarna på samma sätt som jag gör idag.

Men jösses så jag saknar det! Känslan och minnet av mina egna som små blev så stark idag och jag önskade att jag kunnat vrida tillbaka tiden om så bara för en liten stund för att få känna hur det kändes att få vara deras trygghet och hela värld. 
Att få känns deras varma små kroppar krypa upp i sängen hos mig på natten när de inte kunde sova och att få rå om, trösta dem, kramas, leka, sjunga, läsa sagor och busa med dem en gång till innan deras vuxenliv tog över igen...

Nuförtiden känns det som det är de som är min trygghet! 

Lakrits...

I lördags var kära syster och jag på Lakritsfestivalen i Sthlm, en dröm för två lakritsnördar som oss två. Jag hade köpt förköpsbiljetter för länge sedan och tur var väl det, för när vi närmade oss Hotell Norrtull där hela kalaset ägde rum och såg den långa ringlande kön till entrén insåg vi hur oerhört populärt detta var. Själva kunde vi glada i hågen traska in genom VIP-dörren. 

Både öga och gom blev ordentligt tillfredsställda efter allt smakande och tittande och lite nostalgiska blev vi också när vi såg all finsk lakrits som vi är uppvuxna med. Smaken fick vi nog med generna och i Finland har ju lakritskulturen länge varit enormt mycket större än här i Sverige. Varje gång jag åkte till min käre far i tonåren, frossade jag i affärerna i Åbo och bunkrade med mig massor med salmiaklakrits tills jag skulle tillbaka nästa gång. I lördags handlade jag hem bland annat lakritsskorpor, körsbärs- och lakritsmarmelad och lite annat smått och gott. 

Som en anekdot kan jag berätta att jag under min första graviditet var sjukligt sugen på saltlakritsstänger (mycket mer än vanligt!) och käre förste maken kunde få sticka iväg sena kvällar till kiosken för att tillfredsställa mitt begär, vilket han snällt gjorde. Allt eftersom blev jag rundare och rundare och givetvis svullnade jag även av allt saltlakrits jag åt eftersom salt binder vatten. Blev ombedd av barnmorskan att sluta äta det, vilket inte var det lättaste. Min dåvarande svärfar var övertygad om att jag hade ett lakritstroll i magen, så när älskade dottern föddes med stor svart kalufs skrattade vi allesammans.

Catching the sun...

Vissa dagar får mig så där härligt nostalgisk, speciellt om jag lyssnar på musik. Eftersom musiken gått som en röd tråd genom livet blir det ju naturligt att den är en del av det som framkallar minnen, liksom årstider, dofter och smaker. 

Nykära lyssnade jag och förste maken mycket på ett band som heter Spyro Gyra, skön melodiös jazz. Har inte lyssnat på dem på flera år, men med Spotify öppnar sig ju alla möjligheter i världen och igår slogs jag av den där vårkänslan som jag hade då, våren -81, och letade fram Catching the sun. Helt plötsligt kändes 30 år som en vindpust och jag befann mig i vår vita Volkswagenbubbla på vägen mellan Bollnäs och Söderhamn. 
Vårsolen sken, ur bilhögtalarna ljöd Morning Dance, en liten Andrea låg i min mage och vi var lyckliga. 

Vackra minnen som jag bevarat långt inne i hjärtat och plötsligt blev påmind om.

Trots att våra vägar senare gick åt skilda håll är jag tacksam över vår tid, den gav mig två underbara barn  och vår lycka resulterade i ännu mera lycka genom barnbarnen. 

 Igår fyllde mellanmusketören 4 år. Det är kärlek på hög nivå!

Nu är det söndagmorgon, jag sitter i värmen från solens strålar med balkongdörren öppen, hör fåglarna kvittra, kyrkklockan klämta, lyssnar på musik och dricker mitt morgonkaffe. Njutbart så det förslår och alla sinnen är med. 

Jag lyckades till och med fånga solen på mitt vardagsrumsbord! 

Självständighetsdagen...

Idag, den 6:e december för 93 år sedan, förklarade sig mitt fädernesland Finland självständigt från Ryssland.

Denna dag räknas som landets nationaldag och är allmän flaggdag.

Finländarna firar sin självständighetsdag med många festligheter, bland annat presidentens mottagning, där Finlands president tar emot ett stort antal kända finländare i sitt residens och även utländska medborgare som under året har gjort något särskilt för Finland. Mottagningen TV-sänds alltid och har höga tittarsiffror varje år.

De flesta finländare tänder levande ljus i sina fönster den 6 december, som ett minne och erkännande av de som dog för Finlands frihet i vinterkriget och fortsättningskriget.

