Häromdagen tittade sonen länge på mig och sade sedan.."Måste Du alltid ha så mycket känslor med i allt Du gör eller skriver? Kan Du inte bara skriva något "vanligt"?" Han syftade mest på mina facebookstatusar, där jag ofta skriver vad jag känner.
Ja, vad svarar man på sådant?! Jag kanske känner för mycket ibland, men å andra sidan så kan jag ju inte vara någon annan än den jag är.
Sen kanske jag inte alltid behöver bli så hiskeligt djup, eftersom det underlättar om man kan ta saker och ting med en liten klackspark och ett leende på läpparna... och det är jag ju ganska duktig på trots allt! :)
Det händer mycket runtomkring mig i mitt liv just nu, så som det ofta gör. Mycket som jag skulle vilja skriva om och få ur mig, men som av hänsyn får stanna inom mig istället. Därför ligger mitt fokus på den fysiska hälsan eftersom jag känner att jag får det andra på köpet då... kroppen och själen går ju hand i hand. Kan inte hålla tillbaka känslorna helt, men övar mig på att låta de jobbiga stanna upp litegrann. Glädjen släpper jag gärna fram!
Tilläggas bör att det inte alls har något att göra med min tillfälliga förälskelse eller någon man.
Ibland undrar jag om Gud bestämt vilka människor som ska få ta emot prövningar med jämna mellanrum för att lära sig något av... eller om han valt ut dem som han vet har styrkan att klara av prövningen i slutänden. Jag hoppas på det sistnämnda. Det mesta handlar ju om inställning och förhållningssätt till livet... och det går ju inte annat än att älska det!!
Skratta mycket, busa och var sprallig....
även de tråkiga stunderna blir så mycket lättare då.
Gör alltid det bästa av allt och så gott Du kan...
då kan ingen komma och säga att Du inte försökte i alla fall.
Och framförallt...
se på Dig själv med glimten i ögat och ha överseende med Dina fel och brister.
Ingen är perfekt...
så förvänta Dig inte det av någon annan heller.
Och välj alltid den soligaste sidan av gatan!