Tack kära 2015!

Varför frångå sina årliga rutiner, så naturligtvis måste jag även i år göra en summering av det gångna året. Det är väldigt nyttigt att blicka tillbaka och se vad som blev bra och vad som kanske blev mindre bra, för att kunna ta lärdom av det inför kommande år.

Tack kära 2015,
för all glädje jag fått uppleva, de motgångar jag haft och all kärlek jag omgivits av. De fördjupade relationer och nya vänskaper jag upplevt som utvecklar mig och ständigt gör mig till en bättre människa.
Så mycket som hänt, och så fort tiden gått. Mycket som gått i sina väl upptrampade fotspår och en del som vikit av från stigen.

Tog i början av året upp ett gammalt intresse och plockade upp mitt staffli för att måla lite för skojs skull, och det gav mig en sådan inre ro att jag fortsatt med det. Lade upp en bild på facebook av en tavla jag målat och fick då äran att bli tillfrågad om jag ville delta i ett vernissage med kärlekstema, vilket blev en av årets häftigaste händelser. I SoStockholm Gallery i Kungsträdgården på Alla hjärtans dag, tillsammans med 4 andra kreativa kvinnor ställde jag ut min fotokonst istället för det jag målat. Det gav blodad tand och var en riktig egoboost som resulterade att jag  hade ytterligare ett vernissage och en utställning under påskhelgen på Folkets Hus i Norrtälje. Sålde en del tavlor och det var fantastiskt roligt. Sålde även några tavlor under hösten till Roslagens Sparbanks konstförening, liksom några privat.

Eftersom jag av förklarliga anledningar slutade sjunga i kören i Immanuelskyrkan förra året, tog jag tag i sången under våren och började sjunga i den kör jag var med i för många år sedan på hemmaplan. Så härligt att få använda sin röst till sång igen.
Maj bjöd på en Skånetripp, dit jag for för att njuta några dagar tillsammans med mina älsklingar där.

Särbon och jag verkar ju vara ett segt kapitel och inte så mycket att orda om, men återigen flammade askan från något falnat upp till liv under försommaren och än håller lågan i sig. Att ta dagen som den kommer känns som det bästa, jag tror att tiden får utvisa om det ska förbli så eller inte. Vi hade en härlig semesterresa till Dalarna i juni, då vi också hälsade på min kära vän Maria med familj och njöt av sköna sommardagar.

Den riktiga semestern blev väldigt sen i år, åkte inte till Spanien förrän i mitten av augusti, men det var lika härligt som det brukar. Hade i år med mig min fina vän Lena och vi hade det så där skönt avslappnat som man ska ha när man är på semester, med god mat, sol, böcker och flanering. Även den yngste sonen med flickvän kom ner medan vi var där, så vi hade några mysiga dagar tillsammans allesammans med kära pappa och alla andra nära och kära. Också så härligt att se hur brorsbarnen vuxit!

Årets absolut häftigaste och underbarasta händelse var den äldste sonens bröllop i september!

Aldrig har jag varit med om så mycket KÄRLEK under en hel dag, inte ens när jag gifte mig själv! Jag blir fortfarande alldeles euforisk när jag tänker tillbaka och känner en sådan oerhört tacksamhet!

I början av oktober blev det operation av min vänsterfot och 4 veckors sjukskrivning som gick i ett nafs. Stickning, filmer och böcker blev den dagliga sysselsättningen, men det är ju sådant jag trivs med. Har tyvärr ännu inte kommit igång med att gå längre sträckor, men det är på gång.
Träningen som jag så duktigt startade med i slutet av förra året och var ytterst nitisk med fram till på vårkanten kom av sig fullständigt när jag fick ett jobbigt skov av ryggsmärta och hade jätteont under en lång period. Ska definitivt lägga om min strategi inför framtiden.

Julhelgen hade jag den stora lyckan att ha alla mina tre barn med respektive samlade, men lyckades med konststycket att bli sjuk med feber, huvudvärk och illamående just på Julaftonen så att jag inte kunde delta i julfirandet. Kunde dock vara med såpass att jag låg på soffan och vilade och sov om vartannat, samtidigt som jag hörde mina älskade nära prata, skratta, skoja, spela och sjunga i köket. Som tur var mådde jag bättre på Juldagen och resten av helgdagarna, så jag fick rå om dem alla ordentligt.

Mina kära vänner, ingen nämnd och ingen glömd, har som vanligt förgyllt året med värme och vänskap. 

