Vernissage för kärlek och glädje...

Här rullar tillvaron på i stilla lunk med jobb, träning, meditation och andra behagliga aktiviteter såsom bland annat förberedelse för vernissaget "VårValentine" den 13-14 februari i SoStockholm Gallery i Kungsträdgården.

Är så tacksam och glad över att ha blivit tillfrågad och känner mig väldigt pirrig! Det känns stort!!

Temat är naturligtvis Valentine, Hjärta, Vänskap, Kärlek, Vår och Glädje då det pågår under Alla hjärtans dag och dagen innan. Ser fram emot att få möta nya vänner, öppna upp för kontakter och hoppas att många kommer för att titta och tycker om det jag och de andra utställarna gör. Besökare bjuds på ett glas vin och tilltugg.

Träningen börjar kännas i kroppen, som värker mindre, och på kläderna som sitter lite lösare. Känner mig oerhört nöjd och belåten och detta sporrar mig att för en gångs skull fortsätta den inslagna vägen.
Meditationen ger mig lugn i själen och tar ner min ibland så påkommande rastlöshet och otillräcklighetskänsla. Livets vågskål är just nu i balans, det händer positiva saker och jag är tillfreds.

Ömsom vin, ömsom vatten...

Som vanligt så här vid årets slut brukar jag reflektera över året som gått. 

Det bra, det dåliga... vad skulle jag inte velat vara utan och vad vill jag göra annorlunda under året som knackar på dörren.

En summering av året som gått kan enkelt sammanfattas med ovanstående rubrik. 

Ett år som för mig började i djupaste vanmakt över min dåvarande arbetssituation och resulterade i ett utmattningssyndrom.

Tack vare ett nytt inspirerande arbete och nya underbara arbetskamrater klättrade jag sakta upp med min brustna självkänsla och mår idag alldeles förträffligt.

Har fått inspiration både hemma och sedvanligt hos mina nära och kära i Spanien till och med två gånger i år och hos min kära vän i England som jag hälsade på under hösten.

Behöver jag ens nämna mina älskade barn, barnbarn och mina underbara vänner, 

som alltid finns där i både med- och motgång och som jag är så oerhört tacksam för. 

Det är hos dem jag hämtar min styrka och de som gör mig till en bättre människa genom det ömsesidiga utbyte av tankar, känslor och handlingar vi ger varandra.

2013 har varit ett bra, lärorikt, väldigt andligt och själsligt år för mig och nu ser jag fram emot ett 2014 då jag ska ta ytterligare ett steg utanför min trygghetssfär då alltför många tecken pekar i en riktning. Det kommer säkert också att innehålla vin och vatten, men är ju livets normala tillstånd. 

Man måste dricka vatten emellanåt för att uppskatta vinets sötma... för inte vill man ju gå omkring halvt berusad hela tiden! :)

Som vanligt ger jag aldrig några nyårslöften... det enda jag möjligen skulle kunna lova mig själv är att aldrig någonsin tappa bort mig igen utan snarare sträva ännu mera efter att vara just jag.

Försök att vara här, nu, andas och njut av allt underbart runtomkring!

Visa omtanke och gör snälla handlingar, 

det behövs inte så mycket mer för att glädja både sig själv och sina medmänniskor.

Var inte hård mot Dig själv, tänk på att det finns bara en av Dig.

Ett riktigt Gott Slut till Er alla!

Förväntningar...

Det bästa med att inte förvänta sig något i livet är att det kan bli hur bra som helst!

Den här dagen för 31 år sedan hade jag ingen aning om vad jag hade framför mig, 20 år gammal och nybliven mamma! 

Hade någon frågat mig ett år tidigare vad jag skulle göra när jag var 20, så hade ju inte svaret blivit att jag skulle vara gift och ha en liten nyfödd dotter. Nej, jag skulle nog ha fortsatt mina musikstudier och blivit den fiollärare jag tänkt mig att bli då. Ibland undrar jag hur livet hade sett ut ifall det hade blivit så istället...
 Det är väl tur att vi inte vet vad livet har att erbjuda både vad gäller glädje och sorg, ibland oroar man sig tillräckligt ändå och glad ska man vara jämt tycker jag!

Det var en lycklig tid att vara nybliven mamma. Varken jag eller käre ex-maken hade föreställt oss hur det skulle vara så allt blev så enkelt. Vi använde vår kärlek och vårt sunda förnuft och fick en harmonisk och charmig liten tjej med glimten i ögat och en liten räv bakom örat. Jag blir så nostalgisk när jag tänker tillbaka och önskar ibland att jag skulle kunna vrida tillbaka klockan bara en liten stund för att få känna de där små armarna runt halsen och få höra den späda lilla rösten ropa på mamma och som 3-åring svänga med sitt långa hår, sjunga Diggi-Lo Diggi-Ley och sätta alla rörelser på pricken. 

Dagar som denna väcker underbara minnen och som alltid när det gäller mina barn och barnbarn så blir jag alldeles uppslukad av dessa. Ingen kan ju missta sig på att de är mitt allt.

