Sommarsummering...

Upptäcker till min förvåning... (eller kanske inte egentligen).... att det var så gott som tre månader sedan jag skrev här. Orden finns hela tiden... men tiden, lusten och orken till att få ner dem har varit obefintlig, trots att jag innerst inne vet att jag älskar uttrycksfullheten i att skriva! 

Har lagt hela min energi till att må bra, hitta den där personen som försvann förra året och har faktiskt lyckats väldigt bra! Jag visste ju hela tiden att hon fanns där, om än ganska tilltufsad. Ibland kommer den lille jäveln som bosatte sig på min ena axel tillbaka för att försöka klanka ner på mig och ta ifrån mig självkänslan... och Gud bevare mig att han skulle lyckas längre stunder, då får han sig en riktig käftsmäll! 

Sommaren har varit underbar, men semestern allt för kort! Spanienresan den lisa för själen som alltid, första veckan ensam med äldsta barnbarnet och andra veckan även med älskade dottern. Njöt av sol och värme i både atmosfärisk form och från mina nära och kära. Som pricken över i:et så har ju sommaren fortsatt i sin bästa skepnad även hemmavid och nu börjar min älsklingsårstid hösten att ta vid. Naturens färger har redan börja skifta och luften är tidvis frisk och klar... precis som jag vill ha det. 

Jag åker med glädje till jobbet och trivs, vilket också är en lycka i sig!

Har hittat ett nytt kreativt sätt att uttrycka mig, genom att göra tavlor av mina foton! Jobbar med lager och effekter och känner att jag hittat min grej... önskar också att jag hade modet att gå vidare med dem, något som jag bearbetar genom att peppa mig själv och ta emot peptalk från vänner.
Vem vet, en vacker dag tar jag steget jag jobbar för... måste bara tro på mig själv! :)

Så var det ju det där med kärleken... ett evinnerligt mysterium och kapitel för sig! Är oändligt trött på ensamheten, men att träffa någon bara för att, känns helt uteslutet så jag har helt enkelt bestämt mig för att det får vara, samtidigt som jag gärna vill att någon ska knacka på mitt hjärtas dörr för att stanna! Nu är det promenader, kost och själavård som får min fokus... fast ibland när den lille jäveln klättrar upp på axeln utan förvarning  trillar jag ner i mitt svarta hål för en stund! Det är tur att jag har min eviga optimism och min sisu för de hjälper mig att klättra upp igen och dem kommer jag väldigt långt med!

En kärleksfull höst till Er alla! 

Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag använder mig av orden här igen...

Solviken..

Som den eviga bokmal jag är har jag alltid en eller två böcker på gång samtidigt. Nu har jag förvisso inte varit inne i en läsperiod på länge, men när semestern börjar närma sig rycker det så där behagligt i lästarmen och så slumpade det sig inte bättre än att min bloggvän tillika facebookvän Annika Estassy gav ut sin debutroman för någon månad sedan och jag nu införskaffat den. Hoppas naturligtvis någon gång få den signerad eftersom vi ibland dyker på varandra i lilla Norrtälje.. :)

Det är en bok full av värme, skratt och allvar, precis så som livet är. Situationer man kan relatera till, men även främmande. Miljöbeskrivningarna är underbara och eftersom den utspelar sig i min lilla stad och andra ställen så välbekanta känns det som jag skulle vilja krypa in i boken ibland. En skön feelgoodroman som jag bara har några sidor kvar i och redan längtar till fortsättningen som jag hoppas kommer så småningom.

Tilläggas bör att jag vaknade 45 min innan klockan ringde i morse och istället för att som vanligt somna om och utnyttja varje minut av sömn, så tog jag boken och låg och läste tills klockan ringde... och jag som nästan aldrig släpar med mig en inbunden bok på bussen var "tvungen" att ta med mig den idag.

Skön sommarläsning när den är som bäst!

Tankar om tid...

Tänker ofta på hur vi människor förhåller oss till tid, och då tänker jag inte på tid som uret, som talar om för oss när vi ska gå upp, äta, sova osv, utan snarare tidens och årens flykt.

Åldersnoja... inte jag inte!! Eller kanske lite ibland?!

Om man lyckas med konststycket att vara i nuet så mycket som möjligt tar man också vara på tiden på ett helt annat sätt än om man stressar runt som ett torrt skinn. Har själv märkt hur mycket effektivare jag är när jag är "med" i det jag gör, oavsett vad det är för någonting. Jag tycker att det finns en effektivitet i lättja också, hur konstigt det än kan låta!

