Vill Du följa med?

Skam den som ger sig, men har jag fått någonting i huvudet så måste jag utforska alla möjligheter innan jag kastar in handduken.
Detta har resulterat i att jag från och med nu byter bloggsida. Har flera kvällar i rad långt in på småtimmarna plitat och knåpat för att få ihop den nya som jag vill och känner mig nu rätt nöjd.

Jag har under årens lopp haft otroligt mycket glädje av att få dela med mig av mina tankar, funderingar och mitt liv och har också fått så mycket i gengäld. Varma uppmuntrande kommentarer och trogna läsare. Nu kommer jag inte att sluta blogga alls, utan jag byter bara sida och hoppas att Du som följer mig här, eller om Du så bara sporadiskt tittar in, har lust att följa med mig till min nya BLOGG.

Till en början kommer jag inte att ta med mig denna blogg in i den nya, men det finns en knapp som är länkad hit ifall man vill gå tillbaka och läsa något gammalt inlägg. Framledes får jag se hur jag gör. Än så länge vill jag testa mig fram. Det är tryggt med det gamla och invanda också....

Klicka på det röda ordet blogg, så välkomnar jag Dig!

Småstad kontra storstad...

Efter 15 års pendlande ca 3 timmar/dag som mest fram tills för 1,5 år sedan med nu 15 minuters promenadväg till jobbet brukar jag ofta få frågan "Men det måste Du tycka är jätteskönt?"

Med handen på hjärtat blir svaret alltid "Ja, men jag saknar bussresorna och jag saknar Stockholm". Jag vet, jag är inte riktigt klok, men jag ska försöka förklara, för jag tänkte mycket på detta när jag satt på bussen till Stockholm igår.

Jag är en person som tycker om att gå min egen väg, det gör inget om jag sticker ut litegrann, för det är liksom jag. Att bli inskuffad i en fålla där det inte finns utrymme att få vara den jag är, få gehör för mina ideér och utnyttja min fulla kapacitet gör mig vingklippt! Det är tråkigt och definitivt inte utvecklande.

Lite så är det att arbeta i en småstad. Man får absolut inte tro att man är någon, inte för att jag tror det heller, men jag vet vem jag är och vad jag kan, vilket i och för sig andra tror sig veta också utan att egentligen veta någonting alls. Glöm bort anonymiteten! Allt är en stilla lunk i vardagslivets mönster.

Missförstå mig rätt, jag trivs på mitt jobb och har inte alls tråkigt. Vardagslivets lunk kan vara nog så behagligt och jag älskar mitt lilla paradis vid havet.  Det handlar om att vara 100% nöjd med det man har.

Allt blir förvisso vardag var man än befinner sig, vad man än gör eller var man än bor, visst är det så. Men storstadens puls är livgivande. Det händer saker, Du kan få vara den Du är, för i den stora folkmängden smälter man in på något märkligt sätt hur man än är.

Det finns ett stort utbud av fritidsaktiviteter som är andra än att gå på gym, Friskis, eller sjunga i kör.

Det kanske låter nedlåtande, men det är det verkligen inte. Jag ringaktar varken träning eller körsång, tvärtom, men..... det finns så mycket annat också.

Att sitta på bussen skänker mig ro, en stund av här och nu i mina egna tankar med de växlande årstiderna och naturen som sällskap. Ingen idé att hetsa upp sig om det är snöyra, dåligt väglag eller en olycka längs vägen, man kan ändå inte annat än bara finnas just då. 

Fördelar kontra nackdelar? Tja, det är självklart både fördelar och nackdelar med bägge delarna. En liten bit av varje är nog det optimala, för mig i alla fall. Sen finns det ju alltid andra omständigheter som kanske gör att det ena är bättre än det andra fast man egentligen skulle vilja göra tvärtom.

Rickard Wolff säger i den tonsatta texten "Solkräm" där han ger råd till avgångseleverna:

"Bo i en storstad, men flytta innan Du blir för hård. Bo en gång vid havet, men flytta innan Du blir för mjuk." Kloka ord! (Klicka på den röda texten för att lyssna på låten). 

Priviligierad...

Tänk så ofta man får höra orden "det var bättre förr". Speciellt nu när vi lever i ett samhälle med oroligheter både högt och lågt, bristande resurser här och där och en ständig kamp mot klockan.

Visst var mycket bra förr, men många av dagens "problem" fanns redan då, det är bara det att idag är vi så upplysta och så medvetna om allt via alla möjliga media, (på ont och gott), så att vi inte alltid ser hur bra vi har det egentligen.
För länge sedan fanns radion och på sin höjd dagstidningen. Att våld föder våld är ingen nyhet, likväl som att respekt möts av respekt och kärleksfulla handlingar drar till sig nya kärleksfulla handlingar.
Det man sår får man skörda! Plättlätt ekvation.

Blev väldigt påmind om hur bra vi har det nuförtiden, när jag såg filmen " Suffragette" igår kväll. Kvinnan hade absolut ingenting att säga till om och ansågs som en skam för samhället om hon hade egna åsikter. Att det fortfarande förekommer i vissa länder i världen är för mig en gåta. Visste Ni att det sista landet i Europa som fick kvinnlig rösträtt vart Lichtenstein, där det infördes 1984?! Ofattbart!!

