Tack kära 2015!

Varför frångå sina årliga rutiner, så naturligtvis måste jag även i år göra en summering av det gångna året. Det är väldigt nyttigt att blicka tillbaka och se vad som blev bra och vad som kanske blev mindre bra, för att kunna ta lärdom av det inför kommande år.

Tack kära 2015,
för all glädje jag fått uppleva, de motgångar jag haft och all kärlek jag omgivits av. De fördjupade relationer och nya vänskaper jag upplevt som utvecklar mig och ständigt gör mig till en bättre människa.
Så mycket som hänt, och så fort tiden gått. Mycket som gått i sina väl upptrampade fotspår och en del som vikit av från stigen.

Tog i början av året upp ett gammalt intresse och plockade upp mitt staffli för att måla lite för skojs skull, och det gav mig en sådan inre ro att jag fortsatt med det. Lade upp en bild på facebook av en tavla jag målat och fick då äran att bli tillfrågad om jag ville delta i ett vernissage med kärlekstema, vilket blev en av årets häftigaste händelser. I SoStockholm Gallery i Kungsträdgården på Alla hjärtans dag, tillsammans med 4 andra kreativa kvinnor ställde jag ut min fotokonst istället för det jag målat. Det gav blodad tand och var en riktig egoboost som resulterade att jag  hade ytterligare ett vernissage och en utställning under påskhelgen på Folkets Hus i Norrtälje. Sålde en del tavlor och det var fantastiskt roligt. Sålde även några tavlor under hösten till Roslagens Sparbanks konstförening, liksom några privat.

Eftersom jag av förklarliga anledningar slutade sjunga i kören i Immanuelskyrkan förra året, tog jag tag i sången under våren och började sjunga i den kör jag var med i för många år sedan på hemmaplan. Så härligt att få använda sin röst till sång igen.
Maj bjöd på en Skånetripp, dit jag for för att njuta några dagar tillsammans med mina älsklingar där.

Särbon och jag verkar ju vara ett segt kapitel och inte så mycket att orda om, men återigen flammade askan från något falnat upp till liv under försommaren och än håller lågan i sig. Att ta dagen som den kommer känns som det bästa, jag tror att tiden får utvisa om det ska förbli så eller inte. Vi hade en härlig semesterresa till Dalarna i juni, då vi också hälsade på min kära vän Maria med familj och njöt av sköna sommardagar.

Den riktiga semestern blev väldigt sen i år, åkte inte till Spanien förrän i mitten av augusti, men det var lika härligt som det brukar. Hade i år med mig min fina vän Lena och vi hade det så där skönt avslappnat som man ska ha när man är på semester, med god mat, sol, böcker och flanering. Även den yngste sonen med flickvän kom ner medan vi var där, så vi hade några mysiga dagar tillsammans allesammans med kära pappa och alla andra nära och kära. Också så härligt att se hur brorsbarnen vuxit!

Årets absolut häftigaste och underbarasta händelse var den äldste sonens bröllop i september!

Aldrig har jag varit med om så mycket KÄRLEK under en hel dag, inte ens när jag gifte mig själv! Jag blir fortfarande alldeles euforisk när jag tänker tillbaka och känner en sådan oerhört tacksamhet!

I början av oktober blev det operation av min vänsterfot och 4 veckors sjukskrivning som gick i ett nafs. Stickning, filmer och böcker blev den dagliga sysselsättningen, men det är ju sådant jag trivs med. Har tyvärr ännu inte kommit igång med att gå längre sträckor, men det är på gång.
Träningen som jag så duktigt startade med i slutet av förra året och var ytterst nitisk med fram till på vårkanten kom av sig fullständigt när jag fick ett jobbigt skov av ryggsmärta och hade jätteont under en lång period. Ska definitivt lägga om min strategi inför framtiden.