Idag fyller hon 31 år!
Den vackraste, klokaste, roligaste, tokigaste, mest omtänksamma dotter man kan ha!

Det enda som känns lite märkligt är att jag fortfarande känner mig som 27 år själv!!

Himmel eller helvete...

Efter några underbara dagar i Landskrona med min älskade äldste son och hans Elin, massor av bus med deras underbara maine coone-missar Mattis och Mira och med en kort "mellanlandning" hemma för att packa om för 9 lata dagar i Almuñecar, drog vi iväg, Anki och jag!

Det blev ett varmt välkomnande och kärt återseende med tjocka släkten och vi har njutit sol, vind och vatten,  god mat, dryck och härligt sällskap och allt såg ut som den perfekta semestern till lördag kväll, då jag äntligen fick tag på den yngste sonen efter en dags oro.

En oro som förbyttes till förtvivlan och ännu mera oro, då det visade sig att han blivit offer för det oprovocerade våldet som förekommer ute bland ungdomar i samhället. Utan förvarning, från ingenstans, fick han ett kraftigt slag mot huvudet, ramlade och slog sig så illa att han nu befinner sig på Karolinska sjukhuset med en kraftig hjärnskakning med hjärnblödning som följd. En mors värsta mardröm när man inte kan finnas på plats och känner sig som den med maktlösa människa på jorden. Tack och lov för hans far, som tryggt fanns vid hans sida och lugnade ner mig per telefon så att jag kunde njuta även av resten av resan. Efter att ha fått se min sons vackra ansikte, prata och skratta med honom trots huvudvärken och illamåendet, fått prata med läkare och blivit förvissad om att blödningen minskat och han mår bättre och bättre för varje dag känns det som jag vunnit högsta vinsten!
Han hade återigen sin skyddsängel med sig!

Glad efter detta åker jag hem och möts av ett fullständigt kaos i köket. En packning i kökskranen hade förmodligen släppt sedan ett dygn tillbaka, vatten hade runnit längs köksbänken, ner i lådor, skåp och längs hela mitt vackra köksgolv, som definitivt sett sina bästa dagar. Fick hjälp att stänga av vattnet och när dörren stängts brast min egen kran.. jag grät som jag inte gråtit på väldigt länge! Nu har jag en brummande maskin som suger ut fukten stående i köket och blir utan kök i 3-4 månader i värsta fall, men med en son mår bättre och som får komma hem så fort värdena stabiliserats. Ibland undrar jag varför en olycka sällan kommer ensam som ordspråket säger... men kommer att gå starkare ur detta också!
Nu sitter jag här med min solfjäder i handen och tänker gråta tills sorgetårarna tar slut för denna gång, snart hoppas jag gråta glädjetårar istället!

All kärlek,

Tillbakablickar...

2011 har, precis som de flesta år, bestått av ömsom vin och ömsom vatten.

Oro och lycka över barnen och barnbarnen är ständiga följeslagare i livet och gör att jag känner att jag lever!

Det blev ett år av självständighet, då jag fick vänja mig vid att bo ensam och njuta av det så mycket jag kan... förvisso med enstaka stråk av oro och rastlöshet, vilka ju är en del av min personlighet. 

Härliga stunder med underbara vänner har förgyllt tillvaron under året och en tur till mina älsklingar i Skåne på försommaren, gav en försmak av sol, värme och ledighet.

Den "obligatoriska" Spanienresan till nära och kära tillsammans med kär vän var som alltid lika avkopplande och hösten blev, trots operation av min fot som gick över förväntan, lika förtrollande vacker som bara hösten kan vara.

Jag fick äran, tillsammans med barnbarnens farmor, att få tillbringa en vecka tillsammans med mina små musketörer när älskade dottern med make åkte till Kefalonia och komma de små liven ännu närmare. En både jobbig och härlig vecka fylld av många barnbarnskramar!

De jämna födelsedagarna har duggat tätt, med min egen 50-årsdag först, sedan barnens 25-, 30- och 20-årsdagar och mammas 75-årsdag... så nu kan vi pusta 5 år igen! 

Den äldste sonen fick ett efterlängtat jobb han sökt och den yngste fick tag på en lägenhet som han snart flyttar in i, och det värmer mitt modershjärta att de funnit sin plats i livet åtmintone för tillfället.
För att det är föränderligt det vet vi ju alla.

Ett årsskifte innebär alltid tillbakablickar och reflektioner över året som gått, men också förväntningar inför det som står för dörren!

Jag har ett nytt spännande år framför mig.. då jag tagit mod till mig och sökt nya vägar i livet och ska börja på ett nytt jobb. Oavsett hur det blir, så har jag tagit steget... som kanske öppnar nya spännande dörrar.

Låt oss inte glömma att det är NU vi lever och andas och ta vara på alla stunder av lycka.
Se tillvaron an med tillförsikt och nyfikenhet och ångra ingenting, utan se allt som sker som erfarenheter. 

