Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker om mig, och har aldrig gjort... jag har alltid gått mina egna vägar och har lyssnat på mitt hjärta, någorlunda trygg i min tilltro till mig själv, men har framförallt nu kommit till den punkten i livet då jag tänker att mitt liv berör endast mig och mina närmaste och så länge jag inte är otrevlig, sårar någon avsiktligt, gör något elakt mot någon annan eller mig själv illa så gäller devisen "take it or leave it"! Att alla inte kan älska alla är inte heller så konstigt... för man passar helt enkelt inte ihop med alla människor på grund av olika personligheter och livserfarenheter, men man ska definitivt ha respekt för varandras olikheter.
Det som har slagit mig de senaste dagarna är att de som inte känner mig kan tycka att "den där människan, hon kan verkligen inte bestämma sig och vänder kappan efter vinden", med tanke på hur jag agerat och framförallt reagerat i förhållande till mina relationer de senaste månaderna. Jag förstår det... men till mitt försvar finns endast ett svar och det är att jag aldrig skulle äventyra en trygg och kärleksfull relation till någon , oavsett man eller gammal vän, till förmån för en tillfälligt uppflammande förälskelse eller nyfunnen vänskap! Gör man det så är det definitivt något som inte är som det ska vara.
Jag är jag!
Kärleken till livet och mina närmaste betyder allt! Jag lever här och nu och vågar våga, ger av mig själv och tar emot det jag kan få av kärlek och respekt... ibland på bekostnad av mitt eget välmående. Har hittills levt mitt liv till största delen baserat på känslan... inte så ofta förnuftet, men tänk så mycket jag vunnit på det! Sträcker någon ut sin hand och det känns bra, så fattar jag den och släpper den inte om jag inte måste, och jag hoppas att det är ömsesidigt!
Kanske inte alltid det klokaste alternativet, men definitivt det roligaste.... och jag älskar när livet är galet, härligt, färgsprakande och tokigt!!
3 kommentarer :
Jag fick med mig samma synsätt som du från modersmöjlken :) "Jag, är jag och det står jag för". Tyvärr har jag tappat min egen rätta känsla ibland under årens lopp. Olika faser i livet liksom... Och även olika situationer i vardagen (jag som fru, jag som mamma, jag som barn till mina föräldrar, jag i mitt möte med kunder på jobbet.)
Känner vekligen att jag är på väg att hitta MIG igen och det känns bara hur bra som helst. (Tänkte att jag skulle hålla fast vid det resten av livet nu, haha..)
Och jag tror på något sätt ändå att det alltid BLIR det klokaste alternativet, vad som än händer. För hur fel kan det bli att följa sitt hjärta...?
Stor kram,
Helene
Pia, det är att våga leva. Du vet väl hur talesättet lyder:
"Hellre lyss´ till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge."
Ps. Underbar bild på dig!
Härligt. jag har nog också samma synsätt som du men jag fick INTE med den från modersmjölken vilket gjort att "resan" hit inte varit rarätt och spikrak men OJ vad jag lärt mig mycket
Ha en fin fredag
kram
Emma
Skicka en kommentar