Har idag varit till Karolinska sjukhuset, Radiumhemmet, för att göra en mammografi och igår var jag på cellprovtagning. Är oerhört tacksam över att jag lever i ett land och en tid då detta är en självklarhet att vi kvinnor ska få genomgå, så vad detta anbelangar är det definitivt bättre idag och jag känner mig priviligierad.
Passade också på att hälsa på mina härliga f d kollegor och chef på Neurokirurgen, när jag ändå var i krokarna. Det var så roligt att träffa dem och jag har nästan lust att säga "det var bättre förr", men väljer snarare att säga att var sak har sin tid.

Namnbyte på bloggen..

Fick för någon dag sedan frågan av en av mina äldsta vänner, tillika facebookvän och bloggvän här i cyberspace om jag slutat blogga.
Inte medvetet i alla fall blev mitt svar. Efter sista blogginlägget 2015 har jag haft tankar på att byta bloggportal och göra en nystart helt och hållet med mitt skrivande, varför inget hamnat på pränt här.

När hon nu ställde frågan började jag luska runt lite om vad jag vill ha och inte ha och har nu efter en hel kvälls provande konstaterat att det ibland är det bäst med det gamla och invanda. Jag är en layoutfreak av stora mått och älskar att skapa olika bakgrunder med snygga grafiska snitt, men är ändå inte såpass insatt så att jag bygger en sida helt själv med bara html-koder, så jag fortsätter här där jag började min bloggresa för 7 år sedan. Ny bakgrund och nytt namn får bli nystarten för i år, men vem vet hur det blir med det där portalbytet... jag får suga på den ett litet tag till.

Det här året har börjat harmoniskt och jag ser med stor förväntan fram emot resten. Har träffat så mycket härliga människor, fått förmånen att en hel dag lyssna på hur vi skapar våra liv med tankens kraft och hur mycket vi faktiskt kan påverka våra hjärnsynapser till att att byta kopplingar genom att tänka i andra banor för att ändra våra liv. Det handlar om att ändra vår frekvens.
Flumflum tycker många, men det finns bevis på att det faktiskt fungerar och är oerhört fascinerande.

Meditation och yoga har blivit en del av min vardag och jag mår fantastiskt bra av det. Eliminerade allt jag inte tycker om att göra för en månad sedan och gör nu bara det jag mår bra av.

Fortsätter även min mediala resa med att gå en kurs i intuition, energier och mediumskap. En spännande värld, där allt egentligen är möjligt och det är så häftigt. Fortsättning följer garanterat!

Nu är jag här igen!

Tack kära 2015!

Varför frångå sina årliga rutiner, så naturligtvis måste jag även i år göra en summering av det gångna året. Det är väldigt nyttigt att blicka tillbaka och se vad som blev bra och vad som kanske blev mindre bra, för att kunna ta lärdom av det inför kommande år.

Tack kära 2015,
för all glädje jag fått uppleva, de motgångar jag haft och all kärlek jag omgivits av. De fördjupade relationer och nya vänskaper jag upplevt som utvecklar mig och ständigt gör mig till en bättre människa.
Så mycket som hänt, och så fort tiden gått. Mycket som gått i sina väl upptrampade fotspår och en del som vikit av från stigen.

Tog i början av året upp ett gammalt intresse och plockade upp mitt staffli för att måla lite för skojs skull, och det gav mig en sådan inre ro att jag fortsatt med det. Lade upp en bild på facebook av en tavla jag målat och fick då äran att bli tillfrågad om jag ville delta i ett vernissage med kärlekstema, vilket blev en av årets häftigaste händelser. I SoStockholm Gallery i Kungsträdgården på Alla hjärtans dag, tillsammans med 4 andra kreativa kvinnor ställde jag ut min fotokonst istället för det jag målat. Det gav blodad tand och var en riktig egoboost som resulterade att jag  hade ytterligare ett vernissage och en utställning under påskhelgen på Folkets Hus i Norrtälje. Sålde en del tavlor och det var fantastiskt roligt. Sålde även några tavlor under hösten till Roslagens Sparbanks konstförening, liksom några privat.

Eftersom jag av förklarliga anledningar slutade sjunga i kören i Immanuelskyrkan förra året, tog jag tag i sången under våren och började sjunga i den kör jag var med i för många år sedan på hemmaplan. Så härligt att få använda sin röst till sång igen.
Maj bjöd på en Skånetripp, dit jag for för att njuta några dagar tillsammans med mina älsklingar där.

Särbon och jag verkar ju vara ett segt kapitel och inte så mycket att orda om, men återigen flammade askan från något falnat upp till liv under försommaren och än håller lågan i sig. Att ta dagen som den kommer känns som det bästa, jag tror att tiden får utvisa om det ska förbli så eller inte. Vi hade en härlig semesterresa till Dalarna i juni, då vi också hälsade på min kära vän Maria med familj och njöt av sköna sommardagar.

Den riktiga semestern blev väldigt sen i år, åkte inte till Spanien förrän i mitten av augusti, men det var lika härligt som det brukar. Hade i år med mig min fina vän Lena och vi hade det så där skönt avslappnat som man ska ha när man är på semester, med god mat, sol, böcker och flanering. Även den yngste sonen med flickvän kom ner medan vi var där, så vi hade några mysiga dagar tillsammans allesammans med kära pappa och alla andra nära och kära. Också så härligt att se hur brorsbarnen vuxit!