Är så glad och tacksam över all erfarenhet livet givit mig, även om det många många gånger varit den tuffa och hårda vägen. Jag hade helt klart inte varit den jag är idag utan dessa.

Morgnarna på bussen är min reflektionstid, då sitter jag i mina egna tankar och reflekterar över tillvaron och ser naturens och årstidernas skiftningar... något som är så markant och ett så tydligt bevis på tiden.

Minns hur lång man som barn kunde tycka att en timme var, för att inte tala om sommarloven som man tyckte var underbara och evighetslånga!

Det känns som det var igår jag var 5 år och pappa vann en nalle åt mig på Skansen, igår min dotter var 5 år och blev storasyster för första gången, igår den äldste sonen var 5 år och rasslade runt på sin cykel så stickor och strån rök runt husknuten och igår som den yngste sonen var 5 år och den lyckligaste killen som fanns för varje liten fisk han fick på sitt metspö...

Jag kan räkna upp otaliga händelser vid olika åldrar både vad gäller mig själv, mina syskon, mina barn och nu också mina barnbarn. Konstaterar också att alla dessa händelser, vackra minnen och jobbiga situationer är en sådan stor del av mig, så hur skulle jag kunna vara 15, 20, 25 eller 30 nu?!

Månne jag bara får uppleva många många underbara årstidsväxlingar, glada stunder och mina fantastiska barn och barnbarns utveckling, då tar jag gärna det onda med det goda!

Att se livets dagar som vattendroppar, lika glimrande som förgängliga,

borde göra oss mera rädda om dem...

Kärleksfullast,

Kvällsro...

Vissa dagar när jag vaknar känner jag direkt att det kommer att bli en motig dag, trots arbetsglädje och förnöjsamhet med tillvaron.. och idag var just en sådan dag!

Kroppen märker av att jag har andra arbetsuppgifter än tidigare och strejkar lite för tillfället, men jag gör övningar, jobbar på det och vet att det är övergående. Sådana dagar behöver jag stöd, uppmuntran och stillhet, precis det jag fått idag.. både på jobbet av arbetskamrater och hemma av min fina vän Anki som kom hit med en låda jordgubbar som vi njöt av på balkongen.

Efter en stunds vila i soffan med klassisk musik i bakgrunden beslutade jag mig för en biltur i försommarkvällen.

 Jag har ett favoritställe, ett ställe dit jag och ex-särbon åkt många gånger med picknick och njutit stillheten, vårt ställe. Det var med kluvna känslor jag åkte dit, men när jag gick ner på klipporna förstod jag att det var precis vad jag behövde. Jag skrämde sorgligt nog bort två tofsvipor, men fick njuta en serenad av fågelläten och vattnets stilla kluckande i samklang med mina egna tankar.

Plockade mig en ljuvlig bukett med liljekonvaljer som nu sprider sin doft i mitt vardagsrum.

Naturen helar och jag önskar att alla skulle kunna få uppleva den harmonin.

Liv, grönska och glädje..

Trodde aldrig i min vildaste fantasi att tillvaron skulle vända så snabbt och glädjen hitta sin väg tillbaka som den har gjort!

Har nu jobbat en och en halv månad på mitt nya jobb och jag stormtrivs. Det blir bara bättre och bättre ju mer jag kommer in i jobbet, kollegorna är härliga och jag har en varm och omtänksam chef med glimten i ögat. Det kunde verkligen inte ha varit större skillnad än så från min förra arbetsplats! 

En veckas Spaniensemester tillsammans med mamsen till brorsdotterns dop har jag också hunnit med sedan förra blogginlägget och Kristi Himmelsfärdshelgen var jag i Skåne hos älskade äldste sonen och hans fina fästmö. For dit i min lilla pärla tillsammans med mellanbarnbarnet som ju också måste få göra något roligt med mormor eftersom storebror ska få åka med mig till Spanien i sommar. Jag har tankat värme och glädje och har nu en energi som jag inte haft på mycket mycket länge. 

Njuter av sol, vår, barn, barnbarn och underbara vänner.. och sist men inte minst av att det är så roligt att åka till jobbet! Det där med kärleken är ett annat kapitel, men det löser sig nog det med så småningom... har ju så mycket annan kärlek omkring mig!

Nu låter jag så där överpositiv igen som jag vet att jag kan låta och som en del kan störa sig på... men sån är jag och det är bara att hålla i känslan när den infunnit sig. Hoppas verkligen att det tar låååång tid innan den försvinner för nu vill jag bara omfamna världen!

