28 augusti 2010

Att hitta sin ro....

När kärleken sviker eller annan oro angriper min själ finns inget bättre botemedel än en riktigt romantisk film... och med ett glas vin och ett handarbete i soffhörnan känns allting lugnt och hoppfullt.. om så bara för stunden.
En film som jag ständigt återkommer till vid dessa tillfällen är den underbara "An affair to remember" från 1957 med Cary Grant och Deborah Kerr. Den är vacker, romantisk och tänkvärd... och jag kan se den hur många gånger som helst.

Ikväll tog jag en biltur i naturens skymningsland där tankarna fick sväva fritt och landa. Det är en sådan kväll... filmen på, stickningen i händerna och jag finner ro med mitt eget sällskap, något som var länge sedan jag gjorde.

Se detta ljuvliga smakprov på en av de mest romantiska filmer som gjorts..


Livet är ett gränslöst privilegium,
och när man betalar för biljetten
och kliver in i vagnen vet man aldrig vems
goda sällskap man kommer att hamna i.
Ralph Waldo Emerson (1803-82), amerikansk filosof

26 augusti 2010

On the sunny side of the street...

Häromdagen tittade sonen länge på mig och sade sedan.."Måste Du alltid ha så mycket känslor med i allt Du gör eller skriver? Kan Du inte bara skriva något "vanligt"?" Han syftade mest på mina facebookstatusar, där jag ofta skriver vad jag känner.
Ja, vad svarar man på sådant?! Jag kanske känner för mycket ibland, men å andra sidan så kan jag ju inte vara någon annan än den jag är.
Sen kanske jag inte alltid behöver bli så hiskeligt djup, eftersom det underlättar om man kan ta saker och ting med en liten klackspark och ett leende på läpparna... och det är jag ju ganska duktig på trots allt! :)

Det händer mycket runtomkring mig i mitt liv just nu, så som det ofta gör. Mycket som jag skulle vilja skriva om och få ur mig, men som av hänsyn får stanna inom mig istället. Därför ligger mitt fokus på den fysiska hälsan eftersom jag känner att jag får det andra på köpet då... kroppen och själen går ju hand i hand. Kan inte hålla tillbaka känslorna helt, men övar mig på att låta de jobbiga stanna upp litegrann. Glädjen släpper jag gärna fram!
Tilläggas bör att det inte alls har något att göra med min tillfälliga förälskelse eller någon man.
Ibland undrar jag om Gud bestämt vilka människor som ska få ta emot prövningar med jämna mellanrum för att lära sig något av... eller om han valt ut dem som han vet har styrkan att klara av prövningen i slutänden. Jag hoppas på det sistnämnda. Det mesta handlar ju om inställning och förhållningssätt till livet... och det går ju inte annat än att älska det!!


Skratta mycket, busa och var sprallig....
även de tråkiga stunderna blir så mycket lättare då.
Gör alltid det bästa av allt och så gott Du kan...
då kan ingen komma och säga att Du inte försökte i alla fall.
Och framförallt...
se på Dig själv med glimten i ögat och ha överseende med Dina fel och brister.
Ingen är perfekt...
så förvänta Dig inte det av någon annan heller.
Och välj alltid den soligaste sidan av gatan!

17 augusti 2010

Den ensamma svanen...

Varje morgon eller kväll som jag gått på min promenad längs hamninloppet och Norrtäljeviken har jag sett den ensamma svanen. Han simmar omkring ensam mellan broarna och ute bland båtarna.. och aldrig mer kommer han att simma tillsammans med en annan svan, eftersom svanarna efter det att de hittat sin livspartner håller ihop resten av livet eller tills någon av dem dör. Jag har känt mig sorgsen när jag sett honom, och en man jag pratade med som försökte mata honom, berättade att han simmat omkring ensam i flera år. Stackaren!!
Tog bilden med mobilkameran, därav oskärpan i mörkret...

Kände mig än mera sorgsen ikväll, eftersom jag av olika anledningar var arg och ledsen när jag begav mig ut i den regntyngda kvällen för att gå ifrån mina känslor. Mina tårar av ilska och ledsenhet blandades med vågornas skvalp, duggregnet och spolades efter en stund bort. Men för en stund kände jag mig som den ensamma svanen... ensam som mamma, ignorerad och utan livspartner. Tack och lov var det en övergående känsla och efter en timme kände jag mig skönt lugn igen! Tänk vilket enkelt recept jag hittat för mitt välmående.

16 augusti 2010

Att skapa sig beroenden....

