29 november 2010

Min nya ögonsten...

Har återhämtat mig efter torsdagkvällens omskakande upplevelse och nu hittat en ny ögonsten. Älskar, som bekant, att köra bil och skulle inte vilja vara utan den frihet det ger mig. Det är en av mina största avkopplingar på sommaren och jag njuter av att kunna ta mig ut i naturen eller till havet...
att ta en tur till min älskade son i Skåne eller hälsa på goda vänner i Dalarna.


Det enda krav jag har är att den är pigg, tuff och sticker ut lite! Ex-särbon hade på bilfirman där min gula pärla står tills den blivit värderad, sett den perfekta bilen...  jag tittade på den på nätet och blev blixtkär. Innan besöket på akuten i lördags var vi och provkörde den. Det kan låta banalt, men när jag såg registreringsskylten JOY, visste jag att det var ett tecken, jag bestämde mig bums och nu är den min! En Skoda Fabia Elegance -09 med massor av finesser och extratillbehör. Jag kommer att vårda den ömt!

28 november 2010

Änglavakt...

Efter en tuff arbetsvecka med övertid nästan varje dag pga driftstart av nytt journalsystem på jobbet, åkte jag i torsdags glad i hågen hem lite tidigare. Hade inte kört min lilla gula pärla på ett tag och bestämde mig för att skotta fram bilen så att jag skulle kunna ta en tur till mamsen och ex-särbon (som båda bor en mil norr om Norrtälje och bara ett stenkast ifrån varandra), och ta med mig lite gott som jag bakat dagen innan.

Redan på vägen dit märkte jag att det var lite halt och körde försiktigt, för är det något jag har respekt för så är det när det är halt på vägen, trots att jag annars gärna trampar lite extra på gasen. Hade på skoj skrivit på facebook att jag skulle ut och sladda, och som ett ödets ironi var det precis vad som hände på hemvägen.
Jag körde sakta, men kom en aning för nära snösträngen i vägrenen och kände hur väggreppet släppte under hjulen och jag fick sladd på bilen. Rakt över i mötande körfält ett par gånger, utan någon som helst styrning på bilen! Det var som om jag var passagerare och inte kunde göra något. Bilen åkte rakt ner i diket på hö sida av vägen, och då det var djupt och jag bara såg virvlande snö och träd som kom emot mig, var jag övertygad om att min sista stund var kommen och väntade bara på att bilen skulle snurra över på taket. Allt kändes som det gick i en rasande fart, fast det naturligtvis inte gjorde det, tills det plötsligt blev en smäll utan dess like och bilen tvärstannade. Chockad och skakad fick jag bråttom ur den kraftigt lutande bilen och ringde omedelbart ex-särbon, som snabbt kom och hämtade mig. Under tiden hade ett antal bilar redan stannat och ur den första bilen kliver en ung man som kommer fram till mig och undrar om jag var skadad. Jag viftar bort det och säger att allt är OK, men han ser på mig att jag är ordentligt skakad, så han kommer fram och ger mig en stor varm lång kram och säger att det är precis vad jag behöver. En sådan underbar människa!

Ex-särbon lät mig inte sova ensam den natten, vilket nog var tur, i tankarna snurrade allt som kunde ha hänt, jag hade ont i ländryggen och svårt att sova. Bilen bärgades och trots att det inte blev så stora synliga plåtskador var den helt förstörd under framvagnen då bland annat hela motorn lossnat. Min gula pärla står nu på bilverkstad för att bli värderad av försäkringsbolaget för att åka till bilhimlen och jag är tacksam för att det inte var min tur att fara till himlen än. Var på jobbet på fredag, men fick mer och mer ont i nacken och ryggen och kände mig som överkörd av en ångvält, så igår blev det en tur till akuten för att kolla så inget allvarligt hänt. Lite muskelinflammationer konstaterades och det kan jag ju stå ut med, vet att det snart går över.


Mina skyddsänglar vakade över mig även denna gång!

20 november 2010

Minnen...

Minnen,
 likt pärlor på ett radband...
En underbar liten tjej med en fantasi utan dess like...
en liten pratkvarn och sångfågel...
balettdansös, gymnast, friidrottsstjärna och fotbollsveteran...
pianist och cellobegåvning...
hur hon överraskar mor och far med att läsa högt vid 4 års ålder...

Sprallig, glad, underfundig och bestämd...
likt en aldrig sinande energikälla!
Med samma egenskaper idag, men en vuxen kvinnas klokhet.


Idag fyller hon år igen (se tidigare inlägg här)!
29 år och den vackraste, underbaraste av döttrar!
Jag älskar Dig Andrea!

Nuet är nu, men jag är tacksam för mina minnen!

18 november 2010

50-årskris...

Nöjd... missnöjd!
Harmonisk... rastlös!
Nöjd... missnöjd!
Harmonisk... rastlös!
Nöjd och harmonisk jämt vore det optimala!
Glad för det mesta... men tänker åt skogen för mycket! Varför måste jag göra det?
Var det så här det skulle bli? Är jag där jag vill vara? Gör jag det jag vill göra?
Det var helt klart enklare 1961!

