Det är synd att säga att jag inte har det bra... för det har jag! Jag är oerhört priviligierad som har fantastiska vänner, underbara barn och barnbarn, ett bra jobb med härliga arbetskamrater och en man som älskar mig!
Men trots det så ifrågasätter jag om den man som älskar mig är den rätte... vilket jag gjort under en tid nu. Vi har det bra tillsammans... emellanåt. Vi trivs med varandras sällskap... emellanåt. Vi tycker om att göra samma saker... emellanåt. Men inte jämt! Fast är det inte så det är i långvariga relationer?? Jag tycker ju att det inte borde vara så när man aldrig har levt tillsammans.... när man är särbo. Med två äktenskap i bagaget känns det tungt att känna att detta kanske inte heller är hur jag tänker mig en optimal relation.
I min romantiserade värld har jag en stark tro på den rena och äkta kärleken... en själsfrände, tvillingsjäl, soulmate eller vad man vill kalla det. Jag vet att han finns, men omständigheter gjorde att det inte blev vi. Därför tror jag att det finns människor som är våra tvillingsjälar, även om det inte behöver vara vår partner.
Livet är för kort för att gå omkring och grunna på saker som borde vara så självklara och ibland kanske jag funderar för mycket... Idag är en sådan dag! Ska jag vara nöjd som faktiskt har en man som älskar mig... och som jag också älskar, på mitt sätt men inte till 100%?? Det bästa är nog att leva nu och inte fundera så mycket.
Det finns förmodligen någon där ute som är min själsfrände.... men är jag för feg för att ta reda på det... eller är jag för romantisk som tror det??