Idag blev jag varse ett beroende som jag har... nämligen mobiltelefonen! Glömde den i skrivbordslådan på jobbet och tänkte flera ggr när jag satt mig på bussen hem om jag skulle kliva av och åka tillbaka för att hämta den, men en del av mig sade med bestämdhet "Skärp Dig, Du dör inte av att vara utan mobil tills imorgon bitti", samtidigt som en annan lite försiktigt försökte göra sig hörd genom att säga "Tänk om någon måste ha tag på Dig som inte har hemnumret, tänk om Du måste ha tag i Marcus". Till saken hör att jag spärrat hemtelefonen från utgående mobilsamtal eftersom sonen ringde mycket till mobiler från den för några år sedan. Är också van att sitta och surfa på mobilen på bussen både morgon och eftermiddag, vilket alltså inte blev aktuellt idag.
Jag gillar det egentligen inte... detta beroende av att ständigt hålla sig ajour med vad som händer... på facebook, på mailen, bloggen, var sonen är och vad han gör och jag tror inte att jag är ensam om det. Ändå är det ett beroende som vi skapat själva i en värld där många sociala relationer sköts via internet, mail och telefon.
Tacka vet jag det riktiga mötet, där man kan se varandra i ögonen när man pratar, använda sitt kroppsspråk, sina egna gester och sitt språk. Det är uppenbarligen ändå tillräckligt svårt att förstå varandra ibland, så vad blir det inte via dessa medier.
Jag har hittills ikväll klarat mig alldeles utmärkt utan mobil!

Ett beroende som jag gillar och som tog mig två veckor att skaffa är mina dagliga entimmespromenader som jag nu inte klarar mig utan. Rastlösheten efter förälskelsesmällen gjorde att jag var tvungen att få ur mig massor av den oron och bästa sättet var att gå ut och gå, få rensa huvudet på onödiga tankar och njuta av naturens och havets läkande verkan. När jag sitter på bussen längtar jag efter att få komma hem, sätta på mig lediga kläder, snöra på mig gympadojorna och gå ut och andas! Att jag också märker att jag får gå längre och längre varje dag för att komma upp i min föresatta timme sporrar mig oerhört! Ikväll kändes det som jag hade kunnat gå hur långt som helst och det är en fantastiskt känsla. Första torsdagen i september börjar kära syster och jag på powerpilates och jag hoppas att det också blir ett beroende. Ryggen och nacken behöver det.
 

14 augusti 2010

Kvällsstillhet...

Att börja dagen i stilla morgonro hade verkligen en positiv effekt hela dagen... när tvättstugan var färdig packade jag min strandväska med det nödvändigaste, åkte till affären och handlade mig något gott att äta för att ta med till stranden, satte mig i min gula pärla som jag drog av taket på och susade iväg till Lundabadet där min vän Carola redan befann sig med sin sambo.
Vi njöt sensommarsol, bad och skönt umgänge till sena eftermiddagen. Jag låg på knä i sanden med min kamera och studerade intresserat gräshoppor som hoppade runt, ensamma eller i sällskap. På väg hem tog jag en omväg och tänkte hälsa på mamma och pappa, men då ingen var hemma svängde jag in hos ex-särbon istället för att säga hej och blev bjuden på middag. Kanske inte det klokaste eftersom vi bestämt oss för att inte ses alls, men jag är ju inte alltid så klok... Somnade efter maten på hans altan en stund innan jag återigen satte mig i bilen och susade iväg.


Nu har jag njutit kvällen i lugn och ro i mitt eget sällskap och för första gången på flera kvällar har jag inte varit rastlös och sällskapssjuk. Sonen har varit hemma och även om hans mestadels befunnit sig på sitt rum känns det skönt att han finns där. Satt nyss på balkongen och betraktade en korsspindels vedermödor i spindelnätet där han fångat en liten fluga... det är att uppskatta det lilla i det stora.


Imorgon ska jag sätta klockan på ringning så att jag kommer upp i tid...
vill inte förspilla dyra solstrålar!

Morgonro...

Strax före kl 07:00 nu på morgonen undrade jag stillsamt hur jag egentligen tänkte när jag satte upp mig på tvättstugan så tidigt en lördagmorgon... för jag kunde ju inte gärna strunta i det heller när tvättkorgen svämmade över av all tvätt. Nu är jag glad för att jag gjorde det!!
När första maskinen körde tog jag en timmes promenad i min sensommarvackra stad. Vattnet låg spegelblankt och stilla i viken, änderna sov med huvudet under vingen, solen lyste genom morgondimman över vattnet och morgondaggen glittrade i gräset! Det var det som var meningen!! Min själ behövde få njuta morgonstillhet och ro!
Nu sitter jag med en kopp morgonkaffe, kyrkklockan slog 09:00 för en stund sedan och jag har hela dagen framför mig...