Årets absolut häftigaste och underbarasta händelse var den äldste sonens bröllop i september!

Aldrig har jag varit med om så mycket KÄRLEK under en hel dag, inte ens när jag gifte mig själv! Jag blir fortfarande alldeles euforisk när jag tänker tillbaka och känner en sådan oerhört tacksamhet!

I början av oktober blev det operation av min vänsterfot och 4 veckors sjukskrivning som gick i ett nafs. Stickning, filmer och böcker blev den dagliga sysselsättningen, men det är ju sådant jag trivs med. Har tyvärr ännu inte kommit igång med att gå längre sträckor, men det är på gång.
Träningen som jag så duktigt startade med i slutet av förra året och var ytterst nitisk med fram till på vårkanten kom av sig fullständigt när jag fick ett jobbigt skov av ryggsmärta och hade jätteont under en lång period. Ska definitivt lägga om min strategi inför framtiden.

Julhelgen hade jag den stora lyckan att ha alla mina tre barn med respektive samlade, men lyckades med konststycket att bli sjuk med feber, huvudvärk och illamående just på Julaftonen så att jag inte kunde delta i julfirandet. Kunde dock vara med såpass att jag låg på soffan och vilade och sov om vartannat, samtidigt som jag hörde mina älskade nära prata, skratta, skoja, spela och sjunga i köket. Som tur var mådde jag bättre på Juldagen och resten av helgdagarna, så jag fick rå om dem alla ordentligt.

Mina kära vänner, ingen nämnd och ingen glömd, har som vanligt förgyllt året med värme och vänskap. 

Barnen och barnbarnen finns alltid med som den bärande vågen och min största livsglädje. 

Blir faktiskt lite full i skratt när jag läser föregående års summering, för det verkar visst gå en röd tråd i mitt liv varje år vad gäller hälsa och ambition inför det kommande året och jag kan nästan citera det jag skrev då.

Tänker avsluta detta år på samma sätt som jag tänker fortsätta nästa, med att ta hand om min kropp och själ efter bästa förmåga, lyssna till mitt hjärta och tänka vackra tankar, vilket inte alltid är det lättaste. Dörrar kommer att stängas, lämnas på glänt och nya kommer att öppnas. Jag har redan massor med planer och känner mig oerhört målinriktad och förväntansfull. Sen är ju livet som tur är väldigt oförutsägbart så man vet ändå inte vad som kommer i ens väg, och låter man dessutom hjärtat styra, vilket jag oftast gör, kan de gå lite fort i svängarna.
Det viktigaste är att göra allt helhjärtat, då kan jag med gott samvete säga att jag i alla fall försökte.

Vill man så kan man,

 får bli min devis för 2016!

Visa respekt för varandra och livet, 

ta ingenting för givet

och glöm inte att kärleken är det största i alla dess former, 

hur de än må ta sig i uttryck!

Intensiteten innan lugnet...

För ganska precis 4 år sedan opererade jag min högerfot, en så kallad hallux valgusoperation. En operation som gick jättebra, men med en efterföljande lång sjukskrivning och mycket stiltje då foten behövde vila och högläge för att läka.

Imorgon bitti ska jag operera min vänsterfot. Operationen skulle från början bli av i januari 2016, så döm om min förvåning när jag hade en kallelse till operationen i brevlådan när jag kom hem från Spanien. Det var i och för sig bra, för nu är bästa tiden för att göra den. 

Har därför haft några riktigt intensiva veckor fram till nu. När jag kom hem från Skåne bestämde jag mig för att göra om hemma, göra mig av med lite och köpa nytt. Det blev ett gammalt fint bord och ett litet TV-skåp som jag hittade på Blocket. Bordsskivan på mitt vardagsrumsbord har jag mörkbetsat och det blev väldigt snyggt. Så hux flux för en ytterst liten penning har jag en "nytt" vardagsrum som jag kan njuta i när jag ska gå här hemma och läka foten. 

Mitt stora bubbelbadkar som inte fungerat på länge, åkte till tippen innan Skåneresan och nu är även badrummet fixat och fint. Det blev en duschsarg på golvet och en duschstång på väggen med ett snygg draperi. Funkar alldeles utmärkt för mig och blev riktigt mysigt och rymligt. 

Har laddat med garner, böcker och filmer och ska alldeles snart krypa i säng för att tidigt i morgon bitti vara på sjukhuset. Är inte ett dugg orolig utan hoppas bara att allt kommer att gå lika bra som förra gången. Sen får jag njuta av min älsklingsårstid från fönstret och balkongen, men om jag har tur så blir det kanske någon tur ut i höstsolen med särbon eller min älskade dotter.

Kram,

Kärlek som ringar på vattnet....

Vilken sommar! Ja, inte vädermässigt då, men känslomässigt. Under försommaren hittade ex-kärleken och jag tillbaka till varandra och det känns varmt och gott. Vi tar dagens som den kommer, så får vi se om det var meningen igen, eller en parentes i livets villervalla. En semesterresa tillsammans till Dalarna i mitten på juli var ett härligt avbrott från vardagslunken.

