Från att ha varit en hårsmån från utbrändhetens rand har livsgnistan börjat ge sig till känna lite titt som tätt och jag känner att jag är på god väg att när som helst vara den glada Pia som jag brukar. Stundvis är jag det redan.
För ett år sedan bytte jag jobb från min trygghetssfär inom landstinget till ett privat företag. Kände mig modig som gjorde en nystart som jag trodde skulle vara upplyftande, inspirerande och ge mig lite luft under vingarna. Idag med facit i hand undrar jag ofta om jag var helt blind om jag verkligen trodde att den nya arbetsplatsen var det himmelrike det utgav sig för att vara. Min magkänsla sade mig under provtjänstgöringen några ggr att det kanske inte var vad jag tänkt mig... men stoltheten knuffade bort magkänslan och var starkare. Jag kände att jag inte kunde gå tillbaka till en arbetsplats som jag sökt mig ifrån och tänkte att det skulle nog bli bättre, men det blev på bekostnad av mitt eget välmående!
Den yngste sonens hjärnblödning och andra privata händelser i livet i kombination med att jag hamnat på fel arbetsplats sänkte mig mentalt. När det privata stabiliserade sig fortsatte arbetssituationen att sänka mig ännu mera och göra mig sjuk... självförtroendet jag alltid haft i yrkeslivet var som bortblåst och självkänslan i vardagen lyste med sin frånvaro. Inte ens efter min första sjukskrivning i slutet på förra året tog arbetsgivaren till sig att man kanske borde lyssna, bry sig om och fråga hur det kunde bli så.. men jag fick ingen respons trots att jag försökte göra mig hörd. Sökte under tiden en del andra jobb och var på många arbetsintervjuer vilket i och för sig höll mitt mod uppe, men sedan förbyttes i vanmakt när det inte blev något.
För snart 2 månader sedan bröt jag ihop på jobbet.
Det gick inte att sitta i receptionen och vara glad och trevlig mot patienter som mådde psykiskt dåligt, föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder som behövde stöd, och svara i telefonen till oroliga patienter och föräldrar. Jag svarade med gråten i halsen och tårar i ögonen tills jag insåg att nu hade bägaren runnit över. Jag hade också under lång tid sovit oerhört dåligt på nätterna och vaknat 4-5 ggr varje natt, jag som annars alltid sovit gott!
Som tur var träffade jag en underbar läkare på husläkarmottagningen som tog mig på allvar. Hon sade att jag sannolikt skulle ha drabbats av en utmattningsdepression ganska snart om min situation fått fortgå, men att jag ännu inte var där, utan diagnosen blev utmattningssyndrom. De två första veckorna grät jag oerhört mycket, småsaker fick tårarna att svämma över. Sov mycket och orkade knappt gå ut.
Mitt i allt elände fick jag ett glädjande telefonsamtal från en arbetsplats angående en tjänst jag sökt i början på december, vilken jag trodde redan var tillsatt. De önskade träffa mig för en intervju, så tre dagar senare samlade jag ihop mig och åkte dit. Blev oerhört förtjust i arbetsplatsen, men vis av erfarenheten hade jag inga höga förhoppningar så när jag morgonen efter blev uppringd och erbjuden tjänsten trodde jag inte mina öron. Under förmiddagen klargjordes alla formaliteter och före lunch hade jag mitt anställningsavtal på mailen. Vilken lycka!! Och som ett ödets ironi kommer jag nu att börja jobba på neurokirurgen på Karolinska sjukhuset där min yngste son var inneliggande med hjärnblödning förra sommaren.
Jag kommer inte att sakna min gamla arbetsplats eller mina arbetsgivare, men jag kommer att sakna många patienter och glädjen över att kunna ge en professionell service till människor som verkligen behöver det, vilket alltid varit mitt motto.
Jag kommer inte att sakna min gamla arbetsplats eller mina arbetsgivare, men jag kommer att sakna många patienter och glädjen över att kunna ge en professionell service till människor som verkligen behöver det, vilket alltid varit mitt motto.
Trots glädjen över det nya jobbet har det tagit tid att komma tillbaka, fast nu är jag definitivt på gång igen!
Jag har slutat gråta men sover fortfarande lite dåligt ibland.
Har tillåtit mig att inte göra någonting alls om jag inte orkat. Naturen har givit mig styrka, liksom mina underbara vänner, barn och barnbarn, när jag orkat ta emot.
Bort med alla energitjuvar, allt som inte gör mig glad och alla onödigheter!
Jag plockar fram min vilande kantstötta sisu och börjar om!
Min tro är att man aldrig får mer än man klarar.. det finns någon osynlig makt som ser till det och jag tror som min yngste son som varit med om mycket trots sina unga år;
"God gives only the hardest battles to his bravest soldiers".
Varför berättar jag det här? Jo, för att Du som läser ska komma ihåg att ALLTID lyssna på magkänslan, det är min stora lärdom av detta! Och kom ihåg att det som ser ut att vara det man allra helst önskar kan vara precis tvärtom... saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara!
Kärleksfullast,
