Småstad kontra storstad...

Efter 15 års pendlande ca 3 timmar/dag som mest fram tills för 1,5 år sedan med nu 15 minuters promenadväg till jobbet brukar jag ofta få frågan "Men det måste Du tycka är jätteskönt?"

Med handen på hjärtat blir svaret alltid "Ja, men jag saknar bussresorna och jag saknar Stockholm". Jag vet, jag är inte riktigt klok, men jag ska försöka förklara, för jag tänkte mycket på detta när jag satt på bussen till Stockholm igår.

Jag är en person som tycker om att gå min egen väg, det gör inget om jag sticker ut litegrann, för det är liksom jag. Att bli inskuffad i en fålla där det inte finns utrymme att få vara den jag är, få gehör för mina ideér och utnyttja min fulla kapacitet gör mig vingklippt! Det är tråkigt och definitivt inte utvecklande.

Lite så är det att arbeta i en småstad. Man får absolut inte tro att man är någon, inte för att jag tror det heller, men jag vet vem jag är och vad jag kan, vilket i och för sig andra tror sig veta också utan att egentligen veta någonting alls. Glöm bort anonymiteten! Allt är en stilla lunk i vardagslivets mönster.

Missförstå mig rätt, jag trivs på mitt jobb och har inte alls tråkigt. Vardagslivets lunk kan vara nog så behagligt och jag älskar mitt lilla paradis vid havet.  Det handlar om att vara 100% nöjd med det man har.

Allt blir förvisso vardag var man än befinner sig, vad man än gör eller var man än bor, visst är det så. Men storstadens puls är livgivande. Det händer saker, Du kan få vara den Du är, för i den stora folkmängden smälter man in på något märkligt sätt hur man än är.

Det finns ett stort utbud av fritidsaktiviteter som är andra än att gå på gym, Friskis, eller sjunga i kör.

Det kanske låter nedlåtande, men det är det verkligen inte. Jag ringaktar varken träning eller körsång, tvärtom, men..... det finns så mycket annat också.

Att sitta på bussen skänker mig ro, en stund av här och nu i mina egna tankar med de växlande årstiderna och naturen som sällskap. Ingen idé att hetsa upp sig om det är snöyra, dåligt väglag eller en olycka längs vägen, man kan ändå inte annat än bara finnas just då. 

Fördelar kontra nackdelar? Tja, det är självklart både fördelar och nackdelar med bägge delarna. En liten bit av varje är nog det optimala, för mig i alla fall. Sen finns det ju alltid andra omständigheter som kanske gör att det ena är bättre än det andra fast man egentligen skulle vilja göra tvärtom.

Rickard Wolff säger i den tonsatta texten "Solkräm" där han ger råd till avgångseleverna:

"Bo i en storstad, men flytta innan Du blir för hård. Bo en gång vid havet, men flytta innan Du blir för mjuk." Kloka ord! (Klicka på den röda texten för att lyssna på låten). 

Att lägga ribban lagom högt...

Det är något märkligt med tiden när man föresatt sig att hinna med vissa saker eller när man bestämt sig för att göra något. Helt plötsligt har tiden som syntes så väl tilltagen minimerats till ett minimum och föresatserna ligger brustna med en dåligt samvete till följd eller i värsta fall en känsla av värdelöshet. Oftast handlar det om att jag lägger ribban för högt vad jag än vill göra. Ambition är förvisso positivt, men inte om det ofta slutar med platt fall.

Jag borde vid det här laget veta hur jag fungerar, men lik förbannat så hamnar jag i dessa situationer. Det är alltid "fullt ös eller medvetslös". Om jag för en gång skull kunde lära mig att det inte behöver vara antingen eller utan helt enkelt fungerar med lite lagom också.

För några år sedan började jag skriva på en bok, en bok som betyder mycket för mig och förhoppningsvis också kommer att göra för andra människor i samma situation som den jag beskriver i boken. Återigen lade jag ribban för hög och fastnade, tills för några dagar sedan när det lossnade igen. Nu ska jag ta det lugnt, inte förivra mig utan verkligen låta det mogna fram i den takt jag behöver. Den är faktiskt nästan klar!