Den längre semestern förlades i år till sensommaren, mycket senare än jag brukar, men den var välkommen när den inföll i mitten på augusti. Inte kunde jag i år heller frångå min årliga tradition att åka till mina nära och kära i Spanien några veckor och njuta sol och värme i sällskap med en härlig väninna. 

Hann inte jobba mer än 10 dagar så var det dags för semester igen, och årets definitiva höjdpunkt!

Att åka ner till vackra Skåne och hjälpa till att förbereda inför älskade äldste sonens bröllop och sedan delta i denna magiska händelse. 

Jag är fortfarande helt euforisk!

När bröllopsplanerna för ett tag sedan var i full gång blev jag tillfrågad om jag ville sjunga på bröllopet. Jag funderade ett tag, men föreslog då att käre ex-maken, tillika brudgummens far, skulle spela, så kunde vi framföra något tillsammans. Så blev det bestämt..... ända tills jag kom på att även fråga käraste dottern om vi inte kunde sjunga en duett. Nu blev det vi tre som träffades några gånger och övade och övade, för att framföra Sonya Aldéns "Du är allt". Intet ett ord yppades till det blivande brudparet om att även storasyster skulle sjunga, det fick bli en överraskning i kyrkan. 

Inför bröllopet träffade jag för första gången också brudens släkt och precis som bruden är de härliga människor. Vi förberedde festlokalen tillsammans med underbara vänner till brudparet och allt blev bara så där sagolikt perfekt som man önskar. 

Den stora dagen hade vänner och släkt från när och fjärran, främst fjärran då många av oss bor långt från Skåne, samlats för att delta i bröllopet. Det blev en magisk dag fylld av så mycket känslor, skratt, glädjetårar och främst KÄRLEK! 

Att få ha alla mina tre barn med respektive samlade tillsammans kommer att värma mitt hjärta under en lång tid framöver. 

Att få känna värmen från alla vänner och släktingar som deltog gör mig salig. 

Och att få se två människor som är som skapta för varandra och se lyckan i deras ögon slår allt!!

Sången blev känslofylld då tårarna var nära, så för några sekunder kom jag av mig, men det blev vackert ändå och alla blev överraskade av att dottern och jag sjöng tillsammans. 

Givetvis höll jag också ett tal för brudparet under middagens som gick bra trots känslosamhet.

Nu försöker jag landa i alla känslor och minnen från den dagen. Har svårt att sluta le men blir också lite gråtmild. 

Jag har aldrig varit så säkert på något i hela mitt liv, jag bara vet att det kommer att vara Elin och Elias för all framtid!

Tankar om dygnsrytm...

Trots regn och svalt väder är det ändå ljust på kvällarna. De ljusa sommarkvällarna får mig att vilja vara vaken länge och njuta av att bara vara. Inte alltid så lätt när man ska jobba dagen efter, men det är så skönt att kunna få ta vara på ljuset. Å andra sidan är jag en obotlig nattuggla, så jag brukar ju ändå inte gå och lägga mig speciellt tidigt. Har alltid haft ett litet sömnbehov, men om jag ska tro nedanstående artikel som jag läste så bör jag ha ett större sömnbehov eftersom jag är vaken länge....

Jag kanske bara försöker lura mig själv! ;)

Än är det två veckor kvar till 1 veckas semester, sen jobb i fyra veckor innan jag får njuta av 3 veckors semester, varav 15 dagar ska tillbringas i Spanien. Längtar så oerhört efter att få vara ledig, att få följa min egen dygnsklocka som vill att jag går och lägger mig vid 01.30 på nätterna och sover till 08.30. Märker när jag är ledig att det är dessa tider som gäller. 

Tycker att det är spännande med våra olika dygnsrytmer, undrar vad det beror på att vi människor har så olika dygnsrytmer och sömnbehov? En del säger att det beror på vilken tid på dygnet man är född, är man född på kvällen så är man kvällsmänniska och morgonen morgonmänniska. Det stämmer på mig i alla fall, eftersom jag är född på kvällen, men jag tror definitivt att det måste vara något annat i vår kropp som styr det också.

Hittade en intressant artikel under Kostakuten som beskriver detta på nedanstående sätt:

"Finns det alltså en fysiologisk (men icke-patologisk) förklaring till morgontrötthet? Ja, svaret ligger i vår kropps egen dygnsrytm, eller cirkadisk rytm som det också kallas. Denna inbyggda 24 h klocka reglerar vårt mönster för sömn och födointag men påverkar också vår kroppstemperatur, hormonproduktion, hjärnans aktivitet och återuppbyggnad av celler. 

Denna klocka kan hos vissa människor vara felinställd så att den är mindre eller mer än de 24 h vi har på ett dygn. Det är alltså genetiskt betingat om man är kvällsmänniska eller morgonmänniska, även kallade "ugglor" resp "lärkor".  De som har en längre cirkadisk rytm får således ett behov av längre tid i vakenhet och längre tid i sömn än andra (ca 1/3 av kroppens dygnsklocka är avsatt för sömn och återhämtning). Detta gör att de ständigt förskjuter dygnet och är uppe längre på kvällen och sover längre på morgonen innan de orkar gå upp till skolan/arbetet en hel dag. Denna ständigt pågående förskjutning gör att de alltid upplevs som kvällspigga och morgontrötta. Dessa individer behöver ofta ta igen sömn på helger för att sova ikapp de förlorade timmar de ofta får om de jobbar vanliga arbetstider (eller studerar) innan allt börjar om igen på måndagen."