Kärleksfullast,

Lyssna alltid på magkänslan!

Från att ha varit en hårsmån från utbrändhetens rand har livsgnistan börjat ge sig till känna lite titt som tätt och jag känner att jag är på god väg att när som helst vara den glada Pia som jag brukar. Stundvis är jag det redan.

För ett år sedan bytte jag jobb från min trygghetssfär inom landstinget till ett privat företag. Kände mig modig som gjorde en nystart som jag trodde skulle vara upplyftande, inspirerande och ge mig lite luft under vingarna. Idag med facit i hand undrar jag ofta om jag var helt blind om jag verkligen trodde att den nya arbetsplatsen var det himmelrike det utgav sig för att vara. Min magkänsla sade mig under provtjänstgöringen några ggr att det kanske inte var vad jag tänkt mig... men stoltheten knuffade bort magkänslan och var starkare. Jag kände att jag inte kunde gå tillbaka till en arbetsplats som jag sökt mig ifrån och tänkte att det skulle nog bli bättre, men det blev på bekostnad av mitt eget välmående!

Den yngste sonens hjärnblödning och andra privata händelser i livet i kombination med att jag hamnat på fel arbetsplats sänkte mig mentalt. När det privata stabiliserade sig fortsatte arbetssituationen att sänka mig ännu mera och göra mig sjuk... självförtroendet jag alltid haft i yrkeslivet var som bortblåst och självkänslan i vardagen lyste med sin frånvaro. Inte ens efter min första sjukskrivning i slutet på förra året tog arbetsgivaren till sig att man kanske borde lyssna, bry sig om och fråga hur det kunde bli så.. men jag fick ingen respons trots att jag försökte göra mig hörd. Sökte under tiden en del andra jobb och var på många arbetsintervjuer vilket i och för sig höll mitt mod uppe, men sedan förbyttes i vanmakt när det inte blev något.

För snart 2 månader sedan bröt jag ihop på jobbet. 

Det gick inte att sitta i receptionen och vara glad och trevlig mot patienter som mådde psykiskt dåligt, föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder som behövde stöd, och svara i telefonen till oroliga patienter och föräldrar. Jag svarade med gråten i halsen och tårar i ögonen tills jag insåg att nu hade bägaren runnit över. Jag hade också under lång tid sovit oerhört dåligt på nätterna och vaknat 4-5 ggr varje natt, jag som annars alltid sovit gott! 

Som tur var träffade jag en underbar läkare på husläkarmottagningen som tog mig på allvar. Hon sade att jag sannolikt skulle ha drabbats av en utmattningsdepression ganska snart om min situation fått fortgå, men att jag ännu inte var där, utan diagnosen blev utmattningssyndrom. De två första veckorna grät jag oerhört mycket, småsaker fick tårarna att svämma över. Sov mycket och orkade knappt gå ut.

Mitt i allt elände fick jag ett glädjande telefonsamtal från en arbetsplats angående en tjänst jag sökt i början på december, vilken jag trodde redan var tillsatt. De önskade träffa mig för en intervju, så tre dagar senare samlade jag ihop mig och åkte dit. Blev oerhört förtjust i arbetsplatsen, men vis av erfarenheten hade jag inga höga förhoppningar så när jag morgonen efter blev uppringd och erbjuden tjänsten trodde jag inte mina öron. Under förmiddagen klargjordes alla formaliteter och före lunch hade jag mitt anställningsavtal på mailen. Vilken lycka!! Och som ett ödets ironi kommer jag nu att börja jobba på neurokirurgen på Karolinska sjukhuset där min yngste son var inneliggande med hjärnblödning förra sommaren.
Jag kommer inte att sakna min gamla arbetsplats eller mina arbetsgivare, men jag kommer att sakna många patienter och glädjen över att kunna ge en professionell service till människor som verkligen behöver det, vilket alltid varit mitt motto.

Trots glädjen över det nya jobbet har det tagit tid att komma tillbaka, fast nu är jag definitivt på gång igen!

Jag har slutat gråta men sover fortfarande lite dåligt ibland. 

Har tillåtit mig att inte göra någonting alls om jag inte orkat. Naturen har givit mig styrka, liksom mina underbara vänner, barn och barnbarn, när jag orkat ta emot. 

Bort med alla energitjuvar, allt som inte gör mig glad och alla onödigheter!

Jag plockar fram min vilande kantstötta sisu och börjar om! 

Min tro är att man aldrig får mer än man klarar.. det finns någon osynlig makt som ser till det och jag tror som min yngste son som varit med om mycket trots sina unga år; 

"God gives only the hardest battles to his bravest soldiers". 

