Årets andra föresats avklarad..

Efter en utomordentligt skön och avkopplande helg med barnbarn och lugn och ro kan jag nu med glädje bocka av årets första föresats, nämligen att börja sjunga igen. Så många tecken har pekat åt det hållet det senaste halvåret och längtan har varit så stor så det har inte ens funnits några betänkligheter. När jag sedan var på konsert före jul och lyssnade på Linda Lampenius, Bo Sundström, Daniel Lemma m fl fantastiskt duktiga musiker och artister i Immanuelskyrkan i Stockholm var det som om polletten trillade ner ordentligt. Jag fann kyrkan så oerhört rofylld, vacker och harmonisk och började fundera över om de hade en kör som jag skulle kunna börja sjunga i. Jag har ju ingen rockig röst och är heller inte någon rockbrutta även om jag kan rocka till mig ibland, utan njuter av att sjunga sakral musik, stora körverk, visor och lite jazzigare toner... precis det man gör i en blandad kyrkokör. Givetvis kollade jag genast in deras hemsida och beslutade mig för att efter helgerna kontakta körledaren. Nu är det gjort, jag gjorde ett röstprov idag och började på årets första repetition!
Vilken njutning och vilken lycka! Den som älskar att sjunga vet vad jag talar om... Ni andra kan bra ana hur det känns. Det blir sena tisdagkvällar hem, men jag är fortfarande så uppe i varv så det lär inte spela någon roll. Nu sjunger jag igen och om det inte blir en fortsättning här för all framtid så vet jag i alla fall att jag aldrig kommer att låta sångrösten tystna mer...

Sisu och segt virke...

Vissa dagar känner man sig hur ung och vital som helst... åldern blir verkligen bara en siffra, medan de finns dagar då man märker av sin biologiska ålder och får en föraning om vad som komma skall ifall man inte skärper till sig lite.

Det har jag verkligen blivit varse idag! Nacken som varit i utomordentligt skick länge, har några dagar varit fullständigt hopplös med värk och stelhet och oundvikligt sänker det humöret rätt rejält. Som om inte det vore nog, fick jag idag svar på den digra mängd prover jag tog förra veckan efter ett besök hos min husläkare för en vanlig hälsokontroll och det var inte så roliga besked. En redan sedan tidigare misstänkt B12-brist är möjligen ett faktum (ytterligare prover ska tas), kolesterolvärdet var alldeles för högt och som om inte det räckte har jag också för högt blodsocker.

Mormor fick åldersdiabetes och det har även min mamma. Jag som alltid sagt att jag ska se till att jag inte ska få det. Nu är det alltså hög tid!! Jag ska fanken se till att jag inte är någon "gammal" tant med en massa tantkrämpor... och är det ändå så att jag får dras med dem så ska jag göra det som en ännu vitalare kvinna än den jag är idag. Jag har ju hur mycket som helst att se fram emot och orka med, energin brukar det ju sällan vara något problem med. :)

Jag lever inte ohälsosamt, men i morgon börjar resan mot ett ännu hälsosammare liv!

Första steget taget...

Nu har helgerna passerat och vardagen har åter intagit sin plats i tillvaron och det är precis som det ska vara!
Har njutit av nära och kära, vänner och ensamhet... allt i en skön blandning. Måste dock tillstå att jag varje jul känner en nostalgi och längtan efter närhet av en kärlek i mitt liv, så det där med ensamheten är en sanning med modifikation... vissa stunder oerhört skönt och andra med längtan efter tvåsamhet. Nu är det förvisso inget jag går och tänker på utan känner mig väldigt tillfreds med mitt liv ändå.
Första steget är nu taget mot att under våren kunna få till en utställning av min fotokonst, har fått några tips om var jag skulle kunna ha den och det låter väldigt hoppfullt. Tre tavlor hänger på min vägg och jag blir lika glad varje gång jag ser dem. Nu återstår bara att fundera ut vilka andra jag ska göra förstoringar av för att få ihop till en utställning, jag har ju ändå gjort 135 stycken som ligger och bidar sin tid! :)

Ytterligare något som tecken pekat mot en tid är jag nu skall återuppta sången som jag så länge saknat. Jag har anmält mig till en kör i Stockholm och det är något jag verkligen ser fram emot.
Jag ler mot livet och livet ler tillbaka!

Välkommen 2014...