Även träningsmässigt har jag tidigare givit järnet i början för att sedan ledsna efter kort tid, men har nu hittat en lagom nivå för detta. Har ju givit mig katten på att lyckas denna gång och jag är faktiskt på oerhört god väg bortsett från att min förkylning nu satte stopp för träningen för tillfället. Normalt så hade detta räckt för att jag skulle lägga av, men nu tänker jag att det är väl bara att börja om från början när jag är frisk igen. Sänkte kraven lite och vips så fick jag en annan inställning!

Har satt upp ett fotografi på mig själv på kylskåpet som en målbild. Den föreställer mig under en period i livet när jag mådde otroligt bra på alla plan. Den är tagen på min systers bröllopsfest, det hade gått ett par år efter min andra skilsmässa, jag skulle snart fylla 40 och jag hade hittat mig själv, mitt lugn och att hitta en ny man att leva med fanns inte i min tankesfär ens en gång. Jag var för ovanlighetens skull nöjd med livet, med min hälsa och min kropp och kände mig ganska fantastisk!

Varje gång jag ser fotot påminns jag om den där fantastiska kvinnan som är jag och målet att komma dit närmar sig så sakteliga. Jag kanske inte kan bli lika smal, jag är ju inte lika ung längre, men den peppar mig till både kropp och själ.

Jag kanske har blivit lite klokare med åren?! ;)

På gång...

För inte många veckor sedan.. kanske rentav dagar sedan, blickade jag ut över takåsarna på husen nedanför mig och naturen var fortfarande vackert färgsprakande. Frosten hade bitit sig fast på taken, jag tänkte att några sådana nätter till skulle vara nådastöten för naturens palett och nu är vi där. Men det finns en skönhet även i det avskalade och spretiga, även om färgprakten saknas.

Så fort jag kan vara ute längre stunder och får stödja ordentligt på foten så ska jag ta med mig min älskade kamera ut och bevisa det.

Idag vaknade jag av solstrålar som försökte leta sig in mellan persiennspringorna i sovrumsfönstret, men innan jag hunnit komma upp ur sängen hade de gömt sig och när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret en stund senare var dimman så tät så att det såg ut som inuti en mjölsäck. 

Inomhus har ljusen har varit tända i varje rum och atmosfären har varit skön. Fick lunchbesök av en gammal väninna som jag inte träffat på mycket länge och jag fick också besked från försäkringskassan att mina sjukresor är beviljade från måndag, så då börjar jag faktiskt jobba heltid. 

Varför dra ut på tiden, jag kan ju sitta med foten på en stol där också!
Kängorna jag beställt var på tok för stora för mina små fötter, till och med fast högerfoten fortfarande av och till är svullen, så nu blir det till att leta efter andra. Men det blir nog inga problem!

Några dagar till i soffhörnan med fotvila, film och stickning får bli uppladdning för nästa vecka.

Tappad gnista...

Kände redan på lördagen att något konstigt var på gång i kroppen, men inte förrän på söndagspromenaden märktes det markant. Jag som normalt inte har några problem att promenera i rask takt hur länge som helst tyckte att benen kändes som bly och blev tungandad redan efter en kort stund. Tvingade mig själv att gå en timme, men oj vad skönt det var att komma hem sedan och krypa upp i soffan. Viruset kom sedan långsamt smygande över mig med feber och värk i hela kroppen. Nu har jag sovit, sovit och sovit... och dessemellan legat på soffan och tittat på naturprogram eller film. Tror att det har vänt nu, men jag ropar inte hej än, för huvudvärken vägra släppa taget!

 Det blir en dag till på soffan... och det enda positiva med det är väl att slippa gå ut i regnrusket!!

Jo, då... jag ska lyda den nyfikna kanadagåsens uppmaning också!!

Att skapa sig beroenden....