Julhelgen hade jag den stora lyckan att ha alla mina tre barn med respektive samlade, men lyckades med konststycket att bli sjuk med feber, huvudvärk och illamående just på Julaftonen så att jag inte kunde delta i julfirandet. Kunde dock vara med såpass att jag låg på soffan och vilade och sov om vartannat, samtidigt som jag hörde mina älskade nära prata, skratta, skoja, spela och sjunga i köket. Som tur var mådde jag bättre på Juldagen och resten av helgdagarna, så jag fick rå om dem alla ordentligt.

Mina kära vänner, ingen nämnd och ingen glömd, har som vanligt förgyllt året med värme och vänskap. 

Barnen och barnbarnen finns alltid med som den bärande vågen och min största livsglädje. 

Blir faktiskt lite full i skratt när jag läser föregående års summering, för det verkar visst gå en röd tråd i mitt liv varje år vad gäller hälsa och ambition inför det kommande året och jag kan nästan citera det jag skrev då.

Tänker avsluta detta år på samma sätt som jag tänker fortsätta nästa, med att ta hand om min kropp och själ efter bästa förmåga, lyssna till mitt hjärta och tänka vackra tankar, vilket inte alltid är det lättaste. Dörrar kommer att stängas, lämnas på glänt och nya kommer att öppnas. Jag har redan massor med planer och känner mig oerhört målinriktad och förväntansfull. Sen är ju livet som tur är väldigt oförutsägbart så man vet ändå inte vad som kommer i ens väg, och låter man dessutom hjärtat styra, vilket jag oftast gör, kan de gå lite fort i svängarna.
Det viktigaste är att göra allt helhjärtat, då kan jag med gott samvete säga att jag i alla fall försökte.

Vill man så kan man,

 får bli min devis för 2016!

Visa respekt för varandra och livet, 

ta ingenting för givet

och glöm inte att kärleken är det största i alla dess former, 

hur de än må ta sig i uttryck!

Kärlek som ringar på vattnet....

Vilken sommar! Ja, inte vädermässigt då, men känslomässigt. Under försommaren hittade ex-kärleken och jag tillbaka till varandra och det känns varmt och gott. Vi tar dagens som den kommer, så får vi se om det var meningen igen, eller en parentes i livets villervalla. En semesterresa tillsammans till Dalarna i mitten på juli var ett härligt avbrott från vardagslunken.

Den längre semestern förlades i år till sensommaren, mycket senare än jag brukar, men den var välkommen när den inföll i mitten på augusti. Inte kunde jag i år heller frångå min årliga tradition att åka till mina nära och kära i Spanien några veckor och njuta sol och värme i sällskap med en härlig väninna. 

Hann inte jobba mer än 10 dagar så var det dags för semester igen, och årets definitiva höjdpunkt!

Att åka ner till vackra Skåne och hjälpa till att förbereda inför älskade äldste sonens bröllop och sedan delta i denna magiska händelse. 

Jag är fortfarande helt euforisk!

När bröllopsplanerna för ett tag sedan var i full gång blev jag tillfrågad om jag ville sjunga på bröllopet. Jag funderade ett tag, men föreslog då att käre ex-maken, tillika brudgummens far, skulle spela, så kunde vi framföra något tillsammans. Så blev det bestämt..... ända tills jag kom på att även fråga käraste dottern om vi inte kunde sjunga en duett. Nu blev det vi tre som träffades några gånger och övade och övade, för att framföra Sonya Aldéns "Du är allt". Intet ett ord yppades till det blivande brudparet om att även storasyster skulle sjunga, det fick bli en överraskning i kyrkan. 

Inför bröllopet träffade jag för första gången också brudens släkt och precis som bruden är de härliga människor. Vi förberedde festlokalen tillsammans med underbara vänner till brudparet och allt blev bara så där sagolikt perfekt som man önskar. 

Den stora dagen hade vänner och släkt från när och fjärran, främst fjärran då många av oss bor långt från Skåne, samlats för att delta i bröllopet. Det blev en magisk dag fylld av så mycket känslor, skratt, glädjetårar och främst KÄRLEK! 

Att få ha alla mina tre barn med respektive samlade tillsammans kommer att värma mitt hjärta under en lång tid framöver. 