Barnen och barnbarnen finns alltid med som den bärande vågen och min största livsglädje. 

Blir faktiskt lite full i skratt när jag läser föregående års summering, för det verkar visst gå en röd tråd i mitt liv varje år vad gäller hälsa och ambition inför det kommande året och jag kan nästan citera det jag skrev då.

Tänker avsluta detta år på samma sätt som jag tänker fortsätta nästa, med att ta hand om min kropp och själ efter bästa förmåga, lyssna till mitt hjärta och tänka vackra tankar, vilket inte alltid är det lättaste. Dörrar kommer att stängas, lämnas på glänt och nya kommer att öppnas. Jag har redan massor med planer och känner mig oerhört målinriktad och förväntansfull. Sen är ju livet som tur är väldigt oförutsägbart så man vet ändå inte vad som kommer i ens väg, och låter man dessutom hjärtat styra, vilket jag oftast gör, kan de gå lite fort i svängarna.
Det viktigaste är att göra allt helhjärtat, då kan jag med gott samvete säga att jag i alla fall försökte.

Vill man så kan man,

 får bli min devis för 2016!

Visa respekt för varandra och livet, 

ta ingenting för givet

och glöm inte att kärleken är det största i alla dess former, 

hur de än må ta sig i uttryck!

Kärlek som ringar på vattnet....

Vilken sommar! Ja, inte vädermässigt då, men känslomässigt. Under försommaren hittade ex-kärleken och jag tillbaka till varandra och det känns varmt och gott. Vi tar dagens som den kommer, så får vi se om det var meningen igen, eller en parentes i livets villervalla. En semesterresa tillsammans till Dalarna i mitten på juli var ett härligt avbrott från vardagslunken.

Den längre semestern förlades i år till sensommaren, mycket senare än jag brukar, men den var välkommen när den inföll i mitten på augusti. Inte kunde jag i år heller frångå min årliga tradition att åka till mina nära och kära i Spanien några veckor och njuta sol och värme i sällskap med en härlig väninna. 

Hann inte jobba mer än 10 dagar så var det dags för semester igen, och årets definitiva höjdpunkt!

Att åka ner till vackra Skåne och hjälpa till att förbereda inför älskade äldste sonens bröllop och sedan delta i denna magiska händelse. 

Jag är fortfarande helt euforisk!

När bröllopsplanerna för ett tag sedan var i full gång blev jag tillfrågad om jag ville sjunga på bröllopet. Jag funderade ett tag, men föreslog då att käre ex-maken, tillika brudgummens far, skulle spela, så kunde vi framföra något tillsammans. Så blev det bestämt..... ända tills jag kom på att även fråga käraste dottern om vi inte kunde sjunga en duett. Nu blev det vi tre som träffades några gånger och övade och övade, för att framföra Sonya Aldéns "Du är allt". Intet ett ord yppades till det blivande brudparet om att även storasyster skulle sjunga, det fick bli en överraskning i kyrkan. 

Inför bröllopet träffade jag för första gången också brudens släkt och precis som bruden är de härliga människor. Vi förberedde festlokalen tillsammans med underbara vänner till brudparet och allt blev bara så där sagolikt perfekt som man önskar. 

Den stora dagen hade vänner och släkt från när och fjärran, främst fjärran då många av oss bor långt från Skåne, samlats för att delta i bröllopet. Det blev en magisk dag fylld av så mycket känslor, skratt, glädjetårar och främst KÄRLEK! 

Att få ha alla mina tre barn med respektive samlade tillsammans kommer att värma mitt hjärta under en lång tid framöver. 

Att få känna värmen från alla vänner och släktingar som deltog gör mig salig. 

Och att få se två människor som är som skapta för varandra och se lyckan i deras ögon slår allt!!

Sången blev känslofylld då tårarna var nära, så för några sekunder kom jag av mig, men det blev vackert ändå och alla blev överraskade av att dottern och jag sjöng tillsammans. 

Givetvis höll jag också ett tal för brudparet under middagens som gick bra trots känslosamhet.

Nu försöker jag landa i alla känslor och minnen från den dagen. Har svårt att sluta le men blir också lite gråtmild. 

Jag har aldrig varit så säkert på något i hela mitt liv, jag bara vet att det kommer att vara Elin och Elias för all framtid!

Var är sommaren....

Hoppsan vad tiden flög iväg....