Idag blev jag varse ett beroende som jag har... nämligen mobiltelefonen! Glömde den i skrivbordslådan på jobbet och tänkte flera ggr när jag satt mig på bussen hem om jag skulle kliva av och åka tillbaka för att hämta den, men en del av mig sade med bestämdhet "Skärp Dig, Du dör inte av att vara utan mobil tills imorgon bitti", samtidigt som en annan lite försiktigt försökte göra sig hörd genom att säga "Tänk om någon måste ha tag på Dig som inte har hemnumret, tänk om Du måste ha tag i Marcus". Till saken hör att jag spärrat hemtelefonen från utgående mobilsamtal eftersom sonen ringde mycket till mobiler från den för några år sedan. Är också van att sitta och surfa på mobilen på bussen både morgon och eftermiddag, vilket alltså inte blev aktuellt idag.

Jag gillar det egentligen inte... detta beroende av att ständigt hålla sig ajour med vad som händer... på facebook, på mailen, bloggen, var sonen är och vad han gör och jag tror inte att jag är ensam om det. Ändå är det ett beroende som vi skapat själva i en värld där många sociala relationer sköts via internet, mail och telefon.

Tacka vet jag det riktiga mötet, där man kan se varandra i ögonen när man pratar, använda sitt kroppsspråk, sina egna gester och sitt språk. Det är uppenbarligen ändå tillräckligt svårt att förstå varandra ibland, så vad blir det inte via dessa medier.

Jag har hittills ikväll klarat mig alldeles utmärkt utan mobil!

Ett beroende som jag gillar och som tog mig två veckor att skaffa är mina dagliga entimmespromenader som jag nu inte klarar mig utan. Rastlösheten efter förälskelsesmällen gjorde att jag var tvungen att få ur mig massor av den oron och bästa sättet var att gå ut och gå, få rensa huvudet på onödiga tankar och njuta av naturens och havets läkande verkan. När jag sitter på bussen längtar jag efter att få komma hem, sätta på mig lediga kläder, snöra på mig gympadojorna och gå ut och andas! Att jag också märker att jag får gå längre och längre varje dag för att komma upp i min föresatta timme sporrar mig oerhört! Ikväll kändes det som jag hade kunnat gå hur långt som helst och det är en fantastiskt känsla. Första torsdagen i september börjar kära syster och jag på powerpilates och jag hoppas att det också blir ett beroende. Ryggen och nacken behöver det.

 

Antiklimax...

Efter den senaste veckans intensivitet kring studentförberedelser och fredagens studentmottagning, helgens 3-årskalas hos min syster och middag hos kär facebookvän i Stockholm har jag hamnat i en vakumtillvaro. Det var som om någon drog ur proppen och luften pös ut.

Börjar längta efter min Spanienresa, vilken jag inte ägnat många tankar sedan vi bokade den. Sade precis till en god vän förra veckan att jag inte alls är lika taggad inför den som tidigare år, men är faktiskt benägen att ta tillbaka den kommentaren nu. Det är nog helt enkelt så att jag haft så mycket annat i huvudet ett tag. Har till och med tänkt tanken att sluta blogga för att jag inte tycker att jag har något att tillföra här längre.... men jag behöver nog bara en konstpaus tillvaron.

Om tre veckor bär det iväg igen och jag tror att dessa veckor kommer att gå i en rasande fart.... ska försöka att bara vara fram tills dess.
Efter semestern börjar nästa livsfas... att bo tillsammans med en arbetande son som ska lära sig att bli vuxen utan att ha mig som den curlingmorsa som jag varit de senaste åren. Det blir inte lätt det, så jag behöver nog all distans jag kan få några veckor.

Andhämtningspaus...

Veckan som gått har bestått av ömsom vin, ömsom vatten... mest vin faktiskt! På grund av tids- och datorbrist har jag därför inte kunnat uppdatera mig här som brukligt, men nu får det bli en lite summering.

*Har haft min fina vän Cissi på besök...

*Varit på två planeringsdagar på Bergendals konferensanläggning  i en ljuvlig miljö tillsammans med mina underbara arbetskamrater...

