I kärlekens tecken...

Vad är väl mer underbart än att få känna den där känslan av att vara totalt uppfylld av kärlek....

Till livet!

Till mänskligheten!

Till vår natur!

Till dem som står våra hjärtan närmast!

Klicka på bilden för en kärleksfull hälsning från mig,

och glöm inte scrolla ner i texten!

Att lägga ribban lagom högt...

Det är något märkligt med tiden när man föresatt sig att hinna med vissa saker eller när man bestämt sig för att göra något. Helt plötsligt har tiden som syntes så väl tilltagen minimerats till ett minimum och föresatserna ligger brustna med en dåligt samvete till följd eller i värsta fall en känsla av värdelöshet. Oftast handlar det om att jag lägger ribban för högt vad jag än vill göra. Ambition är förvisso positivt, men inte om det ofta slutar med platt fall.

Jag borde vid det här laget veta hur jag fungerar, men lik förbannat så hamnar jag i dessa situationer. Det är alltid "fullt ös eller medvetslös". Om jag för en gång skull kunde lära mig att det inte behöver vara antingen eller utan helt enkelt fungerar med lite lagom också.

För några år sedan började jag skriva på en bok, en bok som betyder mycket för mig och förhoppningsvis också kommer att göra för andra människor i samma situation som den jag beskriver i boken. Återigen lade jag ribban för hög och fastnade, tills för några dagar sedan när det lossnade igen. Nu ska jag ta det lugnt, inte förivra mig utan verkligen låta det mogna fram i den takt jag behöver. Den är faktiskt nästan klar!

Även träningsmässigt har jag tidigare givit järnet i början för att sedan ledsna efter kort tid, men har nu hittat en lagom nivå för detta. Har ju givit mig katten på att lyckas denna gång och jag är faktiskt på oerhört god väg bortsett från att min förkylning nu satte stopp för träningen för tillfället. Normalt så hade detta räckt för att jag skulle lägga av, men nu tänker jag att det är väl bara att börja om från början när jag är frisk igen. Sänkte kraven lite och vips så fick jag en annan inställning!

Har satt upp ett fotografi på mig själv på kylskåpet som en målbild. Den föreställer mig under en period i livet när jag mådde otroligt bra på alla plan. Den är tagen på min systers bröllopsfest, det hade gått ett par år efter min andra skilsmässa, jag skulle snart fylla 40 och jag hade hittat mig själv, mitt lugn och att hitta en ny man att leva med fanns inte i min tankesfär ens en gång. Jag var för ovanlighetens skull nöjd med livet, med min hälsa och min kropp och kände mig ganska fantastisk!

Varje gång jag ser fotot påminns jag om den där fantastiska kvinnan som är jag och målet att komma dit närmar sig så sakteliga. Jag kanske inte kan bli lika smal, jag är ju inte lika ung längre, men den peppar mig till både kropp och själ.

Jag kanske har blivit lite klokare med åren?! ;)

Ont krut förgås inte så lätt!

Trodde för ett kort tag att jag skulle slippa bli drabbad av någon form av förkylning, har känt mig så oerhört pigg och energisk på sista tiden, men ack vad jag bedrog mig!
Ingen i min närmaste omgivning har varit förkyld så tanken fanns inte ens i på mitt hjärnkontor.
Men man ska aldrig säga aldrig, och jobbar man på ett sjukhus där man träffar människor dagligen så kanske det inte är så konstigt.

Nåja, här sitter jag nu i alla fall, med den vämjeligaste hosta man kan tänka sig. Har varit däckad hela helgen, jag som längtade ut i solskenet för att promenera och lufta min kamera lite. Nysningarna och hostningarna har avlöst varandra och ögonen har runnit. Jag kan förstå att man kan hosta så hårt att ett revben knäcks, för det känns ända ut mellan skulderbladen när jag hostar och magen har fått en skaplig träningsvärk. Undrar hur mycket kalorier man gör av med på en rejäl hostning?! ;)

Märkligt nog har jag inte haft någon feber och det är väl tur det, för det räcker bra som det är.