Tyckte att det var igår jag skrev att jag skulle åka till Skåne, men upptäcker att det är över en månad sedan. Som vanligt var det härligt att vara i Landskrona hos mina kära där nere. Fick äran att vara med och bröllopsplanera lite då jag och blivande svärdottern hittade en underbar festlokal som vi hade turen att få komma in och titta lite närmare på. Vi åkte runt och tittade på kyrkor och sonen och jag gjorde en lite roadtrip en dag medan fästmön jobbade.
Det kommer att bli så fantastiskt roligt och jag planerar några små överraskningar för fullt!

Min rygg har varit helt upp åt väggarna och värken har varit värre igen, men jag hoppas att detta skov läker ut snart så att jag kan få tillbaka min maximala energi. Det är så mycket jag vill göra just nu men som jag tyvärr inte orkar, inte bara för ryggens skull utan också för att ideérna är så många så att jag nästan blir handlingsförlamad.

Sen undrar jag ju förstås som alla andra var sommaren är?? Fick en helt underbar lördag helgen som var med värme, sol och några ljumma kvällar, men nu verkar värmen dröja igen. Inte mycket att lägga energi på egentligen eftersom man ändå inte kan påverka det, men nog är det härligt när solen skiner! Har ju gjort i ordning min sommarbalkong med massor av blommor och kryddörter och längtar efter att sitta där med näsan i solen och äta frukost eller läsa en bok på kvällen....

'

Men den som väntar på något gott....

Utnyttjade gåvor...

Ibland rasslar det undan utav bara den och jag hinner knappt blinka så har en vecka och en helg gått!!
Snart är det fredag och en ny helg nalkas.
Förra helgen var helt fantastisk, precis som många andra. Men det speciella med den helgen var att jag redan på fredagen började den med att utnyttja en av de presenter jag fick när jag fyllde år förra året! Exakt! Och jag fyller ju alldeles strax år igen, så det var hög tid. Jag fick en behandling på EgoQueen i Gamla Stan av min älskade dotter. Behandlingen hette Lugna Sinnet och i den ingick halvkroppsmassage, ansiktsbehandling inklusive mask och ansiktsmassage. Till detta gjorde jag ett tillägg för frans- och brynfärgning för att riktigt lyxa till det. Det var njutning på hög nivå!

När detta var gjort sammanstrålade jag men en av mina käraste vänner och vi tog en öl på en pub i Gamla Stan innan vi skulle till Söder för att åtnjuta kvällens middag. Och här kom nästa present in i bilden! För julklappen vi fick på jobbet till jul var boken "Helkväll i Stockholm" som innehåller 10 restauranger och 5 scener dit man kan gå två personer och betala för en, Jag hade bokat bord på restaurangen Pane Vino på Brännkyrkagatan och det var en mycket trevlig italienare. Naturligtvis nöjde vi oss inte bara med varsin pizza eftersom vi ändå bara betalade för en person. Maten var utmärkt, så den fick helt klart godkänt.

Åter till Gamla Stan och härliga Wirströms pub där vi avslutade kvällen med varsin öl innan vi nöjda åkte hemåt. En alldeles lagom njutbar fredag och vi hade hela helgen framför oss.

Lördag blev en riktig slappardag då jag sent framåt eftermiddagen drog på mig jeansen och åkte för att inhandla lite mera pannåer eftersom jag blivit alldeles målarfrälst. Har kommit igång med tavelmåleriet och det är så fantastiskt roligt. Liksom meditationen ger det mig en sån oerhörd ro. Tiden svischar iväg och man är verkligen här och nu.

Söndagen bjöd på en picknick till Gamla Grisslehamn med en go vän, där vi njöt kaffe med vinden i håret och solen i ögonen, gick runt och fotograferade och lyssnade på de brusande vågorna. Det är också själaro.
Som för att toppa hela den sköna helgen blev jag bjuden på en trerätters söndagsmiddag hos älskade dotterns lilla familj. Efter den helgen kände jag mig så tacksam och rik som ett troll! Skulle inte vilja byta med någon i hela världen!

Kvalitetstid med käraste dottern..

De senaste åren har jag skapat en tradition att istället för att ge bort saker då mina barn fyller år, skämma bort dem på andra sätt. Av förklarliga skäl har det inte alltid varit det enklaste med mina söner, då vi inte bor i samma stad.

Däremot har jag och käraste dottern sett till att få till detta dygn även om det inte alltid skett i närmaste anslutning till födelsedagen. Ett dygn då jag skämmer bort efter bästa mammaförmåga och öser av min aldrig sinande brunn av kärlek för mina barn. 