Utdrag ur Finlands självständighetsförklaring:

"Det ryska folket har, efter att hava störtat tsarväldet, flerfaldiga gånger förklarat sig ärna medgiva det finska folket rätt att själv styra sina öden, en rätt, som grundar sig på detta folks under århundraden fortsatta kulturutveckling; och över krigets alla fasor har höjts en kraftig röst, vilken som ett av det pågående väldskrigets viktigaste mål hävdat, att icke ett enda folk skall vara tvunget att mot sin vilja stå i beroende av ett annat. Det finska folket vågar tro, att det fria ryska folket och dess konstituerande nationalförsamling icke skall vilja lägga hinder i vägen för Finlands strävan att intaga en plats bland de fria och oavhängiga nationernas antal. Och Finlands folk djärves jämväl med tillförsikt emotse övriga nationers erkännande av att detta folk bäst såsom oberoende och fritt skall förmå arbeta på förverkligandet av de uppgifter, vilkas fullföljande skall göra detsamma förtjänt av en självständig plats bland kulturfolken."

 

Själv har jag firat denna dag genom att se en stund på festligheterna från presidentens mottagning på finsk TV samt gå på en otroligt vacker julkonsert i Norrtälje kyrka, om än icke med finländska undertoner, utan med Magnus Carlssons vackra stämma. Jag visste redan att han är en otroligt duktig sångare eftersom jag hört honom sjunga klassiskt tidigare... men inget går upp mot att höra alla kända och även nyskrivna julsånger i en kyrka.

Tänka sig....

att min minsting tar studenten om lite mer än en månad!!

Helt otroligt att jag snart har tre vuxna barn.... nåja, åtminstone två vuxna och ett halvvuxet!

Ikväll har jag suttit och tittat i fotoalbumen efter ett fotografi till studentskylten och har då blivit ordentligt påmind om vilket rikt liv fullt av guldkanter som jag haft hittills!

Det är tur att jag alltid älskat att fotografera... för foton finns det i mängder och de ger mig minnena tillbaka - både de mindre roliga och de fantastiska....  men vart tog åren vägen? 

Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden... åtminstone bara för en liten stund!

Elvira Madigan...

Har just nu suttit och tittat på en dokumentärfilm om skådespelerskan Pia Degermark som jag ofta ser promenerande med sin lilla hund i min hemstad, där också hon bor. Brukar också stöta på henne i vår tygaffär när hon är inne och handlar material till sina vackra broderade kuddar.

Ett tragiskt människoöde, om en underskön och förmodligen väldigt själfull ung flicka som var tvungen att leva upp till omgivningens förväntningar efter debuten i en av de vackraste filmer jag sett.

Vi fick se Elvira Madigan en förmiddag på svenskalektionen i sjunde klass på högstadiet och jag älskade den från början till slut.. och Mozarts pianokonsert gick varm på min kassettbandspelare.

Vacker nostalgi!

Gissa vem som är min farmor...

Av alla underbara vackra gamla fotografier som jag har i min ägo.. och då menar jag verkligen i min ägo eftersom det är originalfotografierna som jag har, är detta foto på min farmor och hennes systrar ett utav de vackraste. Skulle gissa att det är taget någon gång runt 1920-talet eller strax innan. Men vem tror Ni är min farmor?

Vem kan blunda längst...

är en lek som jag uppfann när mina barn var små och inte kunde sova. Om det fortfarande var omöjligt att somna efter sagoläsning, sångstund med alla Alice Tegnérs sånger (jag kan dem fortfarande utantill!) och en stunds ryggkliande, så gjorde vi vem-kan-blunda-längst-leken.

Precis som det låter så går den ut på att den som blundar längst utan att fuska kommer att somna - en liten fint som de gick på ända tills de blev ungefär 5 år, som äldsta barnbarnet Emil idag. Slutade oftast med att jag somnade själv också!

Idag kom Emil hem till mig för att sova över en natt, vilket vi gör ibland för att vi tycker att det är så mysigt, och alla gamla rutiner skall återigen efterlevas. På samma sätt som jag gjort med mina barn.. och som jag också av vana gjort med mina barnbarn sedan de började sova över hos mig. Samma sånger, samma lekar, men andra sagor. Imorgon ska vi gå ner i källaren och leta fram lite böcker som mor Andrea hade som barn - det brukar vara ett äventyr att gå ner dit. Man kan vara riktiga sakletare där, för man vet aldrig vad som dyker upp!

Nu är julen bortplockad och gardinerna bytta, så nu kan ljuset få komma... och så småningom också våren.
Men än så länge kan vi åka pulka!