14 november 2010

Går i ide...

Har inte riktigt bestämt mig än.. men det lutar åt det...
I huvudet snurrar tankar om tillvaron, framtiden, kroppen och själen, dock har skrivlusten avtagit.
Kanske har jag gjort mitt i bloggvärlden.
Hoppas inte....
men tills dess så går jag nog i ide ett tag...
en vecka....
en månad....
eller tills andan faller på igen!


Häng kvar, Ni som har tålamod!

8 november 2010

Skör som kristall...

Idag rämnade masken! Jag brast i tårar på jobbet för att jag återigen är inne i en period då smärtan i nacken tar övertaget över mitt sinne. För att huvudvärken för tillfället är konstant och yrseln gör mig illamående. För att alla har så mycket att göra och att jag går med ständigt dåligt samvete över att jag inte orkar som jag brukar och borde.

Jag har slutat tala om hur jag mår, den som känner mig eller SER mig, ser det i mina ögon för det är ögonen som reflekterar min själ och mitt kroppsspråk är talande.

De som inte ser det tycker förmodligen att jag bara gnäller igen om jag säger något, men jag tror ingen skulle vilja byta med mig.
Vi ska vara rädda om vår hälsa och kropp, för den kan bli skör som kristall.


Fråga aldrig någon om hur den mår,
om Du inte har tid att höra sanningen och verkligen bryr Dig!
Idag har jag ont!

5 november 2010

Den kreativa lusten...

Trots att jag ibland ramlar ner i det där ensamhetshålet så kommer jag snabbare och snabbare upp ur det igen. Är inne i en period där jag känner att lusten till min kreativitet börjar komma tillbaka efter att ha legat och vilat ett tag.
Var med mamsen på en utav de två årliga Syfestivalerna på Älvsjömässan, som brukar vara en riktig energikick och kreativitetsboost. Som vanligt hade vi båda innan vi åkte bestämt oss för att vi INTE skulle handla några tyger eller garner... men vem sjutton kan motstå en halv mässhall full av fantastiska garner i alla möjliga härliga tjocklekar och kvaliteter?! Inte vi i alla fall!


Nu blev det inte en massa garn, utan till två stora löspolokragar som är så populära just nu.
Hittade också min julklänning där, en röd härlig klänning med volang i nederkanten och trumpetärmar, och en varm, vacker stickad sjal som stod och ropade mitt namn..
Nu ska jag bara hitta en ny symaskin som inte kostar skjortan, så ska jag ta itu med alla påbörjade och nya projekt som snurrar runt i mitt huvud!
För att inte tala om tavlorna som jag längtar efter att måla....

Varför kan inte dygnet ha 48 timmar eller arbetsveckan vara 20 timmar???
Vill ju bara låta kreativiteten blomma!

4 november 2010

Kvällsmys...

i soffhörnan!
Massor av tända ljus, en god kopp te, en bra bok eller en härlig film!


Det kunde ha varit värre! ;)

2 november 2010

Det svarta hålet...

I min värld finns ett svart hål.... inte så djupt, men tillräckligt för att man kan trilla ner i det om man snubblar lite lätt. Jag kallar det för ensamhetshålet! Ju ostadigare jag är på benen, ju lättare ramlar jag ner i det. Och varje gång jag haft lyckan att få ha haft mina älskade barn, barnbarn eller kära vänner hos mig och de lämnar mitt hem så blir jag lite vimmelkantig och snubblar. Igår ramlade jag ner i det igen! Ensamhetshålet står där och gapar för att ta emot mig och efter en stund så spottar det upp mig igen.
Hur mycket jag än tycker om mig själv, trivs med min tillvaro eller arbetar med min personliga utveckling, så gillar jag verkligen inte att vara ensam när jag blir tvingad till det. Jag hatar det!! Fast jag vet att det inte är farligt att snubbla lite heller!


Försov mig i morse för att jag stängde av klockalarmet istället för att snooza och föll då in i en sömn där jag drömde en dröm som var så klar och tydlig när jag vaknade.
Jag drömde att jag var med mina arbetskamrater på en resa till Neapel (av alla ställen?!). Vi hamnade på en hög avsats, likt en bro som delat på sig ovanför en djup flod, fylld av kristallklart vatten, på vilkens botten låg ett stort vackert öga och tittade upp mot mig. Det var ofantligt vackert, men höjden gjorde mig paralyserad och jag blev jätterädd, så jag lade mig ner på mage på avsatsen och började hasa mig bakåt från kanten, när den istället började svikta. Jag blev ännu räddare, då någon kom och fastgjorde den sviktande delen. Så fort detta skett kände jag ett stort lugn sprida sig genom kroppen och var inte rädd längre.

Är ingen drömtydare och vet inte vad allt står för, men kanske kan det betyda att jag nu gått in i en ny livsfas... där det finns både djupa vatten och trygga stigar. De djupa vattnen skrämmer och fascinerar, medan de trygga stigarna trots sin trygghet blir alltför välbekanta och tråkiga.
Kanske ville drömmen få mig att släppa taget och våga lite mer?!