Efter vernissaget igår hämtade jag dottern och vi började med att åka för att hämta sushi till kvällens middag. Väl hemma hällde vi upp varsitt glas vin och njöt av maten. Vi spelade spel, pratade och njöt av tystnaden, något som hon inte är så van vid med tre pladdrande, intensiva och underbara killar runtomkring sig hemmavid, och så käre svärsonen förstås. :)

Vi somnade i varsin soffhörna efter QX-galan, jag av utmattning efter senaste dygnens intensitet och att jag ännu inte är riktigt frisk och hon som den effektiva mamma med 100 järn i elden som hon alltid har och sällan får någon ro.

I morse fick hon inte kliva ur sängen innan frukosten var klar, utan kunde njuta av att ligga och läsa tills jag sade till. Det blev hembakta ostscones och annat smått och gott. Söndagslyx för oss båda och en sådan glädje att få dela med henne. 

Spikmattan utnyttjades med vågbrus i bakgrunden och sedan fick hon massage, något som jag också fick av henne. 

Efter en god lunch med omelett tog vi det lugnt en stund innan äldste barnbarnet skulle hämtas på fotbollsträning.

Vi har båda laddat batterierna, hunnit prata till punkt med varandra utan att bli avbrutna och haft en härlig dag!

Att den yngste sonen med flickvän tittade in mot kvällskvisten gladde mitt mammahjärta ytterligare.

I kärlekens tecken...

Vad är väl mer underbart än att få känna den där känslan av att vara totalt uppfylld av kärlek....

Till livet!

Till mänskligheten!

Till vår natur!

Till dem som står våra hjärtan närmast!

Klicka på bilden för en kärleksfull hälsning från mig,

och glöm inte scrolla ner i texten!

Det ordlösa året...

Precis som alltid under årets sista dagar sätter jag mig ner och gör en summering av det gångna året och som oftast slås jag av vilken rikedom jag har omkring mig och hur mycket jag har att vara tacksam över,

Jag startade året sjungande och full av energi och när jag nu läste mina få blogginlägg för i år kan jag lätt konstatera att det varken blev ett bloggår, fotoår, skrivarår, musikaliskt år eller hälsoår, men dock ett år då jag utmanade mig själv med en egen utställning av min fotokonst, något som jag är väldigt stolt över. Att jag dessutom sålt några tavlor gör mig ännu stoltare, liksom min egen fina hemsida som man kommer till om man klickar på länken ovan.

Vårvintern kom och gick och jag trivdes som fisken i vattnet på jobbet och på fritiden med härliga vänner. Men tyvärr har hälsan varit oerhört vacklande hela året. Med nästintill konstant smärta i ryggen började jag ledsna och fick till stånd ett magnetkameraundersökning av min rygg som konstaterande en hel del förändringar längs hela ryggraden. En arthros i ländryggen orsakar min dagliga smärta och är inte så mycket att göra åt mer än att träna, vilket jag äntligen kommit igång med igen så att jag kan bli starkare och förhoppningsvis slippa att smärtan åtminstone blir värre.

Under våren fortsatte jag min andliga resa, gick en kurs i andlig utveckling som gav mig så oerhört mycket. Upptäckte en andlig dimension som är spännande och självklar. Blir alldeles varm nu när jag sitter och skriver om det, för genom det lärde jag också känna nya härliga människor med samma naturlighet för detta. Man måste bara vårda den gåvan.

Den underbara långa varma sommaren kom som lindring till en värkande kropp, men semestern blev kortare än vanligt då jag under försommaren helt oförhappandes såg en annons på ett jobb hemma i min lilla stad som jag  sökte och fick. Vilken glädje att efter 15 års pendlande kunna promenera till jobbet och vara hemma på en kvart! Jag ljuger dock om jag säger att jag inte saknar mina bussresor, för det gör jag. Jag saknar stunderna av total närvaro i nuet som jag upplevde framförallt varje morgon, och jag saknar pulsen och anonymiteten i Stockholm. Men myntet har alltid två sidor....

Givetvis var jag i Spanien för att hälsa på mina nära och kära där, och som varje sommar var det som att komma hem och lika vemodigt att åka därifrån.
Skåne och den älskade äldste sonen med fästmö har fått sig ett flertal besök under året och jag har njutit av varje sekund.