Att få känna värmen från alla vänner och släktingar som deltog gör mig salig. 

Och att få se två människor som är som skapta för varandra och se lyckan i deras ögon slår allt!!

Sången blev känslofylld då tårarna var nära, så för några sekunder kom jag av mig, men det blev vackert ändå och alla blev överraskade av att dottern och jag sjöng tillsammans. 

Givetvis höll jag också ett tal för brudparet under middagens som gick bra trots känslosamhet.

Nu försöker jag landa i alla känslor och minnen från den dagen. Har svårt att sluta le men blir också lite gråtmild. 

Jag har aldrig varit så säkert på något i hela mitt liv, jag bara vet att det kommer att vara Elin och Elias för all framtid!

Yngste prinsen och jag...

Vissa helger blir så där oerhört känsloladdade när man får umgås nära med sina barn och barnbarn. 

Denna helg är det den äldsta och den yngste som glatt sin mors tillvaro genom att finnas i min närhet.

Igår hade dottern och jag vår dag och idag fyllde yngste sonen 21 år!

Märkligt att den drömmande lille prinsen redan är en vuxen man...

Jag ordnade pastasallader, bröd och dryck och käre ex-maken med sambo kom med tårtor.

Nära och kära kom och grattade, det stimmades och stojades och jag njöt av att lägenheten som annars är så tom sjöd av liv. 

Men hur det än är, så förundras jag över hur skönt det ändå är när siste man stängt ytterdörren och tystnaden åter lägrar sig och jag kan göra vad jag vill.

Att ha möjligheten att välja är en glädje och en ynnest och jag vet att livet vore bra tomt utan allt detta.

Nu önskar jag bara att jag snart får träffa den äldste sonen, för han fattas mig alltid när han bor så långt borta... men i mellandagarna kommer han!

Den andra förlusten denna helg, förutom att den äldste inte varit här, är att jag inte hunnit ut i det gnistrande sagolandskapet för att fotografera, men jag kan trösta mig med att all den kärlek som rymts inomhus kompenserat kylan utomhus ordentligt med all värme!

Tillökning i släkten...

Så fick jag då äntligen lägga ut några bilder på mina blivande "barnbarn", de gudomligt söta små Maine coon-kattungarna och berätta den roliga nyheten att älskade sonen i Skåne och hans fina fästmö skall få tillökning till sin lilla familj i form av dessa.

Från början skulle Elias ge en av kattungarna till Elin i födelsedagspresent den 9/3, fast de skulle inte få hämta honom förrän den 29/3 eftersom han fortfarande är så liten.

Jag var införstådd med överraskningen och lovade att hålla tyst, men så för några dagar sedan kunde han inte hålla sig längre, vilket är ett nära släktdrag som vi har. Både jag, dottern och äldste sonen har nämligen ytterst svårt för att hålla tyst längre stunder när det gäller överraskningar för att vi tycker att det är så roligt att överraska.

Elin blev naturligtvis själaglad, speciellt eftersom hon länge velat att de skulle skaffa en kattunge och Elias bestämt nekat till detta. Uppenbarligen hade han nu ändrat sig och han blev handlöst förälskad i lille Mattis när han var och hälsade på katten hos uppfödaren första gången. Både Elias och Elin fick nu blodad tand, så det blev också en liten Mira som sällskap till Mattis också och jag vet att de kommer att få ett helt underbart kärleksfullt hem!

Hjärtats längtan...

Ibland översköljs jag av en riktigt djup längtan efter mina barn och barnbarn, och då speciellt efter sönerna, som inte längre bor i min lilla stad. Dottern och barnbarnen försöker jag träffa åtminstone en gång i veckan, vilket inte alltid är det lättaste när jag kommer hem sent och ibland är uppbokad även på helgerna. Den yngste sonen försöker jag också träffa med jämna mellanrum eftersom jag ändå är i Stockholm varje dag, medan det av naturliga skäl blir längre mellan gångerna jag träffar den äldste sonen då avståndet är så långt...

