Oföränderlig vänskap...

För snart 32 år sedan lärde jag känna en fantastisk tjej! Vi hade aldrig setts förut, var som natt och dag, och möttes på ett musikläger på Barnens Ö med våra fioler. Något gjorde att vi blev vänner för livet och när jag flyttade hemifrån samma år beslutade vi oss för att dela lägenhet. Musikintresset var vår stora gemensamma nämnare och trots att vi båda gick treåriga linjer på gymnasiet hade vi redan då bestämt oss för att vi ville fortsätta med musiken. Vi sjöng ihop, spelade i orkester ihop, i stråkensemble, i spelmanslag, gick på musikteori och allt vi bara kunde så länge det hade med musik att göra. Jag tog studenten ett år före henne och hon följde mig med spänning när jag åkte runt och sökte in på olika musikutbildningar, precis som jag gjorde när hon gjorde likadant året efter.

Våra vägar skildes när jag började på musiklinjen på Bollnäs folkhögskola och hon kom in i Östersund året efter, men vi fanns ändå alltid där för varann.

Jösses, så mycket roligt vi haft tillsammans!!

Hon fick jobb som musiklärare på Färöarna, träffade en engelsman och flyttade till England och själv avslutade jag min musikaliska bana när jag träffade mina äldsta barns far och gifte mig.

Fast varje gång hon kom hem till Sverige och hade fiolen med sig så blev det duetter,

 helt underbara roliga stunder av spelglädje!

Nu hade vi inte setts på tre år, knappt pratat med varandra, men pga tragiska omständigheter då hennes far gått bort kom hon hit igår kväll och det kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det var som att ta vid där vi var för 3 år sedan... ja till och med 30 år sedan. Våra livssituationer ser helt olika ut och vi lever helt olika liv, men det spelar ingen roll,

för ingen kommer någonsin att ta hennes plats i mitt hjärta.