Vänner har kommit och vänner har gått, kärleken till ex-särbon som egentligen aldrig varit borta fick sig en pust och började glöda igen för att nu åter ha falnat. Det är svårt att blåsa något till liv som vill släckas och det finns en stor sorg i det men något jag måste acceptera. Svårt att veta vad som är trygghet och vad som är känslor, men efter så lång tid borde det vara självklart. Det är helt enkelt dags nu...
 Allt stannade upp under sensommaren och hösten. Under min älsklingsårstid som annars ger mig så mycket energi tappade jag av olika anledningar fotfästet ordentligt men har nu sakta fått tillbaka det.

Således ett år av ömsom vin och ömsom vatten och med en djup tacksamhet och glädje över mina underbara barn och barnbarn som ger mig så mycket styrka och glädje. De gör mig ödmjuk för livet.

Nu ser jag fram emot ett nytt År och många oskrivna blad i boken om mitt liv.
Jag har bestämt mig för att kliva utanför min trygghetszon, lita på min magkänsla ännu mera och framförallt tycka om mig själv! Inte låta negativa energier störa min inre ro utan bara ta emot det goda. Fortsätta sjunga och nynna högt för mig själv med ett leende på läpparna när jag är ensam så som jag gör nu. Vara snäll mot min kropp och lyssna på vad den behöver, träna för att orka bli en gammal och seg finsk gumma som kan busa med sina barnbarn och finnas för dem länge länge till. Meditera och öva på min andlighet. Inte vara beroende av andras trygghet utan lita till min egen styrka. Kort och gott ska jag vårda både min kropp och min själ efter bästa förmåga och sträva närmare mina drömmar.

Var rädda om Er, visa kärlek och tänk på att ett litet leende betyder så mycket!

All kärlek!!

Familjen... min svaghet och min styrka

Bortsett från lite skön musik i bakgrunden är det tyst och stilla runtomkring mig. Har haft en härlig helg med en skön blandning av nytta, nöje och kärlek från min underbara familj som betyder så oerhört mycket för mig. Några sömnlösa nätter till trots har jag lyckats hålla ångan uppe. För ibland kommer de, de sömnlösa nätterna då tankar mal som virvelvindar i huvudet. Om allt och ingenting, livets möjligheter, omöjligheter och saker som hänt. Glädjen över barnen, barnbarnen och deras liv, men ibland också en oro som kanske inte är befogad, men som ändå finns där. Brukar få säga åt mig själv på skarpen att sluta tänka så mycket, men det är svårt mitt i natten när man inte kan sova. Familjen är min svaghet och min styrka! Från dem hämtar jag styrka när det är tungt och likväl känns det i hjärteroten om det är motigt för dem.

Idag har vi gratulerat min yngste prins som fyllde 23 år i veckan som gick. En liten tomtenisse som fått många törnar i sitt unga liv, men som har en mängd framtidsplaner och är en av mina stora stoltheter. Jag gjorde två olika smörgåstårtor, något som han älskar, och lägenheten fylldes av stim och stoj, glädje och kärlek av alla som kom för att gratulera. När siste man lämnar mitt hem efter dessa härliga tillfällen blir tystnaden så påtaglig. Avskyr när det blir så, men vet att det går över strax och att det inte dröjer länge tills vi ses igen. Det är helt ofattbart att det är 20 år mellan bilden på min fina lilla tomte och den stilige kille som var hemma för en stund idag. 

Ta vara på stunderna, tiden går så ofantligt fort!

En lycklig dag..

De dagar som för alltid etsar sig fast i minnet är av naturliga skäl de lyckligaste och sorgligaste.
Denna dag är en av de mest lyckofyllda i mitt minne.
För 23 år sedan vid den här tiden på dygnet låg jag på BB och tittade på ett sovande underverk som låg bredvid mig i sängen. Det är med djup kärlek och tacksamhet jag tänker tillbaka på den dagen.
Idag är han en ung man med hela framtiden framför sig och jag blir lika varm av hans leende nu som då. Grattis till min älskade Marcus!

                                                 

Sommarsummering...

Upptäcker till min förvåning... (eller kanske inte egentligen).... att det var så gott som tre månader sedan jag skrev här. Orden finns hela tiden... men tiden, lusten och orken till att få ner dem har varit obefintlig, trots att jag innerst inne vet att jag älskar uttrycksfullheten i att skriva! 