Så såg det ut kl 07:30...

I nästa liv vill jag bli morgonpigg!!

13 augusti 2010

Livsinstruktioner...

Innan jag åkte till Spanien fick jag en bok av min mamma som heter "Det är aldrig kört"... en samling av 52 olika berättelser med budskapet att det aldrig är kört. Det fanns en baktanke med boken eftersom hon tyckte att den passade mig som den eviga optimist jag är. När jag och mina vänner var i Spanien läste jag några stycken högt ur boken varje dag och vi njöt av all klokskap. Nu vill jag delge ett stycke Livsinstruktioner ur boken:

  • Ge människor mer än vad de förväntar sig och gör det för att Du tycker om det.

  • Tro inte allt Du hör, spendera inte allt Du får och sov inte så mycket som Du skulle vilja.

  • När Du säger: "Jag älskar Dig", säg det på riktigt. När Du säger: "Jag är ledsen", se personen i ögonen.

  • Tro på kärlek vid första ögonkastet.

  • Driv aldrig med andras drömmar.

  • Älska djupt och passionerat. Du kan bli sårad, men det är det enda sättet att leva livet fullt ut.

  • Tala långsamt, men tänk snabbt.

  • Döm inte någon på grund av dennes släktingar.

  • Om någon ställer en fråga som Du inte vill svara på, le och fråga istället: "Varför vill Du veta det?"

  • Kom ihåg att den största kärleken och de största framgångarna innebär de största riskerna.

  • Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap.

  • När Du upptäcker att Du gjort fel, rätta till det genast.

  • Le när Du svarar i telefon, den som ringer hör att Du ler.

  • Var ensam ibland.

  • Var öppen för förändringar men håll fast vid Dina värderingar.

  • Avbryt aldrig någon som håller på att visa Dig tillgivenhet.

  • Tro på Gud, men lås bilen.

  • Be, det finns en obeskrivlig kraft i bön.

  • Åk en gång om året till ett ställe Du aldrig varit på.

  • Lär Dig alla regler, och bryt en del.

  • Kom ihåg att det bästa förhållandet är där kärleken mellan två personer är större än behovet den ena har av den andra.

  • Bedöm Din framgång i förhållande till det Du måste avstå ifrån för att uppnå den.

  • Närma Dig köket och kärleken med djärvhet. 

11 augusti 2010

En livsnjutares vardag....

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker om mig, och har aldrig gjort... jag har alltid gått mina egna vägar och har lyssnat på mitt hjärta, någorlunda trygg i min tilltro till mig själv, men  har framförallt nu kommit till den punkten i livet då jag tänker att mitt liv berör endast mig och mina närmaste och så länge jag inte är otrevlig, sårar någon avsiktligt, gör något elakt mot någon annan eller mig själv illa så gäller devisen "take it or leave it"! Att alla inte kan älska alla är inte heller så konstigt... för man passar helt enkelt inte ihop med alla människor på grund av olika personligheter och livserfarenheter, men man ska definitivt ha respekt för  varandras olikheter.

Det som har slagit mig de senaste dagarna är att de som inte känner mig kan tycka att "den där människan, hon kan verkligen inte bestämma sig och vänder kappan efter vinden", med tanke på hur jag agerat och framförallt reagerat i förhållande till mina relationer de senaste månaderna. Jag förstår det... men till mitt försvar finns endast ett svar och det är att jag aldrig skulle äventyra en trygg och kärleksfull relation till någon , oavsett man eller gammal vän, till förmån för en tillfälligt uppflammande förälskelse eller nyfunnen vänskap! Gör man det så är det definitivt något som inte är som det ska vara.


Jag är jag!
Kärleken till livet och mina närmaste betyder allt! Jag lever här och nu och vågar våga, ger av mig själv och tar emot det jag kan få av kärlek och respekt... ibland på bekostnad av mitt eget välmående. Har hittills levt mitt liv till största delen baserat på känslan... inte så ofta förnuftet, men tänk så mycket jag vunnit på det! Sträcker någon ut sin hand och det känns bra, så fattar jag den och släpper den inte om jag inte måste, och jag hoppas att det är ömsesidigt!
Kanske inte alltid det klokaste alternativet, men definitivt det roligaste.... och jag älskar när livet är galet, härligt, färgsprakande och tokigt!!