Varför berättar jag det här? Jo, för att Du som läser ska komma ihåg att ALLTID lyssna på magkänslan, det är min stora lärdom av detta! Och kom ihåg att det som ser ut att vara det man allra helst önskar kan vara precis tvärtom... saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara!

Kärleksfullast,

Jag bidar min tid..

Jag har inte dött..

 jag har inte slutat...

 jag har av olika anledningar bara inte orkat lägga ner någon tid här på ett tag. 

Jag sitter på min gren, putsar mina fjädrar och bidar min tid.

 Men en sak som är säker, "I´ll be back"! 

Inte som Terminator då, utan som Pia!

Nyårstankar...

Varför frångå min årliga tradition under årets sista dygn med tillbakablickar på året som gått...
Det ger både perspektiv och nya infallsvinklar på allt som hänt under året och jag är övertygad om att det finns en mening med allt, även om det är svårt att se framförallt när tillvaron sätts på prov.

För ett år sedan tog jag steget från en långvarig trygghet i arbetslivet och såg med tillförsikt och glädje fram emot det nya, något som tyvärr inte alls blev som jag förväntat mig. Fram till sommaren rullade livet på och jag kände mig så positiv och levnadsglad som jag brukar, men sedan kom tråkigheterna slag i slag.

Det sista halvåret har varit tungt och jag har emellanåt tappat lite av gnistan som brukar finnas där, vilket också är en anledning till att jag inte orkat skriva så mycket här som jag önskat och brukar.

Självförtroendet har urholkats, kroppen har reagerat med en värk som inte funnits på många år och jag har varit riktigt orolig för det. Det glimrar till ibland, men den äkta glädjen har stundvis varit svår att uppbåda. Är som alltid så oerhört tacksam över mina barn, barnbarn och mina underbara vänner som finns där och ger mig perspektiv och stöd när det är lite motigt.

Juldagen hade jag glädjen att ha alla mina barn med respektive hos mig och naturligtvis även barnbarnen.

Den största lyckan i år var att se min yngste son hämta sig efter en hjärnblödning, åsamkad av ett slag av en okänd gärningsman utanför en krog i somras. Det var tungt att se min annars så sprudlande son som en skugga av sitt tidigare jag, men en enorm glädje att se hans återhämtning till den han är ämnad att vara. Återigen hade han sin skyddsängel med sig! Att han också träffat en härlig tjej som flyttat in hos honom och de skaffat sig en liten valp värmer mitt modershjärta otroligt mycket!

Var traditionsenligt i Spanien i somras och det är alltid så underbart att få träffa mina nära och kära där nere. Min älskade bror fick en liten flicka för några veckor sedan, så till sommaren får jag njuta babyjoller igen. 

Jag har fått nya vänner som tillfört mitt liv andra dimensioner och ser fram emot många nya spännande möten under kommande år.

Tror att 2013 kommer att bli ett förändringens år och att glädjen hittar tillbaka ordentligt!

"Tidens vingslag svävar genom vintrig sky,
klockor ska ringa när nattens mörker fly.

Minuter falla en och en genom tiden,
snart är årets sista dag förliden.

Frostiga kinder med hjärtats dagg blir strödd,
när bland silvermoln en gyllene dag blir född."

Wildrosen på Poeter.se

Ta vara på varje stund, var rädda om varandra, skratta mycket och lev med alla sinnen!

Ett kärleksfullt Gott Nytt År till Er alla!

När juldagsmorgon glimmar....

Dan, före dan, före....

Sitter här i lördagkvällens värme bland tända ljus och alla tankar.
Borde kanske julfixa lite, men senaste dagarnas händelser av sämre karaktär och dagens av mycket god karaktär gör att jag känner mig minst sagt omtumlad.

Det händer så mycket i livet att varken tiden eller orden räcker till, samtidigt som jag lever i nuet mer än någonsin. Var idag hos ett medium, en varm kvinna, som gav mig mycket glädjande att tänka på inför 2013. En gåva av en kär vän som ville att jag skulle få uppleva detta. Är helt uppfylld! 

Får snart också träffa den älskade äldste sonen och hans fina Elin, och på Juldagen skall jag njuta av alla mina barn med respektive och barnbarn i en enda underbar stor hög av kärlek. Det enda som egentligen betyder något i livet och som är den största lyckan av alla!

Nu ska jag fortsätta julklappsinslagningen i närvaro av herrskapet och tjänstefolket på Downton Abbey och önskar alla en härlig kväll!