Har lagt hela min energi till att må bra, hitta den där personen som försvann förra året och har faktiskt lyckats väldigt bra! Jag visste ju hela tiden att hon fanns där, om än ganska tilltufsad. Ibland kommer den lille jäveln som bosatte sig på min ena axel tillbaka för att försöka klanka ner på mig och ta ifrån mig självkänslan... och Gud bevare mig att han skulle lyckas längre stunder, då får han sig en riktig käftsmäll! 

Sommaren har varit underbar, men semestern allt för kort! Spanienresan den lisa för själen som alltid, första veckan ensam med äldsta barnbarnet och andra veckan även med älskade dottern. Njöt av sol och värme i både atmosfärisk form och från mina nära och kära. Som pricken över i:et så har ju sommaren fortsatt i sin bästa skepnad även hemmavid och nu börjar min älsklingsårstid hösten att ta vid. Naturens färger har redan börja skifta och luften är tidvis frisk och klar... precis som jag vill ha det. 

Jag åker med glädje till jobbet och trivs, vilket också är en lycka i sig!

Har hittat ett nytt kreativt sätt att uttrycka mig, genom att göra tavlor av mina foton! Jobbar med lager och effekter och känner att jag hittat min grej... önskar också att jag hade modet att gå vidare med dem, något som jag bearbetar genom att peppa mig själv och ta emot peptalk från vänner.
Vem vet, en vacker dag tar jag steget jag jobbar för... måste bara tro på mig själv! :)

Så var det ju det där med kärleken... ett evinnerligt mysterium och kapitel för sig! Är oändligt trött på ensamheten, men att träffa någon bara för att, känns helt uteslutet så jag har helt enkelt bestämt mig för att det får vara, samtidigt som jag gärna vill att någon ska knacka på mitt hjärtas dörr för att stanna! Nu är det promenader, kost och själavård som får min fokus... fast ibland när den lille jäveln klättrar upp på axeln utan förvarning  trillar jag ner i mitt svarta hål för en stund! Det är tur att jag har min eviga optimism och min sisu för de hjälper mig att klättra upp igen och dem kommer jag väldigt långt med!

En kärleksfull höst till Er alla! 

Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag använder mig av orden här igen...

Liv, grönska och glädje..

Trodde aldrig i min vildaste fantasi att tillvaron skulle vända så snabbt och glädjen hitta sin väg tillbaka som den har gjort!

Har nu jobbat en och en halv månad på mitt nya jobb och jag stormtrivs. Det blir bara bättre och bättre ju mer jag kommer in i jobbet, kollegorna är härliga och jag har en varm och omtänksam chef med glimten i ögat. Det kunde verkligen inte ha varit större skillnad än så från min förra arbetsplats! 

En veckas Spaniensemester tillsammans med mamsen till brorsdotterns dop har jag också hunnit med sedan förra blogginlägget och Kristi Himmelsfärdshelgen var jag i Skåne hos älskade äldste sonen och hans fina fästmö. For dit i min lilla pärla tillsammans med mellanbarnbarnet som ju också måste få göra något roligt med mormor eftersom storebror ska få åka med mig till Spanien i sommar. Jag har tankat värme och glädje och har nu en energi som jag inte haft på mycket mycket länge. 

Njuter av sol, vår, barn, barnbarn och underbara vänner.. och sist men inte minst av att det är så roligt att åka till jobbet! Det där med kärleken är ett annat kapitel, men det löser sig nog det med så småningom... har ju så mycket annan kärlek omkring mig!

Nu låter jag så där överpositiv igen som jag vet att jag kan låta och som en del kan störa sig på... men sån är jag och det är bara att hålla i känslan när den infunnit sig. Hoppas verkligen att det tar låååång tid innan den försvinner för nu vill jag bara omfamna världen!

Kärleksfullast,

Yngste prinsen och jag...

Vissa helger blir så där oerhört känsloladdade när man får umgås nära med sina barn och barnbarn. 

Denna helg är det den äldsta och den yngste som glatt sin mors tillvaro genom att finnas i min närhet.

Igår hade dottern och jag vår dag och idag fyllde yngste sonen 21 år!

Märkligt att den drömmande lille prinsen redan är en vuxen man...

Jag ordnade pastasallader, bröd och dryck och käre ex-maken med sambo kom med tårtor.

Nära och kära kom och grattade, det stimmades och stojades och jag njöt av att lägenheten som annars är så tom sjöd av liv. 

Men hur det än är, så förundras jag över hur skönt det ändå är när siste man stängt ytterdörren och tystnaden åter lägrar sig och jag kan göra vad jag vill.

Att ha möjligheten att välja är en glädje och en ynnest och jag vet att livet vore bra tomt utan allt detta.