*Varit barnvakt natten mellan fredag och lördag hos dottern och njutit av små armar runt halsen och blöta bebispussar...
*Lite studentförberedelser, då jag handlade skjorta och slips åt sonen, beställde studenttårtan och införskaffade diverse ingredienser till pajer som skall göras....
*Strosat ensam i min lilla stad dag den soliga lördagen med kameran som sällskap och fotograferat motorcyklar när staden invaderats av dessa under Custom Bike Show...
*Oförhappandes i folkmyllret träffat nya facebookvänner irl - trevligt...
*Blev bjuden på en supergod middag hos dottern med familj....
*Njutit lördagkvällen lite rastlös med mina egna tankar i en biltur genom ett försommarfagert Roslagen...

Idag har solen gått och gömt sig, så jag får ändra lite på planerna för dagen... men jag är aldrig sämre än att jag kan ändra mig. Tar eventuellt en tur till Täby centrum för att titta på studentpresent till sonen, ska göra några ost- och skinkpajer, hälsa på en god vän och så måste jag bara ta en riktigt lååång promenad eftersom de har blivit väldigt åsidosatta den senaste veckan.

Andhämtningspaus i tillvaron!

Doftinvasion...

Bästa sättet att bota min försommar-rastlöshet är att komma ut i naturen och promenera längs vattnet. Eftersom jag emellanåt är väldigt dålig på att komma iväg och träna, vilket jag borde göra för ryggens skull, försöker jag i alla fall att komma iväg ut och promenera. Nu har promenerandet blivit lite mer intensivt än vanligt den senaste veckan, och min intention är att jag ska promenera riktigt raskt minst en timme om dagen.

Har hittills lyckas väldigt bra genom att ha lockat med mig min älskade dotter, min kära syster, eller så har jag bara gått själv som ikväll!

Det jag frapperas av under de både ansträngande och sköna promenadstunderna är hur mycket det doftar ute nu!! Det är rena doftinvasionen av olika undersköna vårdofter.Skulle vilja fylla en burk med alla dessa doftintryck för att ta fram och njuta av under vintertiden.
 Helt underbart!

Guldkant på vardagen...

Efter en veckas riktig bloggtorka blev jag idag på bussen så inspirerad att skriva igen, så jag plockade fram min lilla anteckningsbok och skrev ner dagens tre blogginlägg.

Något som jag funderat många gånger på är varför de flesta människor, inklusive mig själv, lever så för helgerna och önskar att veckorna skulle gå så fort som möjligt så att det blir helg igen?! Tänk så många dagar i livet som betraktas som tråkiga och bara går till spillo då!!

Vem har sagt att vardagen måste vara tråkig?? Själv hör jag till den kategorin människor som verkligen hatar tristess... jag blir bara så oerhört rastlös då! Det är OK om jag väljer det själv... FAST... då har jag ju egentligen inte tråkigt, för då har jag ju valt själv!!

När jag sätter mig på bussen på morgnarna så försöker jag tänka ut EN sak som förgyllt min morgon! Inte alltid det lättaste när man är en morgontrött sengångare, men man kan alltid lära sig. Det kanske till och med blir roligare att gå upp då!

Samma sak när jag åker hem på eftermiddagen. Nog måste det finnas saker på jobbet som förgyllt min dag... och tänker jag bara efter så hittar jag dem också!

Livet är för kort för att gå och vänta på helgerna... så fram för mera guldkant i vardagen!! Det är i det lilla som vi finner det stora... glöm inte det! Inga hejdundrade upplevelser jämt, det räcker gott med ett leende på bussen, en tacksam vän eller arbetskamrat som man hjälpt med något, en varm mormorskram eller ett telefonsamtal från någon man tycker om, tussilagon i dikesrenen, fåglarna som sjunger för full hals i vårsolen... Ju mer man tänker efter, ju mer kommer man på. Svårt i början kanske.. men övning ger färdighet! Och tänk vilka härliga veckor vi får!

Vårlycka...