Denna helg fick jag mig en riktig överraskning när den yngste sonen plötsligt stod utanför dörren tillsammans med  en kompis och tänkte stanna över natten eftersom de skulle ut och festa i hemstaden. Han ringde först och frågade vad jag gjorde och när jag talat om det, sade han helt plötsligt att han glömt varför han ringde! Vilken spjuver!! Roligt var det, och de hade kompisens dator med sig och visade fotografier och undervattensfilmer som de tagit när de var i Thailand över jul.

Älskade dottern och bröderna Bus hade jag inte träffat på långt över en vecka nu, så idag var jag bara tvungen att åka dit när jag kom hem från jobbet och ladda lite mamma- och mormorsenergi! Hade en mysig stund med dem innan de skulle gå och sova....
och sen var det bara äldste sonen kvar!

Det är tur att det finns telefoner som används flitigt eftersom jag inte vet när vi ses nästa gång,
så ikväll har vi pratat en lång stund och mamma njuter!

Glöm inte bort att vara rädda om varandra!

Wishes come true...

Dagarna har återigen rusat och julen närmar sig med stormsteg!

Men först ska vi fira yngste sonen, som fyller 20 år på fredag... och där kan man snacka om att dagarna och åren har rusat iväg, han är ju fortfarande min minsting! 

Inte förrän barnens födelsedagar är överstökade sätter jag igång med julförberedelserna. Och dessa har dessutom decimerats till nästintill obefintlighet sedan yngste sonen flyttade hemifrån och vi började fira jul utan julmat hemma hos dottern istället. Några kaksorter hör fortfarande till måstena, liksom skinkan, som blivit mindre och mindre med åren och nu endast behöver räcka till mig själv. 

Nu börjar det även hända saker i mitt liv som jag hoppas ska leda till något nytt... det känns som jag har änglarna med mig och jag är väldigt upplyft! Har sökt lite nya jobb och var i veckan på två anställningsintervjuer, varav jag verkligen verkligen önskar att jag ska få det ena jobbet! Tror att jag med största säkerhet gått vidare i anställningsförfarandet, för de visade verkligen att jag kunde vara den de sökte. Berättar mera om det blir aktuellt! Mina små steg i rätt riktning börjar kanske belöna sig...

Härlig är jorden...

Jo, då, precis som de låter så är det första orden i en av de vackraste psalmer jag vet. Många förknippar den med julen ... men för mig är den lika fin året runt.

 Som "gammal" sångare sitter orden som gjutna i min "musiklåda" i hjärnan där melodier och texter etsat sig fast och det räcker med en fras så kommer resten av texten,

och denna helg dök orden upp från andra versen...

Tidevarv komma, tidevarv försvinna.
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Här sitter min mamma med mig i famnen,
omgiven av min mormor och mormorsmor

...och

50 år senare har den kärleksfulla skaran utökats till 

barn, barnbarn och barnbarnsbarn...

så som det har varit i alla tider.

Vilken lycka!

Uppladdningshelg...

Det känns helt absurt att jag varit sjukskriven mer än 5 veckor nu... vet inte vart de veckorna tagit vägen. När första veckornas rastlöshet och uttråkning hade lagt sig upptäckte jag att dagarna förflöt i stilla lunk och jag kunde ta det lugnt, vilket ju också var meningen för fotens tillfrisknande.

Helgen har bestått av kärlek från vänner, barn och barnbarn, så uppladdningen har varit så där härligt varm inför kommande arbetsvecka. För imorgon återgår jag till normallunk, och inte nog med det, mamma fyller 75!
Så ikväll ska jag försöka komma i säng i tid, vilket inte blir det lättaste efter de sena vanor jag fått. 

Önskar alla en vacker vecka i livets villervalla!

Tystnad och saknad....

Fotvila och besök av älskade söner och svärdotter utgjorde en utmärkt kombination i helgen som passerat. Naturligtvis fanns det en anledning till att jag förärades detta besök, vilket var att älskade dottern och svärsonen hade gemensam 30-årsfest på lördagkvällen. En kväll som övergick i natt och för övrigt var alldeles fantastiskt trevlig och jag till och med kunde ta några danssteg med min gipsade fot!