Nu önskar jag bara att jag snart får träffa den äldste sonen, för han fattas mig alltid när han bor så långt borta... men i mellandagarna kommer han!

Den andra förlusten denna helg, förutom att den äldste inte varit här, är att jag inte hunnit ut i det gnistrande sagolandskapet för att fotografera, men jag kan trösta mig med att all den kärlek som rymts inomhus kompenserat kylan utomhus ordentligt med all värme!

Prinsessan och jag...

När älskade dottern fyllde år för snart tre veckor sedan fick hon detta i födelsedagspresent av mig:

 Idag var det alltså dags, dagen vi skulle njuta av att bara vara, att få vara tillsammans på
 bästa mor- och dottervis.
Vi åkte till Stockholm vid 13.00-tiden på dagen, fikade med kaffe och lussebulle på bussen och mådde gott. Åkte sedan till Söderhallarna, där vi strosade runt, tittade på folk, julpynt och njöt innan vi traskade vidare i vinterkylan till Hermans vegetariska restaurang på Fjällgatan och åt en fantastiskt god vegetarisk julbuffé. Ett härligt ställe med fantastisk utsikt, dit jag garanterat kommer att gå igen och varmt kan rekommendera.

När maten var inmundigad tog vi oss mätta och belåtna mot Dramaten, där vi såg Cherí, en sevärd stilfull föreställning med snygg scenografi och härligt skådespel.

Sent omsider hemma igen kände vi oss båda glada och nöjda

 med en härlig dag!

Förväntningar...

Det bästa med att inte förvänta sig något i livet är att det kan bli hur bra som helst!

Den här dagen för 31 år sedan hade jag ingen aning om vad jag hade framför mig, 20 år gammal och nybliven mamma! 

Hade någon frågat mig ett år tidigare vad jag skulle göra när jag var 20, så hade ju inte svaret blivit att jag skulle vara gift och ha en liten nyfödd dotter. Nej, jag skulle nog ha fortsatt mina musikstudier och blivit den fiollärare jag tänkt mig att bli då. Ibland undrar jag hur livet hade sett ut ifall det hade blivit så istället...
 Det är väl tur att vi inte vet vad livet har att erbjuda både vad gäller glädje och sorg, ibland oroar man sig tillräckligt ändå och glad ska man vara jämt tycker jag!

Det var en lycklig tid att vara nybliven mamma. Varken jag eller käre ex-maken hade föreställt oss hur det skulle vara så allt blev så enkelt. Vi använde vår kärlek och vårt sunda förnuft och fick en harmonisk och charmig liten tjej med glimten i ögat och en liten räv bakom örat. Jag blir så nostalgisk när jag tänker tillbaka och önskar ibland att jag skulle kunna vrida tillbaka klockan bara en liten stund för att få känna de där små armarna runt halsen och få höra den späda lilla rösten ropa på mamma och som 3-åring svänga med sitt långa hår, sjunga Diggi-Lo Diggi-Ley och sätta alla rörelser på pricken. 

Dagar som denna väcker underbara minnen och som alltid när det gäller mina barn och barnbarn så blir jag alldeles uppslukad av dessa. Ingen kan ju missta sig på att de är mitt allt.

Idag fyller hon 31 år!
Den vackraste, klokaste, roligaste, tokigaste, mest omtänksamma dotter man kan ha!

Det enda som känns lite märkligt är att jag fortfarande känner mig som 27 år själv!!

Energins återkomst...

Nu har tiden gått så där rasande fort igen och jag undrar vart de tre föregående veckorna tog vägen...

Började jobba halvtid idag och ska göra det i två veckor innan jag går tillbaka i ordinarie arbetstid. 

Jag har tagit långa promenader, gjort ryggövningar, yogat, gått och lagt mig när jag velat och sovit tills jag vaknat. 

Har plöjt en hög med franska och italienska filmer, gråtit till "Mistrals dotter" och "Doktor Zjivago" och stickat på en spetssjal.
Kort och gott börjar energin komma tillbaka och det känns riktigt bra att jag fått möjligheten att lyssna till kroppen och ge den tid till återhämtning.

Barnbarnen har också förgyllt min tillvaro under stundom och det är en fantastisk rikedom att få ha dem så nära mig. 

Önskar alla en fortsatt härlig vecka!

Höstligt födelsedagskalas...