Nostalgi..

Fick mig en riktig nostalgikick i bilen på väg från jobbet idag när jag varit dit och lämnat av jourdatorn. En låt som man kunde utantill på den tiden... men idag har orden fått en innebörd som man inte förstod som knappt tonåring. Dock ej med originalartisten Lynn Anderson, men Martina McBride duger gott!

Filmtips...

En av de filmer som jag kan se hur många ggr som helst är "An affair to remember" med Deborah Kerr och Cary Grant, så håll till godo med några vackra bilder från filmen och den underbara titelmelodin...

Njutbart!!

Det var en gång... del III

Lite fuskigt, några minuter före tolvslaget, börjar jag skriva dagens inlägg som handlar om ett annat utav mina liv.

Det liv som denna dag, den 9 december för 18 år sedan, kröntes med en liten prins. Hans ankomst var efterlängtad av mor, far och alla syskon och precis som tredje barnet oftast är, lite besvärlig innan han äntligen efter tredje besöket på BB bestämde sig för att han ville ut en vecka tidigare än beräknat.
Jag tror bestämt att han hade lite bråttom också... eller så undrade han vilken värld han skulle komma ut till, eftersom han kom ut med den ena utav sina små händer förundrat liggande mot kinden.

Nyfikenheten har inte haft någon måtta, knän har skrubbats, näsblod torkats, handleder brutits och sår har sytts. Men i hans lilla hjärta vilade inga sorger, utan skrattet fanns alltid bubblande nära ytan. De finns inte många i omgivningen som inte charmats av hans spjuveraktigtet.
När han vid 6 års ålder satt och smekte vår slöjstjärt när jag rengjorde vårt akvarium, och sorgset undrade varför vi inte kunde köpa en hund, hade jag kunnat ta ner månen.

Du känslosamma, varma och underbara kille har hela livet framför Dig... att ta vara på med själ, hjärta och klokhet... som bara Du kan! Börja med körkortet nästa vecka!

Jag älskar Dig min yngste solstråle!

Det var en gång... del II

Denna dag för 28 år sedan upplevde jag ett av de mest magiska ögonblicken i mitt liv. Vid tvåtiden på eftermiddagen, bland bunkar, jäst, socker och vetemjöl stod jag för att baka bullar när värkarna satte igång regelbundet. Det blev inga kanelbullar den dagen... det blev andra bullar!

Kl 21:21 på kvällen vändes mitt liv upp och ner för all framtid utav den mest ljuvliga lilla varelse, mörkhårig och med långa svarta ögonfransar. Det var det första jag frågade min dåvarande älskade make.... "har hon långa ögonfransar"? Näst efter "Va?? Blev det en flicka??" Vi hade under hela graviditeten trott att det var en pojke, så vi hade inga flicknamn på lut överhuvudtaget. Han skulle ju heta Andreas... så Andrea blev det istället! Eftersom pappan har långa vackra ögonfransar så ville jag ju naturligtvis att vårt barn skulle få den genen som gav dessa vackra ögonfransar. Nu fick hon mina pigga ekorrögon och hans långa ögonfransar... och var i våra ögon det vackraste som skådats.... vilket hon fortfarande är!

Hon var en egensinnig, klok, och varm tjej med masssor av bus i blicken och sin mammas och pappas stora stolthet. Alltid duktig i skolan och när hon sedan blev storasyster den bästa av storasystrar... någon för syskonen att luta sig mot.

Nu är hon själv mamma, och åren som gått känns för mig som en vindpust... vart tog de vägen alla underbara fantastiska stunder som vi hade? Jag bär dem i hjärtat och vet att vi kommer att få många lika fina till!

Jag älskar Dig min underbara dotter!

Det var en gång....

för snart 50 år sedan två människor som blev förälskade i varandra. De gifte sig och fick en liten flicka och efter ett år föddes också en liten pojke. Men som det går ibland i livet så förändrades kärleken och de två unga gick skilda vägar... och pappan flyttade långt ifrån sina barn, men fanns ändå i deras hjärtan och träffade dem så ofta han kunde.


Kvinnan träffade efter några år en ny man som kom in i hennes liv och de äldre barnen fick så småningom en älskad lillasyster och en snäll styvfar som fanns i deras liv i med- och motgångar och ställde alltid upp.

Flickan ovan är jag och den lilla berättelsen vill jag tillägna mina pappor idag på Fars dag!
Min styvpappa som varit delaktig i vardagslivets vedermödor och min far, som trots att han inte alltid varit närvarande i mitt liv ändå funnits i mitt hjärta hela tiden!

Jag älskar Er!

Andra andningen...