Den yngste älsklingen åkte hem redan tidigt igår morse eftersom han skulle iväg och jobba, medan de andra var kvar tills i morse. Nu är det tyst igen och tomheten lyser som en röd stopplampa! Vet att det går över snart och det hade säkerligen känts mindre om jag varit på benen och jobbat som vanligt. 
Dessutom kommer de tillbaka om en månad igen!

Är inte lika handikappad längre, eftersom svullnaden gått ner ordentligt och jag kan gå utan kryckor genom att stödja på hälen eller utsidan av foten. Imorgon ska gipset och stygnen bort, sen får vi se när jag kan återgå till normalliv igen, men jag hoppas att det blir väldigt snart!! 
Längtar efter promenader och att kunna köra bil!

Konvalescens..

Nu är den gjord, 
hallux valgusoperationen av första foten! 
Efter att ha blivit ordentligt uppskrämd av personer som tyckt att det var det värsta de varit med om eller coolt lugnad av andra som inte tyckte att smärtan var så farlig efteråt, bestämde jag mig för att ställa in mig på det förstnämnda men hoppas på det sistnämnda, och det jag hoppades på införlivades till min stora glädje!

Efter ett underbart omhändertagande på Norrtälje sjukhus av alla inblandade personer kände jag mig trygg och kunde åka hem framåt eftermiddagen på operationsdagen i torsdags. 

Ex-särbon hämtade mig och pysslade om mig tills den yngste älsklingen kom efter jobbet för att sova hos sin lilla mamma. Han lagade mat, handlade och fanns här. Dagen efter kom min goa vän Anki och fixade en god viktväktarlunch åt oss, för att bli avlöst av nästa goa vän, grannen Annika, som också genomgått en operation och nu är konvalescent samtidigt som mig. Jag har fått blommor och blivit ompysslad av kärleksfulla vänner, sonen kom och stannade en natt till och jag njöt av att ha honom hos mig.

Nu har det gått några dagar och det är första dagen jag inte tagit några värktabletter sedan tidigt i morse, jag kan stödja på hälen och känner mig ganska alert, om än något handikappad med en gipsad fot som mestadels behöver hållas i högläge. 

Jag har en känsla av att jag kommer att bli ordentligt uttråkad av att inte kunna gå ut ordentligt, men jag har laddat med en ordentlig trave filmer, har massor med olästa böcker i bokhyllan och tack och lov har jag  många underbara människor omkring mig som kommer och förgyller mina dagar!

Det käraste jag vet...

För någon vecka sedan hade jag mer eller mindre bestämt mig för att ta bilen och åka ner till Skåne och överraska sonen, som fyller 25 idag. Jag försökte få med mig dottern, som inte hade tid, och även den yngste sonen, som inte heller hade tid.. han tjatade hela tiden om att han hade tvättstugan och inte kunde missa den! 

Föga visste jag något som båda mina andra barn visste, nämligen att Elias och Elin hade hyrt en bil för att komma upp till Norrtälje och överraska mig. Elias tvingades således mot sin vilja att ringa och berätta detta för mig och det var så typiskt att vi båda hade samma tanke just denna helg... men så fantastiskt underbart att få rå om dem!

Fick alltså hem alla mina älsklingar på fredag, så gammelmormor (min mamma) fick vara barnvakt åt musketörerna och jag bokade bord på restaurang "På G", där vi hade det underbart mysigt och gratulerade Elias lite i förskott. 
Barnen sade att det strålade om mig, vilket det säkert gjorde av lycka av att ha dem alla samlade.

Helgen fortsatte i samma härliga anda med middag hemma hos mig för barn, barnbarn och mina föräldrar på lördagen och jag fick glädjen att få göra i ordning en födelsedagsfrukostbricka till Elias i morse. Det kändes nästan som förr i tiden!

Sommaren är här..