Igår kväll när jag låg i soffan och slötittade på TV hörde jag hur det pep och kvittrade. Tyckte att det var mycket märkligt att höra fågelläten sent på kvällen när det var mörkt, innan jag insåg att det faktiskt var jag som pep och rosslade. Har preparerat mig med astmamediciner, kurerar mig med ingefärste, mycket frukt, grönsaker och C-vitaminer. Måste ju vara frisk till torsdag, då tavlorna skall hängas inför vernissaget!

Sisu biter tyvärr inte alltid på virus, men skam den som ger sig. Har tröstat mig med saltlakritsglass och den vackra tulpanbukett som jag hann köpa på fredag eftermiddag innan det brakade loss ordentligt. Den har bara blivit vackrare och vackrare för varje dag som gått!

Det blir nog snart ordning på torpet igen, ont krut förgås inte så lätt! ;) 

Förtrollad!

Har inte så mycket att tillägga för tillfället, mer än att jag varje vinter förtrollas av skönheten när marken och alla träd bäddas in av den mjuka vita vackra snön och naturen ser ut som ett sagolandskap. När jag gick från min sjukgymnast på dagen idag tog det emot att gå in och jobba igen. Jag hade gärna hämtat något av barnbarnen, dragit på mig varma kläder och gått till en härlig pulkabacke med en termos varm choklad och nybakta bullar. Den yngste sonen och jag åkte ofta pulka i "vår" pulkabacke, helst sent på kvällarna då himlen var mörk och granarna runtomkring lyste vita av snön. Vilka härliga minnen!
Jag hoppas att snön får ligga kvar någon månad och att solen också tittar fram så att vi får njuta av vackra vinterdagar, alla barn får klättra i snöhögar, bygga snökojor och busa utomhus med rosiga kinder. Det mår vi alla gott av!
Ikväll lyser månen och ger träden ett sagoskimmer och själv längtar jag efter att få lufta kameran i det vackra vinterlandskapet, men idag fick mobiltelefonen duga.

Jag har roligt jag!

Så har den långa tunga och mörka januarimånaden övergått i februari. Dagarna börjar bli något ljusare både på morgnarna och tidigare på eftermiddagarna. Jag har till och med hört fågelkvitter förra veckan, även om det förvisso inte är något att dra några höga växlar på eftersom vi fortfarande är inne i en vintermånad.

Mitt livshjul rullar på precis som det ska. En fråga som jag ofta får när jag pratar med någon av mina vänner är, "Har Du gjort något kul på sista tiden?" "Njae, inte direkt", blir svaret för det mesta. Häromdagen när jag och en av mina vänner satt på ett café i vår lilla stad, tittade på folk som kom och gick och fördrev några timmar med samtal om livet, kom vi just in på detta. Vad är det man menar med den frågan egentligen? Givetvis är det helgerna vi syftar på, om man varit på någon fest, varit ute och tagit en öl eller glas vin med några vänner, bio etc..., men det är ju egentligen att ha roligt i vardagen och finna en ro och harmoni i det som är det viktigaste och kära vänner träffar jag ofta ändå på enkla och otvungna sätt under helgerna om jag inte helt enkelt väljer att vara själv för att jag känner för det. Så hädanefter ska jag svara att jag har roligt hela tiden!

Förbereder för kommande vernissage som börjar närma sig. Fjärilarna i magen börjar ge sig tillkänna och det känns oerhört spännande. Har också blivit tillfrågad om jag vill hänga mina tavlor för beskådan på ett annat ställe efter detta, men jag vet ännu inte när i så fall, så jag kommer att återkomma om det. 