Som vanligt på kvällarna så bestämmer jag mig för att... ikväll MÅSTE jag lägga mig i tid för en gångs skull! Är på väg... men någonting hindrar mig och hux flux så är jag inne i andra andningen och blir inte trötter förrän framåt småtimmarna!
Nu är jag ju tack och lov funtad på det viset så att om jag verkligen går och lägger mig så somnar jag utan problem.... konstig ekvation eller hur?!
Ikväll har jag suttit och scannat in gamla fotografier och måste bara lägga in några underbara bilder som får min mun att dra på smilbanden och skratta högt för mig själv!
Denna bild föreställer min farmor och farfar, faster med make, min bror och jag samt en kvinna som jag inte vet vem det är. Mina föräldrar var skilda då och Kai och jag var med pappa på semester i Finland sommaren -65. Den får mig att tänka på någon Jaques Tati-film.... alla ser åtminstone ut att ha vansinnigt roligt!

Nästa bild föreställer min farmor och mig...
tycker att jag ser ut som en blandning av Stina och Tjorven!
Och tänk att min farmor var i min ålder då!!

Jag har så fantastiska gamla fotografier som jag fått av min pappa och efter min mormor, en del till och med från början av 1800-talet, och jag ser det som en oerhörd skatt att vörda och bevara. Många kommer från släktforskning som min pappa höll på med under 15 års tid innan det blev en tjock inbunden bok.

Den andra andningen har givit mig många skratt och leenden ikväll!

Intresse eller livsstil....

Efter denna helg har en fråga aktualiserats som ofta passerat min hjärnas vindlingar sedan jag träffade min särbo för snart 8 år sedan... och den handlar om bilar!

Varför har kvinnor och män så olika förhållningssätt till, och intresse av bilar?? Och nu vill jag verkligen inte dra alla män över en kam... ej heller kvinnor förstås!

Jag inbillar mig att jag är som de flesta kvinnor... jag vill ha en fungerande billig och bensinsnål bil som kan ta mig från punkt a till punkt b... är den dessutom lite pigg i motorn, rolig att köra och lite häftig så är det en bonus som man får på köpet. Min bil uppfyller alla dessa kriterier... jag är personligen väldigt kär i min "gula fara" och älskar att köra bil.

Min särbo hör till den kategorin människor som är född med bensin i blodet... har arbetat och arbetar inom åkeribranschen... och har ett genuint intresse för amerikanare! Inte raggarbilar... näh, det fick jag inte skriva... det heter amerikanska bilar! :)
Ser vi en sådan bil i en film... ett TV-program... ute i trafiken eller någon annanstans, så vet han exakt vad det är för bilmodell, vilken årsmodell och nästan var den är tillverkad. Helt otroligt i min värld... som består av böcker, kultur, skapande och andlighet. För honom är min värld lika otrolig.... men ändå så finns vi där för varandra. Olikheterna gör ibland att jag tvivlar... men ger också mycket tillbaka och helger som denna.. som varit fylld av amerikanska bilar och alltså egentligen inte är jag... har varit såå fantastiskt rolig!

En lördag varje sommar anordnas American Car Show i Norrtälje och denna helg var en sådan! Särbon... som bl a har en Chevrolet Camaro (fråga mig inte om årsmodell.. *fniss*... men se ovan) brukar åka in i Societetsparken och ställa ut sin bil... mest på kul och för att ha någonstans att sitta och fika mellan alla vandringar bland utställda bilar. Jag brukar sluta upp någon gång under eftermiddagen och tillbringa resten av dagen tillsammans med honom... förhoppningsvis har han hunnit träffa alla "gamla" bilpolare då och hunnit prata av sig, för mig, obegripligheter om motorer och ditt och datt. I år var det faktiskt kul... eftersom jag hade min nya kamera med mig och kunde fokusera på vackra motiv och bilder. Nedan endast ett litet smakprov... det blev över 100 bilder!!!


Det som fascinerar mig med denna bilkultur är hur olika de människor som sysslar med detta förhåller sig till sina älskade bilar. För min särbo är det ett genuint intresse... för hans bror är det en livsstil.... han verkligen lever femtiotal. Hans hem ser ut som taget från femtiotalet, hans musiksmak andas samma tidsanda... liksom hans kläder och frisyr. Och var och en blir ju salig på sitt!

Jag avslutade i alla fall min lördagkväll med att för första gången i mitt liv åka i en (förlåt älskling!) raggarbil...
en Cadillac cab -59 och cruisa runt på sta'n...
Tro't eller ej, men det var häftigt och jag blev i alla fall lite salig!

Nostalgi...