Fort gick det... attans fort! Helt plötsligt var den här och lika fort som den kom, lika ljuvlig och förväntansfull är den... SOMMAREN!
Syrenerna är nästa utblommade och marken törstar efter regn!

Har haft underbara dagar sedan jag skrev senast. Skånedagarna fyllde mig med glädje och jag njöt till hundra procent av att få umgås med äldste sonen och hans fästmö. Det var näst intill tropisk värme och vi tillbringade dagarna vid vackra sandstränder och kvällarna med spel eller film i varandras sällskap. Avslappnat och skönt!

Hann knappt mer än hem och jobba några dagar så var det dags för en ledig dag igen, då yngste sonens flickvän tog studenten. Också det blev en minnesvärd dag som jag kommer att bära med mig i hjärtat.

All denna ledighet sammantaget med helgens kanonväder och umgänge med mina kära vänner har givit mig blodad tand. 

JAG LÄNGTAR EFTER SEMESTERN!

Fyra veckor kvar att bita ihop och gissningsvis kommer de att flyga iväg lika fort som tiden gör hela tiden.

Och den som väntar på något gott...

Vårdag med sommarkänsla....

Annandag påsk... med en värme likt en skön försommardag!

Förmiddagsro på balkongen med frukost ackompanjerat av fågelsång och kyrkklockans klämtande, innan det bar av för en stunds soldyrkan vid Roddarnas lokal tillsammans med goa vännen Carola. Där satt vi och njöt av solens värmande strålar och iakttog intresserat när den ena bilen efter den andra dök upp för att lägga i sina båtar för en stunds njutning på det glittrande vattnet. 

Middag hos mamsen tillsammans med nära och kära under sena eftermiddagen med värme både på utsidan och insidan, skratt och småbarnsbus avslutade en härlig och avkopplande påskhelg.

Total världsfrånvaro...

Hade så sett fram emot söndagens ljusparty som jag skulle ha hemma hos mig med massor av goa tjejkompisar, gott nybakt som jag skulle fixa och fina saker att titta på... men vad händer?! Jo, vid femtiden på morgonen vaknar jag av att jag har vansinnigt ont i magen och tänker att det nog går över och försöker somna om. Men inte då. Det blir bara värre och värre.. och resten förstår Ni själva. Jag hade åkt på en ordentligt maginfluensa och under morgonen fick jag även feber.

 Usch och fy!!

Så det var bara att börja ringa runt till alla som skulle komma och avboka söndagens trivselstund.

Sen har jag sovit, sovit och sovit och konstaterade igår kväll att jag gått miste om två fantastiskt härliga soldagar under min totala världsfrånvaro.

I eftermiddags tog jag mig ut en stund för att få lite luft i nosen och ikväll träffa käre bror med svägerska som vanligtvis bor i Spanien och nu varit här lite mer än en vecka och ska åka hem på torsdag morgon. Inte nog med att magsjukebacillusken hoppade på mig, den hoppade på dem också på söndagen. Vete sjutton var den kom ifrån?!

Har fått smeka min vackra svägerskas fina mage och känna små sparkar från en liten Oliver som beräknas komma i slutet på april. Längtar redan till i sommar när jag återigen ska åka till mitt andra hem i Spanien och få se det lilla livet i verkligheten!

Yasuragi...

Vilken härlig vecka! Energipåfyllnad på högsta nivå med lediga dagar att göra precis vad jag önskar, några dagars arbete och som pricken över i:et dotterns och min julklapp, en övernattning på Yasuragi Hasseludden!

Vi beslutade oss för att ta vara på hela gårdagen, eftersom incheckningen på vårt rum inte var förrän kl 16:00, så vi tog min lilla bil och åkte redan på förmiddagen för att gå på bio och fika i Sthlm innan vidare färd till Hasseludden.

Vi såg "The Tourist" med Angelina Jolie och Johnny Depp och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. En film med bra underhållningsvärde, vackra miljöer, snygga skådespelare och en rätt ok story med oväntat slut (eller inte, om man som jag nästan listat ut poängen!) Helt klart sevärd i alla fall! En mysig fikastund fick vi innan filmen också.