Mina "mediefria" kvällar börjar få fäste i vardagen och det känns oerhört befriande och skönt. Dessa kvällar mediterar jag länge, affirmerar och skriver. Läser, stickar och ibland tänder jag många ljus och sitter bara och  lyssnar på tystnaden. Det kallar jag stilla ro och nära. 

Träningen rullar på och det känns inte som ett måste längre, utan något jag tycker är skönt att göra, så även den har jag snart gjort till en trevlig vana. Idag var jag på ett pass kundaliniyoga, något som jag gick på för flera år sedan för en fantastiskt duktig yogalärare som sedan flyttade härifrån för att starta Yogakloster utanför Borås tillsammans med sin man. Två helger i februari ska hon vara här och gästspela på Studio Karma och jag har anmält mig. Det är den skönaste yogaform jag vet och känslan i kroppen och själen efteråt går inte att beskriva, det är något jag varmt kan rekommendera. 

Avslutade denna helg med ett besök på Ikea med min älskade dotter och den yngste lille spjuvern och när vi kom hem bjöd käre svärsonen på en fantastiskt god söndagsmiddag. 

Jag är så lyckligt lottad!

Vernissage för kärlek och glädje...

Här rullar tillvaron på i stilla lunk med jobb, träning, meditation och andra behagliga aktiviteter såsom bland annat förberedelse för vernissaget "VårValentine" den 13-14 februari i SoStockholm Gallery i Kungsträdgården.

Är så tacksam och glad över att ha blivit tillfrågad och känner mig väldigt pirrig! Det känns stort!!

Temat är naturligtvis Valentine, Hjärta, Vänskap, Kärlek, Vår och Glädje då det pågår under Alla hjärtans dag och dagen innan. Ser fram emot att få möta nya vänner, öppna upp för kontakter och hoppas att många kommer för att titta och tycker om det jag och de andra utställarna gör. Besökare bjuds på ett glas vin och tilltugg.

Träningen börjar kännas i kroppen, som värker mindre, och på kläderna som sitter lite lösare. Känner mig oerhört nöjd och belåten och detta sporrar mig att för en gångs skull fortsätta den inslagna vägen.
Meditationen ger mig lugn i själen och tar ner min ibland så påkommande rastlöshet och otillräcklighetskänsla. Livets vågskål är just nu i balans, det händer positiva saker och jag är tillfreds.

Kontrasternas kväll...

För en stund sedan lagade jag en mycket god middag av lax, räkor och råris, åt den och njöt av varje tugga. Det var alldeles tyst, jag hade redan tänt ljus och planerat in en kort meditation som åtföljdes av en total känsla av stillhet.

I bakgrunden tickar den nygamla klockan på ett behagligt sätt, bilarna kör förbi ute på gatan och för en stund sedan slog kyrkklockan. En hund skäller någonstans, men för övrigt är det tyst och jag njuter av lågorna som fladdrar från ljusen.

Det är så här det känns att bara stanna upp, vara ett med nuet och nästan så att tankarna stillnar.
Just nu är jag min egen bästa vän...

Roligt tillskott till vardagsrutinerna....

Så jag har checkat av nästa sak på årets att-göra-lista!

Började ikväll sjunga med en kör som jag sjöng med för över 10 år sedan, då jag fortfarande orkade göra saker när jag kom hem efter arbetsdagens slut och pendlingen från Danderyd. Och ändå hade jag den yngste fortfarande hemmaboende. Nåja, jag var ju mer än 10 år yngre också!

Det är en liten kör på ca 10 personer med enbart kvinnor, hörande till Markuskyrkan hemma i min lilla stad. Några var fortfarande kvar från den tiden och det kändes lite som att "komma hem".

Sången ger mig njutning, glädje och harmoni, så det var ett roligt tillskott till vardagsrutinerna.

Inte nog med det! Jag hann både träna, duscha och äta efter jobbet innan det var dags för sångstunden. Idag hade jag flyt och energi!

Vanans makt...

Läste idag en artikel i Uppsala Nya Tidnings nätbilaga om en man som ändrade 40 vanor på ett år!

