Vem kan blunda längst...

är en lek som jag uppfann när mina barn var små och inte kunde sova. Om det fortfarande var omöjligt att somna efter sagoläsning, sångstund med alla Alice Tegnérs sånger (jag kan dem fortfarande utantill!) och en stunds ryggkliande, så gjorde vi vem-kan-blunda-längst-leken.

Precis som det låter så går den ut på att den som blundar längst utan att fuska kommer att somna - en liten fint som de gick på ända tills de blev ungefär 5 år, som äldsta barnbarnet Emil idag. Slutade oftast med att jag somnade själv också!

Idag kom Emil hem till mig för att sova över en natt, vilket vi gör ibland för att vi tycker att det är så mysigt, och alla gamla rutiner skall återigen efterlevas. På samma sätt som jag gjort med mina barn.. och som jag också av vana gjort med mina barnbarn sedan de började sova över hos mig. Samma sånger, samma lekar, men andra sagor. Imorgon ska vi gå ner i källaren och leta fram lite böcker som mor Andrea hade som barn - det brukar vara ett äventyr att gå ner dit. Man kan vara riktiga sakletare där, för man vet aldrig vad som dyker upp!

Nu är julen bortplockad och gardinerna bytta, så nu kan ljuset få komma... och så småningom också våren.
Men än så länge kan vi åka pulka!