På Wikipedia står cirkadiska klockan förklarad på detta sätt: "Hos människan utgörs den cirkadiska klockan av dygnsrytmskärnan i hypotalamus, som reglerar utsöndringen av hormonfrisättande hormoner, och som reagerar på retinala ganglieceller, ett slags fotoreceptorer i ögat. Ljuset som når ögat kommer därför att inverka på nivåerna av flera peptider och hormoner, till exempel kortisol, prolaktin, tillväxthormon och melatonin. Genuttrycket hos flera gener styrs också av klockan, till exempel kan en del växter producera mer pigment på morgonen för att skydda sig mot solen."

Hur det än är så tänker jag bäst på kvällen, är mest kreativ på kvällen och kommer igång med projekt eller andra sysslor på kvällen, och vad det än beror på så är det svårt att ändra på.
Jag är en obotlig nattuggla!

Smärtfri = tacksam och energifylld!

Trots den härliga midsommarhelgen som gått, i sällskap av vänner, nära och kära så har min rygg trilskats rätt ordentligt.

Hade haft konstant huvudvärk i mer än en vecka, så igår på jobbet bestämde jag mig för att ringa en naprapat jag varit hos tidigare, trots att jag ska träffa min sjukgymnast på torsdag. Fick en tid redan igår eftermiddag och blev behandlad på allehanda sätt, med TNS, ultraljud, massage och töjningar. Mycket riktigt hade jag några ordentliga låsningar längs hela ryggraden som jag blev av med.

Han sade: "Imorgon kommer Du att känna Dig mycket bättre, de spända musklerna kommer att ha släppt sitt grepp tills dess. Ge det 24 timmar, så är Du som ny igen."

Efter en fullständigt gräslig förmiddag på jobbet med fortsatt huvudvärk och ont i kroppen så vände det, nästan exakt 24 timmar efter behandlingen. Helt otroligt!! Den konstanta värken som är en riktig energitjuv försvann och energin och orken kom tillbaka. Bestämde mig för att åka hem och koka jordgubbssylt, förra sommarens sylt börjar ta slut och barnbarnen älskar den till pannkaksluncherna vi brukar ha hemma hos mig när de är här. 

Tänk en sån skillnad det gör i livet att slippa smärta. Det är inte ofta jag är helt smärtfri, men just nu är jag det och det gör mig oerhört tacksam.

Var är sommaren....

Hoppsan vad tiden flög iväg....

Tyckte att det var igår jag skrev att jag skulle åka till Skåne, men upptäcker att det är över en månad sedan. Som vanligt var det härligt att vara i Landskrona hos mina kära där nere. Fick äran att vara med och bröllopsplanera lite då jag och blivande svärdottern hittade en underbar festlokal som vi hade turen att få komma in och titta lite närmare på. Vi åkte runt och tittade på kyrkor och sonen och jag gjorde en lite roadtrip en dag medan fästmön jobbade.
Det kommer att bli så fantastiskt roligt och jag planerar några små överraskningar för fullt!

Min rygg har varit helt upp åt väggarna och värken har varit värre igen, men jag hoppas att detta skov läker ut snart så att jag kan få tillbaka min maximala energi. Det är så mycket jag vill göra just nu men som jag tyvärr inte orkar, inte bara för ryggens skull utan också för att ideérna är så många så att jag nästan blir handlingsförlamad.

Sen undrar jag ju förstås som alla andra var sommaren är?? Fick en helt underbar lördag helgen som var med värme, sol och några ljumma kvällar, men nu verkar värmen dröja igen. Inte mycket att lägga energi på egentligen eftersom man ändå inte kan påverka det, men nog är det härligt när solen skiner! Har ju gjort i ordning min sommarbalkong med massor av blommor och kryddörter och längtar efter att sitta där med näsan i solen och äta frukost eller läsa en bok på kvällen....

'

Men den som väntar på något gott....

Bitterljuvt...

Så är den här igen!
Den bitterljuva våren med sin bländade skira skönhet, som kom smygande och plötsligt bara står här med löften om värme och och ännu mera skönhet.... och gör mig så kluven.
Samtidigt som jag bara vill njuta och insupa alla dofter, färger och fågelsång, springa runt och skrika ett vårskrik med kameran i högsta hugg för att fånga in så mycket det bara går i kameralinsen så blir jag så rastlös och ledsen. Skönheten är överväldigande och jag vill så gärna dela den med någon, det smärtar i hjärteroten och jag blir gråtmild över småsaker. Det är tur att jag inte låter känslorna ta överhanden hela tiden.
Om jag inte vore en sån hopplös romantiker!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, 

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger, 

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, 

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller, 

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya och

glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet

vilar i den sin tillit

som skapar världen.

Karin Boye

Till helgen åker jag till Skåne. Jag ska stanna där i 5 dagar och njuta av våren med min älskade son och hand fina fästmö. I september ska de gifta sig och det gör mig så varm och lycklig. September och oktober är mina älsklingsmånader, så det passar alldeles utmärkt!