Det är märkligt hur de flesta tänker när ett nytt år tar sin början, icke mindre jag själv. Vi ser det som starten till något nytt, möjligheten att ändra på det vi inte vill ha kvar i vårt liv och till att förverkliga det vi inte gjorde året innan. Egentligen är det ju bara en fortsättning på föregående dag... dagen som nu hör till året innan. Varför egentligen vänta med saker som känns viktiga för oss tills sista siffran på årtalet byter skepnad...
Det är lätt för mig att sitta här och skriva, jag är ju faktiskt inte ett dugg bättre själv, men just denna diskussion hade jag och mina kära vänner på nyårsaftonen och det är en intressant infallsvinkel.

Nu återstår i alla fall ett helt nytt år som jag börjat med en veckas ledighet att njuta av och bara vara. Bloggen har fått nytt skimrande utseende som passar med mitt förestående år och min mentala status, skrivlusten har kommit tillbaka och de oskrivna orden trängs på tangentbordet för att bli nedskrivna. Jag har en aptit på livet och en nyfikenhet på vad som som komma skall och hur jag ska kunna förverkliga drömmar jag har.
Mitt eget utseende har jag också förändrat, från att ha varit brunett och rödhårig i en mängd olika nyanser har jag återgått till det blonda jag hade när jag var yngre och jag stortrivs. Nu ska jag inte sticka under stolen med att de fåtal grå hårstrån som börjat ge sig till känna bland mina egna mörkt landsvägsgrå faktiskt syns mindre i en blond kalufs... :)

Nu startar jag ett nytt kreativt bloggår, fotoår, skrivarår, musikaliskt år och hälsoår.
Vet att jag har mycket spännande att se fram emot, men jag återkommer om det!

All kärlek,

Ömsom vin, ömsom vatten...

Som vanligt så här vid årets slut brukar jag reflektera över året som gått. 

Det bra, det dåliga... vad skulle jag inte velat vara utan och vad vill jag göra annorlunda under året som knackar på dörren.

En summering av året som gått kan enkelt sammanfattas med ovanstående rubrik. 

Ett år som för mig började i djupaste vanmakt över min dåvarande arbetssituation och resulterade i ett utmattningssyndrom.

Tack vare ett nytt inspirerande arbete och nya underbara arbetskamrater klättrade jag sakta upp med min brustna självkänsla och mår idag alldeles förträffligt.

Har fått inspiration både hemma och sedvanligt hos mina nära och kära i Spanien till och med två gånger i år och hos min kära vän i England som jag hälsade på under hösten.

Behöver jag ens nämna mina älskade barn, barnbarn och mina underbara vänner, 

som alltid finns där i både med- och motgång och som jag är så oerhört tacksam för. 

Det är hos dem jag hämtar min styrka och de som gör mig till en bättre människa genom det ömsesidiga utbyte av tankar, känslor och handlingar vi ger varandra.

2013 har varit ett bra, lärorikt, väldigt andligt och själsligt år för mig och nu ser jag fram emot ett 2014 då jag ska ta ytterligare ett steg utanför min trygghetssfär då alltför många tecken pekar i en riktning. Det kommer säkert också att innehålla vin och vatten, men är ju livets normala tillstånd. 

Man måste dricka vatten emellanåt för att uppskatta vinets sötma... för inte vill man ju gå omkring halvt berusad hela tiden! :)

Som vanligt ger jag aldrig några nyårslöften... det enda jag möjligen skulle kunna lova mig själv är att aldrig någonsin tappa bort mig igen utan snarare sträva ännu mera efter att vara just jag.

Försök att vara här, nu, andas och njut av allt underbart runtomkring!

Visa omtanke och gör snälla handlingar, 

det behövs inte så mycket mer för att glädja både sig själv och sina medmänniskor.

Var inte hård mot Dig själv, tänk på att det finns bara en av Dig.

Ett riktigt Gott Slut till Er alla!

Sommarsummering...

Upptäcker till min förvåning... (eller kanske inte egentligen).... att det var så gott som tre månader sedan jag skrev här. Orden finns hela tiden... men tiden, lusten och orken till att få ner dem har varit obefintlig, trots att jag innerst inne vet att jag älskar uttrycksfullheten i att skriva! 

