Hemlängtan...

Inte alla vet att jag är född i Finland, av finska föräldrar... vilket således betyder att jag är en purfinne, som jag brukar säga. Mitt modersmål är finska och jag älskar mitt hemland... trots att jag bott i Sverige sedan jag kom hit som två-åring tillsammans med min bror och mina föräldrar.

Min barndoms somrar tillbringades på mormor och morfars stuga vid en fantastisk havsvik i finska skärgården... något som säkert är en bidragande orsak till att jag älskar havet och inte kan tänka mig att bo någonstans utan närhet till hav. Havet är min livsnerv och mitt energitillskott. Att min far var sjöman har säkert ingenting med saken att göra... men lite lustigt är det.

Sedan min far sålde sin stuga i utanför min hemstad Åbo och flyttade för gott till Spanien och mina morföräldrar inte finns i livet längre... har resorna till hemlandet inte blivit så frekventa - något som jag saknar av hela mitt hjärta. Jag har visserligen alla mina andra släktingar kvar där, men de viktigaste personerna från mitt liv i Finland finns inte kvar, så det blir inte samma sak.

Ju äldre jag blir... ju mer nostalgisk och hemlandskär blir jag. Att finländare kallas för nordens italienare är något jag tidigare tyckt varit en lustig jämförelse.. men idag förstår jag den bättre. Trots vårt tungsinne och vår melankoli har vi starka familjeband och ett hett temperament och det må väl vara därför vi fått den liknelsen.

Inte en chans att jag hejar på Sverige i en landskamp mellan Finland och Sverige! :)

Hur nu suttit en lång stund på YouTube och lyssnat på finsk musik... som är så underbart mollstämd...