Men först kommer den spirande våren och den ljuva sommaren. Var sak har sin tid!

Penseldrag...

Från att inte ha tecknat eller målat på flera år är skaparådran återuppväckt och jag längtar varje dag efter en stunds själaro med penslarna och färgerna. 

Har absolut inte slutat med min fotokonst utan dessa två intressen går nu hand i hand med varandra och alla andra intressen som fyller min liv!

De två högra tavlorna är ännu inte klara, men så gott som.

Jag ska ju alldeles alldeles snart ha en ny utställning och ett vernissage med min fotokonst.

Acrylmålningarna behåller jag för mig själv än så länge, förutom fjärilstavlan som är bortlovad. 

Utnyttjade gåvor...

Ibland rasslar det undan utav bara den och jag hinner knappt blinka så har en vecka och en helg gått!!
Snart är det fredag och en ny helg nalkas.
Förra helgen var helt fantastisk, precis som många andra. Men det speciella med den helgen var att jag redan på fredagen började den med att utnyttja en av de presenter jag fick när jag fyllde år förra året! Exakt! Och jag fyller ju alldeles strax år igen, så det var hög tid. Jag fick en behandling på EgoQueen i Gamla Stan av min älskade dotter. Behandlingen hette Lugna Sinnet och i den ingick halvkroppsmassage, ansiktsbehandling inklusive mask och ansiktsmassage. Till detta gjorde jag ett tillägg för frans- och brynfärgning för att riktigt lyxa till det. Det var njutning på hög nivå!

När detta var gjort sammanstrålade jag men en av mina käraste vänner och vi tog en öl på en pub i Gamla Stan innan vi skulle till Söder för att åtnjuta kvällens middag. Och här kom nästa present in i bilden! För julklappen vi fick på jobbet till jul var boken "Helkväll i Stockholm" som innehåller 10 restauranger och 5 scener dit man kan gå två personer och betala för en, Jag hade bokat bord på restaurangen Pane Vino på Brännkyrkagatan och det var en mycket trevlig italienare. Naturligtvis nöjde vi oss inte bara med varsin pizza eftersom vi ändå bara betalade för en person. Maten var utmärkt, så den fick helt klart godkänt.

Åter till Gamla Stan och härliga Wirströms pub där vi avslutade kvällen med varsin öl innan vi nöjda åkte hemåt. En alldeles lagom njutbar fredag och vi hade hela helgen framför oss.

Lördag blev en riktig slappardag då jag sent framåt eftermiddagen drog på mig jeansen och åkte för att inhandla lite mera pannåer eftersom jag blivit alldeles målarfrälst. Har kommit igång med tavelmåleriet och det är så fantastiskt roligt. Liksom meditationen ger det mig en sån oerhörd ro. Tiden svischar iväg och man är verkligen här och nu.

Söndagen bjöd på en picknick till Gamla Grisslehamn med en go vän, där vi njöt kaffe med vinden i håret och solen i ögonen, gick runt och fotograferade och lyssnade på de brusande vågorna. Det är också själaro.
Som för att toppa hela den sköna helgen blev jag bjuden på en trerätters söndagsmiddag hos älskade dotterns lilla familj. Efter den helgen kände jag mig så tacksam och rik som ett troll! Skulle inte vilja byta med någon i hela världen!

Att vara sin egen lyckas smed...

När tillvaron i livets sätts på prov vet jag av egen erfarenhet att man har två alternativ, antingen att duka under av svårigheterna helt eller dyka ner en stund som badankan jag beskrivit HÄR och snabbt komma upp till ytan igen och glatt simma vidare, starkare och visare av erfarenheten med en optimism och livsglädje som inte går att ta udden av.

Ibland hamnar man i faser där acceptansen för hur vårt liv ser ut är helt ok, vid andra tillfällen är viljan till förändring så stor att det helt enkelt inte finns några alternativ.

Jag befinner mig just nu i den senare fasen och trots att jag ibland inte riktigt tror på mig själv så kommer jag inte att ge mig denna gång. Jag vet att jag kan och jag vill, jag är väl inte finländska för intet?! Är man född med sisu så är man!

Blev för ett tag sedan kontaktad av en av mina äldsta vänner, vi har känt varandra sedan vi var 4 år! Hon arbetar på ABF och frågade om jag ville ställa ut mina tavlor i Folkets Hus i Norrtälje. Det är ju trots allt väldigt mycket människor som rör sig där och jag skulle få en stor möjlighet att visa upp mina tavlor ännu mera. Idag träffades vi för att diskutera närmare och nu blev det bestämt att det skall ske någon gång under våren. Så roligt, jag växer och känner hur möjligheter öppnas!

Från och med ikväll kommer jag också att bli ambassadör för cellnäringen Fitline, som är en helt enastående hälsoprodukt som har hjälpt många människor till ett aktivare och friskare liv. Ikväll hade jag ett möte med min underbara vän Eija som sysslat med detta några år och är en hängiven manager som jag kommer att ha all stöttning av som jag behöver och kan få. Är så tacksam över möjligheten jag fått och vi kommer med glädje att berätta om alla hälsoeffekter man har av att använda sig av dessa produkter.