9 augusti 2010

Badankan simmar vidare...

Semestern är slut och ett helt års arbetsveckor ligger framför mig som ett oskrivet blad fram till nästa sommar. Vet att det kommer att bli mycket jobb framledes och jag ser fram emot det, gillar när det händer saker och det kommer det sannerligen att göra den närmsta tiden.

Trots att jag lever upp under semestern och njuter av spontaniteten i tillvaron, känns det som livet tar paus en stund. När allt återgår till normal vardagslunk trycker jag på play-knappen och det rullar på igen. Det behöver för den skull inte innebära att man inte kan trycka på paus-knappen igen vid behov, det gäller bara att vara lyhörd för rätt tillfälle...

Igår tog jag två raska promenader och idag har jag varit på en riktig up-tempopromenad med min fina vän Lise-Lotte för att döva min rastlöshet. Vi promenerade hem till Anita och gick ner i varv på hennes balkong i kvällsvärmen och fick oss några sköna förlösande skratt.
Ska fortsätta på den inslagna stigen och har också anmält mig till powerpilates i höst tillsammans med min kära syster.


Badankan Pia har flutit upp till ytan igen och simmar vidare mot min favoritårstid hösten...

8 augusti 2010

Insiktsfullhet....

Har haft några underbara dagar i Skåne tillsammans med min älskade Elias och hans fina Elin. Fick med mig yngste sonen tillsammans med en vän till honom på resan, vilket inte var några större problem eftersom de väldigt gärna ville åka över till Danmark, samt se fotbollsderbyt mellan Helsingborg och Djurgården i torsdags. Som oftast får han, liksom alla mina barn, sin mor att skratta och vara närvarande i nuet. Att han dessutom kunde lösa av mig som chaufför gjorde inte saken sämre... Glömde min kamrat Canon hemma, men Marcus tyckte att det inte var något negativt, tvärtom. Han ville ha en närvarande mamma och det fick han på det sätt han önskade... och mobiltelefonens kamera tar ju rätt hyfsade bilder också!

Senaste veckans känslostormar börjar lägga sig, tror att Spanienresans harmoniska tillvaro utgjorde en god grund till livets jämvikt så att jag lättare kan hitta balansen igen. Tror också i min överoptimism att saker och ting sker av en anledning och att det aldrig är för sent att sluta hoppas. Den överväldigande förälskelsen som för en kort stund fanns inom räckhåll kommer att finnas där igen... om inte nu eller inom en snar framtid... så när jag är redo.

Tills dess ska jag fortsätta att hitta den inre styrka som jag vet att jag besitter... använda den till min kreativitet och ta hand om mig själv efter bästa förmåga. Det kommer att komma dagar då oron och rastlösheten kryper in under skinnet på mig, men då ska jag försöka finnas kvar i den känslan och inte fly undan... ta in den och lära mig handskas med den... gå ut i naturen och insupa dess skönhet, åka till havet och ta in dess styrka som ger mig själaro...

Igår morse när alla sov hos Elias, vaknade jag lite rastlös och fick en ingivelse att åka till Citadellet i Landskrona för att få en stund för mig själv med havets helande verkan. Insikterna rann över mig som pärlor på ett radband och efter en timmes reflektionstid kände jag mig stärkt. Så nu blickar jag framåt igen... starkare, förhoppningsvis klokare och med några lärdomar i bagaget. Livet är för kort för att ignoreras... och jag gör som jag alltid har gjort, hoppar utan fallskärm och hoppas att någon tar emot mig. Annars får jag några skrubbsår och reser mig upp efter en stund igen.


4 augusti 2010

Tilltufsad...

Idag gör det ont! Jag äter inte och sover dåligt! Förälskelsen finns kvar, men kärlekshistorian som jag trodde just tagit sin början tog ett plötsligt slut och jag sitter med ett virrvarr av känslor och tankar...
Han bjöd upp till dansen, jag trillade dit ordentligt och nu får jag sota för det.
Gjorde jag något fel... var jag för snabb i vändningarna, som jag oftast är i mina känslostormar?
Jag är inte nöjd med svaret jag fått och kanske får jag aldrig veta riktigt... men jag fick uppleva runt 250 kärleksfulla sms, fina telefonsamtal och några ljuvliga dagar och nätter...
Är övertygad om att det finns en mening med detta också, även om det känns rätt meningslöst just nu. Jämnvikten och min ro flög sin kos snabbare än vinden och det gör ont!


Man kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet,
men man kan hindra dem från att bygga bo där...