5 oktober 2009

Naturens fantastiska skapelser...

Tror bestämt att jag skapat mig ett beroende.... kameraberoendet!! Eller ska jag kalla det för det konstnärliga ögat istället, det kanske låter bättre?? Nä, det har jag ju haft länge, men i andra former.... Hmmm!

Ikväll när jag och min kära syster var på en utav våra många kvällspromenader, var himlen sagolikt vacker, månen hängde som en stor gul ost på himlavalvet och skapade en gyllene väg i havet. Mitt i denna gyllene väg låg en segelbåt för ankar.
Vattnet låg spegelblankt längs promenadvägen och träden i sina fantastiska färgskrudar reflekterades i vattnet så att det såg ut som ett vykort. Rönnarna var så prunkande och klarröda att jag nästan bländades av den underbara färgen.
När jag blundar ser jag det framför mig igen... precis som jag ser rådjuren framför mig som betar på åkrarna och ängarna längs vägen till och från jobbet varje dag.
Gissa om jag önskade att jag hade min kamera med mig?! Syrran skrattade åt mig när jag ideligen stannade upp och talade om vilket vackert fotografi det hade blivit om jag bara hade haft min lilla svarta följeslagare med mig. För att trösta mig själv konstaterade jag att jag aldrig hade kunnat fånga det på bild, det jag kände inför dessa naturens skapelser.

Inte konstigt att man känner tacksamhet över att få ta del av allt detta...

4 kommentarer :

Photo by Maria sa...

Jag har precis samma beroende och det beroendet har jag haft sedan jag var liten.. En kamera har följt med mig nästan överallt.. De gånger man inte har den med sig så ser jag med bilder och tycker det är synd att jag inte tog med den denna gången.. :-)
Ett bra beroende och framförallt kul :-)

Kram
Mia

Annika Estassy sa...

Jag har aldrig plåtat så mycket som nu när jag skaffat en digital kamera. Ingen systemkamera men den duger ändå!

Mina Gouldsamadiner sa...

Känner så väl igen mig i det du skriver.Man ser motiv vart man än går.Man är nog lite "skadad" på det viset fast väldigt tacksam att man kan hitta och få så mycket energi i vår mycket vackra natur just nu.Kramiz.

Unknown sa...

Känner igen min syster i det du skriver, när vi är ute och promenerar gör hon som du beskriver. Jag har läst en del på din blogg den senaste tiden och blir verkligen inspirerad och kan längta efter att bo så nära havet som du gör, för visst är det havet du bor vid? Samtidigt som du verkar ha nära till dina närmaste och vänner!