Jag tror bergfast på att var och en är sin egen lycka smed, så nu ska jag fortsätta smida!

Antiklimax och återhämtning..

Efter förra helgens fantastiskt roliga vernissage och egentid med min kära dotter fick jag en sån oerhörd tomhetskänsla. Det var ett ordentligt antiklimax. Har upplevt känslan tidigare när jag varit med om oerhört upplyftande och roliga händelser där man förberett sig länge och varit förväntansfull. Lite som när man var liten och väntade på tomten och alla julklappar och när de sedan var öppnade så hade man inget att se fram emot längre.

Det är ju inte sant och ibland får man bara landa i den känslan.
Veckan har bestått av fortsatt förkylning, astma och huvudvärk så husläkarmottagningen och min sjukgymnast fick sig ett besök på tisdagen. Lite medicin och fysioterapeutiskt tillrättaläggande av låsningar gjorde att jag efter ett par dagar hemma var fit for fight igen.

Fredag till lördag eftermiddag var jag mormor på heltid till mina underbara små musketörer när mor och far skulle åka till Stockholm på skojsigheter och njuta av egentid. Vi hade så mysigt och jag tror att det inte var bara jag som tyckte det!

Igår kväll var jag bjuden på tjejmiddag hos en av mina gamla goa vänner. Gott att äta, dricka, sköna samtal om livet och alldeles lagom sent.

För ett tag sedan bestämde jag och en av mina vänner som bor i Haninge att hon skulle komma till mig idag. Det var länge sedan vi sågs på tu man hand, det blev lite oftare när jag jobbade i Stockholm, och även om hon var med sin son på vernissaget förra helgen så var det ju inte riktigt samma sak. Vi hann umgås, gå på en härlig långpromenad i solskenet och prata. Att hon också köpte en av mina tavlor gjorde ju inte saken sämre, även om det inte var därför hon kom.

Nu känner jag att jag är piggare igen. Kommande vecka har en del roligheter inplanerade och förhoppningsvis ska jag nu efter flera veckors träningsuppehåll kunna komma igång med det igen.

Kvalitetstid med käraste dottern..

De senaste åren har jag skapat en tradition att istället för att ge bort saker då mina barn fyller år, skämma bort dem på andra sätt. Av förklarliga skäl har det inte alltid varit det enklaste med mina söner, då vi inte bor i samma stad.

Däremot har jag och käraste dottern sett till att få till detta dygn även om det inte alltid skett i närmaste anslutning till födelsedagen. Ett dygn då jag skämmer bort efter bästa mammaförmåga och öser av min aldrig sinande brunn av kärlek för mina barn. 

Efter vernissaget igår hämtade jag dottern och vi började med att åka för att hämta sushi till kvällens middag. Väl hemma hällde vi upp varsitt glas vin och njöt av maten. Vi spelade spel, pratade och njöt av tystnaden, något som hon inte är så van vid med tre pladdrande, intensiva och underbara killar runtomkring sig hemmavid, och så käre svärsonen förstås. :)

Vi somnade i varsin soffhörna efter QX-galan, jag av utmattning efter senaste dygnens intensitet och att jag ännu inte är riktigt frisk och hon som den effektiva mamma med 100 järn i elden som hon alltid har och sällan får någon ro.

I morse fick hon inte kliva ur sängen innan frukosten var klar, utan kunde njuta av att ligga och läsa tills jag sade till. Det blev hembakta ostscones och annat smått och gott. Söndagslyx för oss båda och en sådan glädje att få dela med henne. 

Spikmattan utnyttjades med vågbrus i bakgrunden och sedan fick hon massage, något som jag också fick av henne. 

Efter en god lunch med omelett tog vi det lugnt en stund innan äldste barnbarnet skulle hämtas på fotbollsträning.

Vi har båda laddat batterierna, hunnit prata till punkt med varandra utan att bli avbrutna och haft en härlig dag!

Att den yngste sonen med flickvän tittade in mot kvällskvisten gladde mitt mammahjärta ytterligare.

Upplyftande och underbart..

Det är kväll och jag sitter och tänker tillbaka på senaste dagarnas intensitet.

Är fortfarande inte riktigt frisk, men vad gör det när man fått vara med om så mycket glädje. 

Torsdag kväll åkte jag med mina 19 tavlor i bilen för att förbereda för fredagens och lördagens VårValentine-vernissage, arrangerat av den fantastiska eldsjälen Maryam Mostafalou/ADD HEART. Fick träffa de underbara kvinnor jag skulle tillbringa några dagar tillsammans med och blev mycket imponerad av deras talang och kreativitet. Vi fann varandra och under tre timmar spikades det och organiserades det inför fredagen. Jag var hemma i min lilla stad halv ett på natten och var helt utmattad, men oerhört upplivad och förväntansfull inför kommande dagar.

Fredag och lördag bara svischade förbi. Är helt omtumlad av all uppmuntran och positivitet jag fått för mina tavlor. Flera av mina vänner tittade in, liksom många obekanta som stannade länge vid mina alster för att diskutera och berömma. Intressenter fanns absolut, men jag sålde inga tavlor, däremot ville flera personer återkomma då de bestämt sig. Mina visitkort hittade vidare och jag hoppas att min hemsida väcker mera intresse. Försäljningen var absolut inte det viktigaste, det hade bara varit en bonus. Jag är så oerhört tacksam över att ha blivit tillfrågad att delta i detta kärleksfulla evenemang mitt i hjärtat av Stockholm och över att ha knutit nya kontakter och träffat nya kreativa vänner. 