Kramas, älska, skratta och njut

och glöm inte det där lilla leendet Ni vet! :)

Reflektioner kring tid...

Sitter här i min soffhörna, som är så trygg och välbekant för mig, och tänker på året som gått. Jag tror att det är klokt och välbehövligt att ibland reflektera över händelser som skett under en tidsperiod i livet för att kunna gå vidare, stanna kvar i, eller komma underfund med att man kanske inte behöver så stora förändringar som man tror. Lite som att knyta ihop säcken, eller lämna en liten dörr på glänt...

Precis som förra året, har detta år bestått av ömsom vin, ömsom vatten, vilket ju är livets gång längs den krokiga men härliga vägen. Den största händelsen är nog att yngste sonen flugit ur boet, nu står på egna ben och är på väg att mogna till en fin ung man... en naturlig del av livet, men som ändå lämnat en tomhet här hemma eftersom jag fått vänja mig vid att leva ensam.  Äldste sonen träffade i början på året en underbar tjej som jag tagit till mig av hela mitt hjärta och de förlovade sig för några månader sedan, något som glatt mig extra mycket.

Att mina tre barn och barnbarn är mitt livs största kärlekar är ingen underdrift och min önskan inför 2011 blir naturligtvis att vi alla ska få ett år fyllt av hälsa, kärlek och värme. Tänker ofta en tacksamhetens tanke över hur fantastiskt livet är om man bara tar sig tiden att stanna upp, reflektera och njuta av det lilla....

2011 fyller jag 50 och jag tänker skapa mig det bästa året på länge!

Det ska fyllas av kärlek, vänskap, utmaningar, hälsa och harmoni

och det är vad jag också önskar Er alla!

DANSA..

som om ingen kan se Dig!

ÄLSKA..

som om Du aldrig blivit sårad!

SJUNG..

som om ingen kan höra Dig!

LEV..

som om paradiset var på jorden!

 

Visa omtanke, kramas mycket  och glöm inte bort att ett leende kan smälta isberg!

Änglavakt...

Efter en tuff arbetsvecka med övertid nästan varje dag pga driftstart av nytt journalsystem på jobbet, åkte jag i torsdags glad i hågen hem lite tidigare. Hade inte kört min lilla gula pärla på ett tag och bestämde mig för att skotta fram bilen så att jag skulle kunna ta en tur till mamsen och ex-särbon (som båda bor en mil norr om Norrtälje och bara ett stenkast ifrån varandra), och ta med mig lite gott som jag bakat dagen innan.

Redan på vägen dit märkte jag att det var lite halt och körde försiktigt, för är det något jag har respekt för så är det när det är halt på vägen, trots att jag annars gärna trampar lite extra på gasen. Hade på skoj skrivit på facebook att jag skulle ut och sladda, och som ett ödets ironi var det precis vad som hände på hemvägen.

Jag körde sakta, men kom en aning för nära snösträngen i vägrenen och kände hur väggreppet släppte under hjulen och jag fick sladd på bilen. Rakt över i mötande körfält ett par gånger, utan någon som helst styrning på bilen! Det var som om jag var passagerare och inte kunde göra något. Bilen åkte rakt ner i diket på hö sida av vägen, och då det var djupt och jag bara såg virvlande snö och träd som kom emot mig, var jag övertygad om att min sista stund var kommen och väntade bara på att bilen skulle snurra över på taket. Allt kändes som det gick i en rasande fart, fast det naturligtvis inte gjorde det, tills det plötsligt blev en smäll utan dess like och bilen tvärstannade. Chockad och skakad fick jag bråttom ur den kraftigt lutande bilen och ringde omedelbart ex-särbon, som snabbt kom och hämtade mig. Under tiden hade ett antal bilar redan stannat och ur den första bilen kliver en ung man som kommer fram till mig och undrar om jag var skadad. Jag viftar bort det och säger att allt är OK, men han ser på mig att jag är ordentligt skakad, så han kommer fram och ger mig en stor varm lång kram och säger att det är precis vad jag behöver. En sådan underbar människa!

Ex-särbon lät mig inte sova ensam den natten, vilket nog var tur, i tankarna snurrade allt som kunde ha hänt, jag hade ont i ländryggen och svårt att sova. Bilen bärgades och trots att det inte blev så stora synliga plåtskador var den helt förstörd under framvagnen då bland annat hela motorn lossnat. Min gula pärla står nu på bilverkstad för att bli värderad av försäkringsbolaget för att åka till bilhimlen och jag är tacksam för att det inte var min tur att fara till himlen än. Var på jobbet på fredag, men fick mer och mer ont i nacken och ryggen och kände mig som överkörd av en ångvält, så igår blev det en tur till akuten för att kolla så inget allvarligt hänt. Lite muskelinflammationer konstaterades och det kan jag ju stå ut med, vet att det snart går över.

Mina skyddsänglar vakade över mig även denna gång!