Varför är det så lätt att bli nostalgisk när man blir äldre.... ?! Man tänker tillbaka på hur det var vid tillfällen då livet var så där nästintill perfekt som man vill att det ska vara.... eller på saker man gjorde som barn då man uppfylldes av glädje över småsaker.

Vi hade ikväll en nostalgi-afton på min jobb där jag arbetat i snart 10 år. Vi bjöd in "gamla" kollegor och mindes tillbaka till den "gamla goda" tiden. En tid då det var väldigt trivsamt och roligt att gå till jobbet. Dagarna gick fort och man kände att man tillförde något samtidigt som man fick massor tillbaka.... och med det menar jag givetvis inte att det inte skulle vara så idag, men överlag så var andan på jobbet positivare!

Anledningen till denna nostalgiträff var att man inom Stockholms läns landsting, som inom många andra branscher och arbetsområden, håller på att centralisera och effektivisera en redan idag välfungerande organisation. Dock.. måste jag poängtera... har man sagt att sjukhuset inte kommer att bli helt utan sin nära användarsupport, dit jag alltså hör, utan en viss del kommer att finnas kvar lokalt.

Vi har alltså ingen aning om hur vårt jobb ser ut om ett halvår eller år och i det läget finns det i mina ögon tre förhållningssätt....

.... Gilla läget, se utmaningar och framförallt nya arbetsuppgifter.

.... Sucka och se tillbaka på hur det var förr och längta tillbaka.

.... Stå helt passiv och inte göra någonting.

Ni kan ju gissa vilket jag föredrar?! Även om det givetvis växlar så är det såklart det första som tilltalar mitt sinne.

När jag senare ikväll åkte hem till särbon en stund började vi prata om gamla klasskamrater, människor vi umgicks med i vår ungdom, hur vi när vi var barn cyklade till bensinmackarna och frågade om vi kunde få klistermärken.... hur jag, när jag gick hem från skolan i lågstadiet, gick in på Affärstryckeriet på vägen hem och frågade om de hade papper (pappersspill menade vi naturligtvis, men vi frågade alltid efter papper!). Lite gulligt faktiskt! Kom ihåg brorsans första cykel med limpa och hur stolt han var över den.... och andra härliga minnen.

Och vart vill jag komma med det här då?

Som jag tidigare skrivit så föredrar jag att leva i nuet, att fokusera och ha ett förhållningsätt till livet som medger positiva tankar och tycka om mitt liv som det ser ut här och nu..... MEN.... man ska inte ringakta de nostalgiska tankarna för det är ju bara de roliga, perfekta och fantastiska tillfällena man kommer ihåg och eftersträvar även idag.... och det är de som kan ge oss en skjuts på vägen!

Det tråkiga som hände då och igår har jag redan glömt.... och tur är väl det, för det är ju verkligen ingenting att leva vidare på!!

Ska man hårddra det så är ju nostalgi inget annat än underbara minnen inom en inte alltför förgången tid!

Hemlängtan...

Inte alla vet att jag är född i Finland, av finska föräldrar... vilket således betyder att jag är en purfinne, som jag brukar säga. Mitt modersmål är finska och jag älskar mitt hemland... trots att jag bott i Sverige sedan jag kom hit som två-åring tillsammans med min bror och mina föräldrar.

Min barndoms somrar tillbringades på mormor och morfars stuga vid en fantastisk havsvik i finska skärgården... något som säkert är en bidragande orsak till att jag älskar havet och inte kan tänka mig att bo någonstans utan närhet till hav. Havet är min livsnerv och mitt energitillskott. Att min far var sjöman har säkert ingenting med saken att göra... men lite lustigt är det.

Sedan min far sålde sin stuga i utanför min hemstad Åbo och flyttade för gott till Spanien och mina morföräldrar inte finns i livet längre... har resorna till hemlandet inte blivit så frekventa - något som jag saknar av hela mitt hjärta. Jag har visserligen alla mina andra släktingar kvar där, men de viktigaste personerna från mitt liv i Finland finns inte kvar, så det blir inte samma sak.

Ju äldre jag blir... ju mer nostalgisk och hemlandskär blir jag. Att finländare kallas för nordens italienare är något jag tidigare tyckt varit en lustig jämförelse.. men idag förstår jag den bättre. Trots vårt tungsinne och vår melankoli har vi starka familjeband och ett hett temperament och det må väl vara därför vi fått den liknelsen.

Inte en chans att jag hejar på Sverige i en landskamp mellan Finland och Sverige! :)

Hur nu suttit en lång stund på YouTube och lyssnat på finsk musik... som är så underbart mollstämd...