Tack alla som förgyllde vernissaget!

I kärlekens tecken...

Vad är väl mer underbart än att få känna den där känslan av att vara totalt uppfylld av kärlek....

Till livet!

Till mänskligheten!

Till vår natur!

Till dem som står våra hjärtan närmast!

Klicka på bilden för en kärleksfull hälsning från mig,

och glöm inte scrolla ner i texten!

Att lägga ribban lagom högt...

Det är något märkligt med tiden när man föresatt sig att hinna med vissa saker eller när man bestämt sig för att göra något. Helt plötsligt har tiden som syntes så väl tilltagen minimerats till ett minimum och föresatserna ligger brustna med en dåligt samvete till följd eller i värsta fall en känsla av värdelöshet. Oftast handlar det om att jag lägger ribban för högt vad jag än vill göra. Ambition är förvisso positivt, men inte om det ofta slutar med platt fall.

Jag borde vid det här laget veta hur jag fungerar, men lik förbannat så hamnar jag i dessa situationer. Det är alltid "fullt ös eller medvetslös". Om jag för en gång skull kunde lära mig att det inte behöver vara antingen eller utan helt enkelt fungerar med lite lagom också.

För några år sedan började jag skriva på en bok, en bok som betyder mycket för mig och förhoppningsvis också kommer att göra för andra människor i samma situation som den jag beskriver i boken. Återigen lade jag ribban för hög och fastnade, tills för några dagar sedan när det lossnade igen. Nu ska jag ta det lugnt, inte förivra mig utan verkligen låta det mogna fram i den takt jag behöver. Den är faktiskt nästan klar!

Även träningsmässigt har jag tidigare givit järnet i början för att sedan ledsna efter kort tid, men har nu hittat en lagom nivå för detta. Har ju givit mig katten på att lyckas denna gång och jag är faktiskt på oerhört god väg bortsett från att min förkylning nu satte stopp för träningen för tillfället. Normalt så hade detta räckt för att jag skulle lägga av, men nu tänker jag att det är väl bara att börja om från början när jag är frisk igen. Sänkte kraven lite och vips så fick jag en annan inställning!

Har satt upp ett fotografi på mig själv på kylskåpet som en målbild. Den föreställer mig under en period i livet när jag mådde otroligt bra på alla plan. Den är tagen på min systers bröllopsfest, det hade gått ett par år efter min andra skilsmässa, jag skulle snart fylla 40 och jag hade hittat mig själv, mitt lugn och att hitta en ny man att leva med fanns inte i min tankesfär ens en gång. Jag var för ovanlighetens skull nöjd med livet, med min hälsa och min kropp och kände mig ganska fantastisk!

Varje gång jag ser fotot påminns jag om den där fantastiska kvinnan som är jag och målet att komma dit närmar sig så sakteliga. Jag kanske inte kan bli lika smal, jag är ju inte lika ung längre, men den peppar mig till både kropp och själ.

Jag kanske har blivit lite klokare med åren?! ;)

Ont krut förgås inte så lätt!

Trodde för ett kort tag att jag skulle slippa bli drabbad av någon form av förkylning, har känt mig så oerhört pigg och energisk på sista tiden, men ack vad jag bedrog mig!
Ingen i min närmaste omgivning har varit förkyld så tanken fanns inte ens i på mitt hjärnkontor.
Men man ska aldrig säga aldrig, och jobbar man på ett sjukhus där man träffar människor dagligen så kanske det inte är så konstigt.

Nåja, här sitter jag nu i alla fall, med den vämjeligaste hosta man kan tänka sig. Har varit däckad hela helgen, jag som längtade ut i solskenet för att promenera och lufta min kamera lite. Nysningarna och hostningarna har avlöst varandra och ögonen har runnit. Jag kan förstå att man kan hosta så hårt att ett revben knäcks, för det känns ända ut mellan skulderbladen när jag hostar och magen har fått en skaplig träningsvärk. Undrar hur mycket kalorier man gör av med på en rejäl hostning?! ;)

Märkligt nog har jag inte haft någon feber och det är väl tur det, för det räcker bra som det är.

Igår kväll när jag låg i soffan och slötittade på TV hörde jag hur det pep och kvittrade. Tyckte att det var mycket märkligt att höra fågelläten sent på kvällen när det var mörkt, innan jag insåg att det faktiskt var jag som pep och rosslade. Har preparerat mig med astmamediciner, kurerar mig med ingefärste, mycket frukt, grönsaker och C-vitaminer. Måste ju vara frisk till torsdag, då tavlorna skall hängas inför vernissaget!

Sisu biter tyvärr inte alltid på virus, men skam den som ger sig. Har tröstat mig med saltlakritsglass och den vackra tulpanbukett som jag hann köpa på fredag eftermiddag innan det brakade loss ordentligt. Den har bara blivit vackrare och vackrare för varje dag som gått!

Det blir nog snart ordning på torpet igen, ont krut förgås inte så lätt! ;)