" Micael Dahlén är rockstjärneprofessorn som tog tjänstledigt för att ägna sig åt sin nyfikenhet. Det slutade med 40 förändrade vanor och bevis för att förändring inte behöver ta tid". Klicka HÄR för att komma till artikeln.

Han beskriver ur ett intressant perspektiv hur lätt det egentligen är att förändra en vana om man gör det 7 dagar i rad. Det gjorde att jag började fundera över vilka vanor som styr mitt liv och vad jag skulle vilja förändra, eftersom jag börjat titta på saker och ting ur ett vidare perspektiv. Själv tycker jag att förändring är svårt, det krävs mycket självdisciplin för att ändra på saker även om det inte är oöverstigliga förändringar och är alltid bekvämare att följa den "gamla vanliga stigen". Men vad händer då?? Just det! Ingenting!!

40 vanor var väl att ta i, men jag skulle lätt kunna ändra 7 vanor som skulle förändra saker i rätt riktning för min del. Vilka, kan man ju då nyfiket undra?

Jobbar på att ändra min träningsovilja till en träningsvilja! Är inte där än men på god väg.

Kosten och sockret! Är i början av en svårare förändringprocess, där vanans makt är extremt stor och karaktären fortfarande påverkbar men på väg. 

Under kvällens meditation, som jag först inte tyckte gav mig så mycket efteråt men jag sedan kom fram till att den faktiskt gjorde, insåg jag vikten av att börja stänga av mitt medieberoende. Förresten, ordet beroende har så negativ klang, så egentligen vill jag inte använda mig utav det uttrycket. Jag föredrar att kalla den min medienyfikenhet. Jag kommer hädanefter att en kväll i veckan inte sätta på vare sig TV eller dator och låta telefonen vara. Inte det lättaste, för dessa är mitt sällskap på kvällarna, men det finns ju så mycket annat att göra. Som till exempel att skapa nya bättre vanor. Återkommer om dessa... 

Aristoteles ska en gång ha sagt: "Vi är vad vi upprepade gånger gör. Skicklighet är därför inte en handling utan en vana."

Uppväckt glädje...

Fem dagar har redan passerat på det nya året! Dagar som jag njutit maximalt av att bara vara. Har varit ledig sedan jul, så det blev en skön långledighet.
Barnbarn har sovit över och vi har myst på de sätt de tycker om beroende på ålder, jag har träffat vänner på fika, över middagar och tillbringat tid med nära och kära. Men framförallt har jag tyckt att det varit så skönt med bara mitt eget sällskap, en film, en stickning eller en bra bok. Har kommit igång bra med träningen, och även om jag tagit det lugnt under helgdagarna har jag i alla fall hunnit med några gånger.

Häromdagen när jag plockade bort alla julsaker och städade hittade jag mitt staffli bakom ett av bokskåpen i mitt kreativa själarum (som jag kallar det). Blev vansinnigt sugen på att börja måla igen, så hux flux stod staffliet på plats och en av de tomma pannåerna jag köpt för flera år sedan, monterades på. Har egentligen aldrig varit någon hängiven målare, utan målade porslin och tecknade mycket när jag var yngre, men eftersom jag alltid tyckt att det varit roligt att skapa på alla möjliga sätt, så har jag ändå "kladdat" lite emellanåt. Att ge sig hän åt något man tycker är roligt ger så otroligt mycket energi och tiden bara försvinner, så den tomma pannån var inte tom så väldigt länge och arbetet fortskrider på den. Inte så vackert kanske, men personligt och väldigt rogivande.
Det ena ger ju oftast det andra, så det blev några nya alster på min hemsida av fotokonst också.

Symboliskt nog så gör en blank pannå precis som ett nytt år att jag fylls av stor nyfikenhet för vad jag kan skapa av det. Har lite mer kreativa projekt på gång, men återkommer om det.