Vaknade kl 07.00 i morse till ljudet av att regnet fullkomligt vräkte ner. Trött som jag var drog jag täcket tätare kring kroppen eftersom fönstret var öppet och vände sakta på mig för att inte väcka godingen som låg och sov bredvid. Trodde jag ja! 

Tittar in i ett par pliriga små ögon och ser mungiporna på en liten musketör med tummen i munnen dras upp i ett stort leende. En stund låg vi där och filosoferade innan vi tog med oss täcket till soffan och åt frukost precis på samma sätt som jag gjort med mina egna barn när de var små. Förmiddagen gick i ett nafs och sen var det dags att åka hem till älskade dottern för dagens födelsedagskalas för samma lilla person.

Lyckades till och med  föreviga alla tre barnbarn på samma foto, vilket verkligen inte hör till det enklaste då alltid någon far åt något håll eller inte vill vara med.

Tröttheten och huvudvärken har varit genomgående hela dagen, men det är svårt att inte hålla humöret uppe när man umgås med tre energiknippen och är omgiven av härliga människor. Blev också till min förvåning bjuden på söndagsmiddag hos ex-särbon och vi hade en trevlig stund innan det var dags att fara hem i höstmörkret. 

Höstvindarna fortsätter att vina och regnet står som spön i backen, så nu kryper jag till kojs och hoppas på en bra vecka både för mig själv och alla andra!

Dagens bästa...

Lång slapp förmiddag i morgonrock i soffan efter en härlig middag med mina underbara vänner igår kväll, då det blev lite för mycket av det goda...

En riktig gofika på café med en väninna som jag inte träffat på länge...

Simons lyckliga ansiktsuttryck när han öppnade födelsedagspresenterna från mig och fick en trumma och en tamburin...

Att ligga i sängen och sjunga tillsammans och  få ha den lille musketören bredvid mig i natt...

Vad var Ditt bästa idag?

En magisk dag..

Denna dag kommer för alltid att vara en mycket speciell dag för mig, då inte bara mitt yngste barnbarn fyller år, utan jag även fick delta när han föddes, vilket var helt magiskt!

En ljuvlig liten prins, vars skrynkliga lilla ansikte jag var den första att beskåda och som håller mitt hjärta i ett fast grepp. Jag blir alldeles lycklig och varm inombords när jag tänker på all den glädje han utstrålar och skänker till sin omgivning.

 Superlativerna är många och vem älskar inte detta leende!!

Tack Simon, för att jag fick bli Din mormor!

Saknad...

Idag är en sån där dag... då man känner en olustkänsla och inte kan sätta fingret på det. Som om all glädje inför nya jobbet och allt härligt runtomkring mig bara runnit ut för en kort stund och initiativlösheten ligger som ett ok över axlarna! Åh, fy bubblan vad det där lät muntert då! Knappast!

Kanske en släng av hormonell frustration eftersom svettningarna som varit borta nästan ett år helt plötsligt kommit tillbaka. Ja, inte hade jag saknat det i alla fall! Men nu är det sådär infernaliskt jobbigt ett antal ggr om dagen och åtminstone någon gång varje natt. Inte kul att bli tant inte.. även om jag knappast känner mig som en sådan. Har varit och dansat några gånger den senaste månaden och då känner jag mig inte som någon tant, för då kommer 70-80-talets discodrottning i mig fram och jäklar vad roligt det är! I nästa liv ska jag bli dansare... morgonpigg har jag ju redan sedan tidigare bestämt mig för att bli! :)

Upptäckte häromdagen hur mycket jag saknat att skriva och fick en enorm lust att börja igen... utformade meningar av tankar i huvudet som ville ner på pränt, och naturligtvis hade jag glömt min lilla anteckningsbok som alltid är min följeslagare, i en annan väska än den jag hade. Nu blir det till att införskaffa flera och lägga en i varje väska jag använder! Det ligger ju läppstift i varje väska, så då kan det ju lika gärna ligga en anteckningsbok också!

Såg en mor och en son på bussen idag, han var i 6-årsåldern och sov mot hennes arm. Hur hon mjukt väckte honom när de skulle gå av.. och kände ett sting av längtan och saknad. Likaså kommer det ofta på 4:ans buss på morgnarna mödrar med sina små pladdrande döttrar i handen.... jag ler, längtar och saknar! 

Så alla Ni som önskar att Era barn ska bli äldre... försök att njuta istället! Jag vet att det inte är lätt när man är mitt i livet med allt vad det innebär, men en dag längtar man tillbaka... om så bara för korta stunder!