Helgen har återigen varit vad jag gjort den till och naturligtvis försöker jag alltid göra den så avkopplande och skön som möjligt. Efter en spontan fredagkväll med några glas vin på restaurang tillsammans med Lise-Lotte och fortsättning hemma hos Anita med en massa gapskratt till sena kvällen, blev det en lugn lördag som avslutades med en mysig middag tillsammans med två andra härliga tjejer. Jag bjöd på en fisksoppa som blev ljuvligt god och avslutade med en fusk-cheesecake på frysta bär, kesella vanilj och digestivekex.

Söndag morgon log solen med sitt varmaste leende. Hade ingen brådska utan tog det lugnt med kaffe i vårsolen och städade balkongen så att jag några timmar senare kunde ta mitt korsord, sätta mig i solstolen och få lite färg på nästippen. Helt underbart!!

Vännen Anita tittade in och vi tog en lång och skön promenad till ett vårvackert Borgmästarholmen.

Lärkträden stod i knopp, vitsippor trängdes med vårlök, blåsipporna neg i solen, tussilagona lyste i kapp, fåglarna kvittrade och naturen stod i begrepp att ta emot den annalkande grönskan. Det är skönt när våren bromsar lite, så att inte allt kommer på en gång utan man kan njuta av den här tiden innan all färgexplosion.

Det finns inget bättre sätt att dämpa rastlöshet än en härlig långpromenad tillsammans med en god vän, ett gott samtal och några spontana skratt.

Idag fyller min älskade bror år, så jag ska ta och koppla upp mig på Skype och sjunga en trudelutt, önska honom en härlig fortsättning på födelsedagen och höra hur han har det i den spanska värmen. Lite annat än det vårlika vi har här...

Imorgon är en annan dag!

Brusande insikter....

Efter en jobbaredag med huvudet fullt av andra tankar kring livets förvecklingar och tillfällen beslutade jag mig för att ta en riktigt lång, skön och rask promenad i det varma vårvädret för att rensa huvudet och få mig en skön motionsstund.

Det tog en liten stund innan jag kom iväg och när jag äntligen kom utanför dörren upptäckte jag att det började dugga lite lätt. Fortsatte att gå och tänkte att ja, ja, jag får väl vända snart då, men regnet avtog emellanåt och tilltog aldrig mer än till lite duggregn. Under denna entimmes promenad längs Norrtäljeviken och vår brusande vackra lilla å, kom jag till många insikter kring hur jag vill att min närmaste framtid ska se ut. Jag kände mig fri som en fågel och en sten stor som ett berg föll från mitt bröst.

Ån forsade vackert i duggregnet och jag saknade min kamera, så mobilen fick duga.

Och dagarna går...

För några dagar sedan undrade min äldste son varför jag inte skrivit något i min blogg på flera dagar och jag förklarade att jag inte haft tid och ínte alltid tycker att jag har något att skriva om, och då sade han bara, "Men mamma, Du måste tänka på alla oss som läser Din blogg. Det är tomt när Du inte har skrivit".

Jag tänker inte på att jag faktiskt har några trogna läsare, tycker fortfarande att "tja, inte märks det om jag inte skriver på ett tag", men jag kanske har fel.

Kryssningen med "tjejerna" var rolig, skön och avkopplande, och kanske blir det en tur snart igen. Anita vann en gratisresa för två på musiktävlingen och fick också en gratisresa för två när hon handlade i TaxFree. Somliga har tur!

På bussen hem började jag nysa och snörvla och lördag morgon var förkylningen ett faktum. Har nu legat på soffan hela helgen och ligger här även idag. Näsan är stoppröd och huden som pergament, så jag skulle nog inte vinna någon skönhetstävling just nu i alla fall, även om sannolikheten annars inte skulle vara så stor heller. Försöker läsa, men efter en kort stund börjar ögonen rinna, så det är film som gäller.

Ser ut genom fönstren och längtar ut till den underbara solen, som jag får nöja mig med att fotografera genom fönsterrutan istället.