Har lagt hela min energi till att må bra, hitta den där personen som försvann förra året och har faktiskt lyckats väldigt bra! Jag visste ju hela tiden att hon fanns där, om än ganska tilltufsad. Ibland kommer den lille jäveln som bosatte sig på min ena axel tillbaka för att försöka klanka ner på mig och ta ifrån mig självkänslan... och Gud bevare mig att han skulle lyckas längre stunder, då får han sig en riktig käftsmäll! 

Sommaren har varit underbar, men semestern allt för kort! Spanienresan den lisa för själen som alltid, första veckan ensam med äldsta barnbarnet och andra veckan även med älskade dottern. Njöt av sol och värme i både atmosfärisk form och från mina nära och kära. Som pricken över i:et så har ju sommaren fortsatt i sin bästa skepnad även hemmavid och nu börjar min älsklingsårstid hösten att ta vid. Naturens färger har redan börja skifta och luften är tidvis frisk och klar... precis som jag vill ha det. 

Jag åker med glädje till jobbet och trivs, vilket också är en lycka i sig!

Har hittat ett nytt kreativt sätt att uttrycka mig, genom att göra tavlor av mina foton! Jobbar med lager och effekter och känner att jag hittat min grej... önskar också att jag hade modet att gå vidare med dem, något som jag bearbetar genom att peppa mig själv och ta emot peptalk från vänner.
Vem vet, en vacker dag tar jag steget jag jobbar för... måste bara tro på mig själv! :)

Så var det ju det där med kärleken... ett evinnerligt mysterium och kapitel för sig! Är oändligt trött på ensamheten, men att träffa någon bara för att, känns helt uteslutet så jag har helt enkelt bestämt mig för att det får vara, samtidigt som jag gärna vill att någon ska knacka på mitt hjärtas dörr för att stanna! Nu är det promenader, kost och själavård som får min fokus... fast ibland när den lille jäveln klättrar upp på axeln utan förvarning  trillar jag ner i mitt svarta hål för en stund! Det är tur att jag har min eviga optimism och min sisu för de hjälper mig att klättra upp igen och dem kommer jag väldigt långt med!

En kärleksfull höst till Er alla! 

Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag använder mig av orden här igen...

Solviken..

Som den eviga bokmal jag är har jag alltid en eller två böcker på gång samtidigt. Nu har jag förvisso inte varit inne i en läsperiod på länge, men när semestern börjar närma sig rycker det så där behagligt i lästarmen och så slumpade det sig inte bättre än att min bloggvän tillika facebookvän Annika Estassy gav ut sin debutroman för någon månad sedan och jag nu införskaffat den. Hoppas naturligtvis någon gång få den signerad eftersom vi ibland dyker på varandra i lilla Norrtälje.. :)

Det är en bok full av värme, skratt och allvar, precis så som livet är. Situationer man kan relatera till, men även främmande. Miljöbeskrivningarna är underbara och eftersom den utspelar sig i min lilla stad och andra ställen så välbekanta känns det som jag skulle vilja krypa in i boken ibland. En skön feelgoodroman som jag bara har några sidor kvar i och redan längtar till fortsättningen som jag hoppas kommer så småningom.

Tilläggas bör att jag vaknade 45 min innan klockan ringde i morse och istället för att som vanligt somna om och utnyttja varje minut av sömn, så tog jag boken och låg och läste tills klockan ringde... och jag som nästan aldrig släpar med mig en inbunden bok på bussen var "tvungen" att ta med mig den idag.

Skön sommarläsning när den är som bäst!

Tankar om tid...

Tänker ofta på hur vi människor förhåller oss till tid, och då tänker jag inte på tid som uret, som talar om för oss när vi ska gå upp, äta, sova osv, utan snarare tidens och årens flykt.

Åldersnoja... inte jag inte!! Eller kanske lite ibland?!

Om man lyckas med konststycket att vara i nuet så mycket som möjligt tar man också vara på tiden på ett helt annat sätt än om man stressar runt som ett torrt skinn. Har själv märkt hur mycket effektivare jag är när jag är "med" i det jag gör, oavsett vad det är för någonting. Jag tycker att det finns en effektivitet i lättja också, hur konstigt det än kan låta!

Är så glad och tacksam över all erfarenhet livet givit mig, även om det många många gånger varit den tuffa och hårda vägen. Jag hade helt klart inte varit den jag är idag utan dessa.