Resten av dagen efter ankomst till Yasuragi förflöt i stilla harmoni, med varma bad, lugn och ro. En sagolik 4-rätters japansk middag krönte kvällen och både dottern och jag var alldeles lyriska. Efter dignande frukostbord blev det ytterligare en badstund innan det var dags att bege sig hemåt, uppfyllda av en värme och ett lugn som kändes härligt! Dottern var lycklig, nöjd och tyckte att hon inte kunde ha fått en bättre present, vilket ju var det som var meningen.

Min "lilla" goa Pippilotta och jag!!

Inget är som väntans tider...

Klockan är nu 00:54 och jag borde vid det här laget redan varit i Stockholm fram och tillbaka och hämtat min älskade son Elias och hans fina fästmö Elin från Centralen eftersom de kommer med tåg från Skåne... men icke!! Tåget var först 3,5 timme försenat från Malmö och sedan var de tvungna att byta lok i Hässleholm, vilket tog ytterligare en timme, så nu sitter jag här och funderar på om jag ens ids gå och lägga mig eftersom jag ska åka om bara några timmar?!

Längtar efter dem, men den som väntar på något gott...

Juldagsmys...

Efter en härlig julafton med grötlunch hos mamsen och papsen tillsammans med min syster och hennes familj åkte jag bara hem och hämtade julklappssäcken och efterrätten till julaftonkvällens middag. Det är nu tredje året i rad som vi firar hos dottern och utan julmat. Vi äter en god trerätters middag där dottern gör förrätten, svärsonen varmrätten och jag efterrätten. I år bestod den av skagenbakelse med laxros, välmarinerad rostas med potatisgratäng, rödvinssås och sallad samt vaniljpannacotta med jordgubbssås. Mumsigt värre... och proppmätta sjönk vi ner i soffan efter det. För att inte hålla barnen på sträckbänken kom tomten redan efter Kalle Anka och innan middagen... och det var en fin tomte! Redan några minuter efter tomtens ankomst tittar Noel, 3,5 år, bestämt på tomten och säger "Det är mamma Andrea!"... Emil, 6 år, stod bara och flinade och vad han tänkte kan bara han veta. Tror i alla fall att vi lyckades avleda mammaspåret ifrån Noel så att han kanske tror på tomten även nästa år.

Lyckades få till denna bild när grabbarna tittade bort!

Avslutade kvällen i ensamhet med en konsert med Rod Stewart på TV, somnade på soffan och vaknade vid femtiden på morgonen och flyttade mig till sängen, där jag sov till långt in på förmiddagen.. en skön och välbehövlig sömn. Juldagen har tillbringats i eget sällskap med musik, TV, film och bok... och lite ensam måste jag ju erkänna att jag känt mig, men jag vet också att jag har sällskap runt hörnet om jag så önskar, så egentligen är det inte speciellt synd om mig. Och skulle det vara det, så kan jag ta till en av julklapparna från sonen! ;)

Han vet vad hans mor gillar!

Hjärtats stolthet...

Jag vet inte om den senaste veckans förkylning i kombination med julens antågande fått sentimentalitetshormonerna att rusa iväg likt skenande tåg i mitt sinne.

Dottern och jag har våra små tête à têter med jämna mellanrum och jag gör mitt bästa i att vara den stöttande modern/mormodern.

Den äldste sonen har efter flera års kämpande äntligen blivit klar med sin utbildning och är nu underskötare/mentalskötare, vilket också innebär att han kanske har möjlighet till fast tjänst till sommaren. Han och fästmön har också en större lägenhet på gång i Landskrona och allt verkar gå dem väl till en moders största lycka.

Efter jobbet när jag strosade i Stockholm och köpte några julklappar, ville den yngste att jag skulle komma "hem" till honom för att lämna födelsedagspresenten, som nu kommit med posten häromdagen och som jag faktiskt hade med mig i väskan. Var trött och hade egentligen ingen ork, men tog mig dit och fick en liten stund av fint mamma-son-prat igen. Såklart att han ville visa för mig var han har sin tillfälliga bostad och det gjorde mig glad.