Morgnarna på bussen är min reflektionstid, då sitter jag i mina egna tankar och reflekterar över tillvaron och ser naturens och årstidernas skiftningar... något som är så markant och ett så tydligt bevis på tiden.

Minns hur lång man som barn kunde tycka att en timme var, för att inte tala om sommarloven som man tyckte var underbara och evighetslånga!

Det känns som det var igår jag var 5 år och pappa vann en nalle åt mig på Skansen, igår min dotter var 5 år och blev storasyster för första gången, igår den äldste sonen var 5 år och rasslade runt på sin cykel så stickor och strån rök runt husknuten och igår som den yngste sonen var 5 år och den lyckligaste killen som fanns för varje liten fisk han fick på sitt metspö...

Jag kan räkna upp otaliga händelser vid olika åldrar både vad gäller mig själv, mina syskon, mina barn och nu också mina barnbarn. Konstaterar också att alla dessa händelser, vackra minnen och jobbiga situationer är en sådan stor del av mig, så hur skulle jag kunna vara 15, 20, 25 eller 30 nu?!

Månne jag bara får uppleva många många underbara årstidsväxlingar, glada stunder och mina fantastiska barn och barnbarns utveckling, då tar jag gärna det onda med det goda!

Att se livets dagar som vattendroppar, lika glimrande som förgängliga,

borde göra oss mera rädda om dem...

Kärleksfullast,

Kvällsro...

Vissa dagar när jag vaknar känner jag direkt att det kommer att bli en motig dag, trots arbetsglädje och förnöjsamhet med tillvaron.. och idag var just en sådan dag!

Kroppen märker av att jag har andra arbetsuppgifter än tidigare och strejkar lite för tillfället, men jag gör övningar, jobbar på det och vet att det är övergående. Sådana dagar behöver jag stöd, uppmuntran och stillhet, precis det jag fått idag.. både på jobbet av arbetskamrater och hemma av min fina vän Anki som kom hit med en låda jordgubbar som vi njöt av på balkongen.

Efter en stunds vila i soffan med klassisk musik i bakgrunden beslutade jag mig för en biltur i försommarkvällen.

 Jag har ett favoritställe, ett ställe dit jag och ex-särbon åkt många gånger med picknick och njutit stillheten, vårt ställe. Det var med kluvna känslor jag åkte dit, men när jag gick ner på klipporna förstod jag att det var precis vad jag behövde. Jag skrämde sorgligt nog bort två tofsvipor, men fick njuta en serenad av fågelläten och vattnets stilla kluckande i samklang med mina egna tankar.

Plockade mig en ljuvlig bukett med liljekonvaljer som nu sprider sin doft i mitt vardagsrum.

Naturen helar och jag önskar att alla skulle kunna få uppleva den harmonin.

Liv, grönska och glädje..

Trodde aldrig i min vildaste fantasi att tillvaron skulle vända så snabbt och glädjen hitta sin väg tillbaka som den har gjort!

Har nu jobbat en och en halv månad på mitt nya jobb och jag stormtrivs. Det blir bara bättre och bättre ju mer jag kommer in i jobbet, kollegorna är härliga och jag har en varm och omtänksam chef med glimten i ögat. Det kunde verkligen inte ha varit större skillnad än så från min förra arbetsplats! 

En veckas Spaniensemester tillsammans med mamsen till brorsdotterns dop har jag också hunnit med sedan förra blogginlägget och Kristi Himmelsfärdshelgen var jag i Skåne hos älskade äldste sonen och hans fina fästmö. For dit i min lilla pärla tillsammans med mellanbarnbarnet som ju också måste få göra något roligt med mormor eftersom storebror ska få åka med mig till Spanien i sommar. Jag har tankat värme och glädje och har nu en energi som jag inte haft på mycket mycket länge. 

Njuter av sol, vår, barn, barnbarn och underbara vänner.. och sist men inte minst av att det är så roligt att åka till jobbet! Det där med kärleken är ett annat kapitel, men det löser sig nog det med så småningom... har ju så mycket annan kärlek omkring mig!

Nu låter jag så där överpositiv igen som jag vet att jag kan låta och som en del kan störa sig på... men sån är jag och det är bara att hålla i känslan när den infunnit sig. Hoppas verkligen att det tar låååång tid innan den försvinner för nu vill jag bara omfamna världen!

Kärleksfullast,