Jag kände mig gråtmild och stolt när jag satt på bussen hem och tänkte på mina fantastiska ungar, vilka underbara vackra vuxna människor de blivit.  Tänkte på alla våra jular tillsammans när de var små, mina och barnens, och våra små julseder. Minns nästan inte hur det var att fira jul med deras fäder, men däremot min lycka över att få ha dem alla tre hos mig.

Om de bara visste hur de berikar mitt liv!

Nu fortsätter jag min gråtmilda kväll med snyftfilmer och julte med en skvätt whisky i min nya vackra tekopp som jag köpte idag. Köpte två, men kunde inte motstå att ge den andra till min fina vän Anne när jag hälsade på hos henne tidigare ikväll och hon blev så glad för den.

Vinterhelg med värme...

Hoppsansa vad helgen flög iväg som vanligt! Var dunderförkyld i slutet av veckan så jag trodde aldrig att jag skulle orka något överhuvudtaget... men men, lite whisky, glass och finsk sisu gjorde susen, åtminstone liiite!

Eftersom sonen fyllde år i torsdags åkte han hem med mig efter jobbet i fredags och blev gratulerad av mormor och morfar, mig och hans far, samt lite kompisar och flickvän på lördagen. Vi hade gått ihop oss om ett kombinerat säsongskort för Järnkaminerna och Djurgården fotboll för hela säsongen 2011, så nu kan han se alla matcher och han blev överlycklig! Vi åt tårta och hade det trevligt innan jag for iväg med mina härliga tjejkompisar på böljan den blå på en julbordskryssning på Viking Line från Kapellskär. God mat, dryck och härligt hjärtegott sällskap är det bästa som finns och jag vet inte vad jag gjorde utan mina underbara vänner. Vi hade supertrevligt och även fast jag inte var riktigt i stöten så förtog inte förkylningen det roliga!

Försök till en promenad idag resulterade i lite fina vinterbilder, men ögonen och näsan rann så det blev bara en kortis innan jag blev bjuden på middag hos älskade dottern.

Julen närmar sig med stormsteg och jag har ännu inte börjat tänka på julklappar, men nu när barnens födelsedagar är avklarade så kan jag börja fokusera på den. Det blir en julafton i all enkelhet tillsammans med den yngste sonen hos dottern med familj och det är den bästa julklappen jag kan få. Till min stora sorg jobbar äldste sonen över julen, så han och fästmön kan inte komma hit förrän till nyåret, men då får jag rå om dem också några dagar.

Min charmör...

Det finns ingen som kan linda sin mor kring lillfingret som min yngste son... nog för att jag är svag för alla mina tre, men han är ju trots allt min minsting och den jag tillbringat de 6 senaste åren ensam med.

Idag fyller han 19 år och jag tycker att det kändes som igår när jag skrev om hans 18-årsdag här på bloggen... än mindre när jag fick upp honom på bröstet på BB. Han kom hem för en natt och vi firade på tu man hand igår kväll med en god middag och varsin prinsessbakelse... morgonen är helig för oss båda och vi sover gärna så länge vi kan, så imorse blev det ingen sång och frukostbricka som det normalt brukar vara,

utan vi gjorde sällskap och tog samma buss till varsitt jobb.

Det är härligt att se hur arbetet, livet och alla motgångar fått honom att mogna och vi hade riktigt mysiga pratstunder under kvällen.

Osökt minns jag denna dag, liksom alla mina barns födelsedagar, exakt hur den förlöpte och kan utan tvekan återskapa känslan av att få mitt nyfödda barn i famnen! En bedrift som jag höjer en skål för till alla världens mödrar!

Men framförallt skålar jag för min härliga charmör, retsticka,
mjuka och känsliga kille på 19-årsdagen!
I hans bröst klappar ett hjärta av guld!

Jag älskar Dig Marcus!