Himmel eller helvete...

Efter några underbara dagar i Landskrona med min älskade äldste son och hans Elin, massor av bus med deras underbara maine coone-missar Mattis och Mira och med en kort "mellanlandning" hemma för att packa om för 9 lata dagar i Almuñecar, drog vi iväg, Anki och jag!

Det blev ett varmt välkomnande och kärt återseende med tjocka släkten och vi har njutit sol, vind och vatten,  god mat, dryck och härligt sällskap och allt såg ut som den perfekta semestern till lördag kväll, då jag äntligen fick tag på den yngste sonen efter en dags oro.

En oro som förbyttes till förtvivlan och ännu mera oro, då det visade sig att han blivit offer för det oprovocerade våldet som förekommer ute bland ungdomar i samhället. Utan förvarning, från ingenstans, fick han ett kraftigt slag mot huvudet, ramlade och slog sig så illa att han nu befinner sig på Karolinska sjukhuset med en kraftig hjärnskakning med hjärnblödning som följd. En mors värsta mardröm när man inte kan finnas på plats och känner sig som den med maktlösa människa på jorden. Tack och lov för hans far, som tryggt fanns vid hans sida och lugnade ner mig per telefon så att jag kunde njuta även av resten av resan. Efter att ha fått se min sons vackra ansikte, prata och skratta med honom trots huvudvärken och illamåendet, fått prata med läkare och blivit förvissad om att blödningen minskat och han mår bättre och bättre för varje dag känns det som jag vunnit högsta vinsten!
Han hade återigen sin skyddsängel med sig!

Glad efter detta åker jag hem och möts av ett fullständigt kaos i köket. En packning i kökskranen hade förmodligen släppt sedan ett dygn tillbaka, vatten hade runnit längs köksbänken, ner i lådor, skåp och längs hela mitt vackra köksgolv, som definitivt sett sina bästa dagar. Fick hjälp att stänga av vattnet och när dörren stängts brast min egen kran.. jag grät som jag inte gråtit på väldigt länge! Nu har jag en brummande maskin som suger ut fukten stående i köket och blir utan kök i 3-4 månader i värsta fall, men med en son mår bättre och som får komma hem så fort värdena stabiliserats. Ibland undrar jag varför en olycka sällan kommer ensam som ordspråket säger... men kommer att gå starkare ur detta också!
Nu sitter jag här med min solfjäder i handen och tänker gråta tills sorgetårarna tar slut för denna gång, snart hoppas jag gråta glädjetårar istället!

All kärlek,

Semesternjutning...

Lika mycket som jag hade längtat efter semestern, lika mycket njuter jag nu av den!

Morgontrötta jag har till och med vaknat betydligt tidigare än vanligt och njutit av att ligga kvar i sängen och läsa eller gå upp och börja fixa lite hemma. 

Mellan regnskurarna och molntussarna har jag kunnat sitta på min härliga balkong, som inte varit så prunkande av blommor på flera år som den är nu, och njuta av solen! Här om dagen fick jag också min Kärcher fönstertvätt som jag valt som vinstpremie från Miljonlotteriet, så nu fick jag tillfälle att pröva den. Jag som normalt tycker att det är roligt att tvätta fönster, blev alldeles lyrisk, för nu blev det ännu roligare! Den funkade hur bra som helst!

En timmes helkroppsmassade unnade jag också min trötta kropp igår, som blev alldeles vederkvickt och energisk efter detta. Jag har bakat sommarkaka, Rånäskex och hallonrutor och ikväll hämtade jag den minste musketören som förgyller sin mormors tillvaro med sitt pladder och sitt sällskap.

Jag tar verkligen dagen som den kommer... och jag njuter!!

Det är mycket nu...

...mycket tankar, funderingar och en hel del som händer i livet för tillfället.
Badankan simmade lite djupare denna gång, så det blev jobbigare och tog lite längre tid att komma upp till ytan igen. När dagen är mogen kommer jag kanske att skriva om det här på bloggen, men för tillfället får det stanna på pränt någon annanstans... i mitt huvud eller bland mina privata anteckningar.

För den som har undrat så lever jag alltså... och än så länge lever bloggen också, om än i träda.

Är glad att det är semester snart, denna vecka räknar jag dagarna tills jag på fredag eftermiddag åker hem mot mitt lilla paradis och slipper de oändligt långa dagarna som det blivit sedan jag bytte jobb! 

Av förklarliga skäl blir det en kort (3 v) semester i år... som nästan är inplanerad in i minsta detalj förutom första veckan, som jag bara ska vara hemma och ta dagen som den kommer. Flygresa bokad till mina älsklingar i Skåne över nästa helg, direkt till Spanien efter det i 9 dgr och sista helgen innan jobbet kör igång igen blir det tjejhelg med bästa brudarna på Singö. Ska bli underbart med avkoppling, nära och kära och framförallt sol och värme! Som jag längtat!

Önskar alla en superskön sommar, med eller utan sol! 

Det viktigaste är ju inte vädret utan att man kopplar av, njuter av det lilla och umgås med människor som man blir glad av!

Släpp loss alla sinnen...

Om jag skulle räkna alla stunder på en dag som jag kommer på mig själv med att sitta och småle åt saker som händer eller jag tänker på, skulle det bli ganska många. Lite småknäppt kanske, men det är så enkelt att jag faktiskt stannar upp och njuter av livet flera gånger om dagen! :)

Livet är en evig villervalla av upp- och nedgångar... vissa dagar ÄR inte speciellt roliga och andra desto behagligare, men jag törs faktiskt säga att jag hittar någonting varje dag värt att glädjas åt. 

Det kan låta klyschigt, men lyckan kommer faktiskt inifrån oss själva och ger man sig fanken på att inte dimpa allt för långt ner mellan varven så är det inte så svårt! En kort stund av "tycka-synd-om-sig" är ok, men sen får man se till att gå ut och "lukta på blommorna igen"!

Så släpp loss, öppna upp alla sinnen, känn alla dofter, smaker och synupplevelser. Smek någon på kinden utan anledning. Lyssna på fåglarna, humlornas surrande, vattnets kluckande eller andra ljud som får Dig att må bra.

Har märkt att om jag iakttar omgivningen med öppna sinnen så ändras också min egen självbild och det jobbar jag ständigt på, eftersom jag inte alltid är så nådig mot mig själv!

I sommar ska jag nog vara lite mera wild and crazy... vem vet vad som väntar?!

Bländande grönska...

Ordet öronbedövande är ju ganska vedertaget, men kan man säga ögonbedövande?! Skulle vilja använda mig av det uttrycket just nu då våren verkligen står grönskande i all sin prakt! För mig är det ögonbedövande, skirt och bara sååå ofantligt vackert... nästan smärtsamt vackert!

... Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?...

... Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?...

... Höljet var ju knoppen hela vintern. ...

... Vad är det för nytt, som tär och spränger?...

... Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger...

En del av dikten ur diktsamligen "För trädets skull" av Karin Boye 1935

Tiden går i mitt tycke lite för fort just nu... beror säkerligen på att dagarna på "nya" jobbet, (som  inte är så nytt längre), går i ett huj och när jag kommer hem vid 19-tiden på kvällen så är det inte så många timmar kvar av dagen. Helgerna fylls av vänner, barn och barnbarn och som alltid när man trivs önskar man att dygnet hade många flera timmar.
Det viktigaste är ju trots allt att fylla dagarna med det man tycker om och mår bra av.

Just nu är jag förkyld, något som många i min närmaste omgivning varit hela våren och jag varit lyckligt lottad att slippa hittills. Men ack, man ska aldrig ropa hej.... Tur i oturen är väl i alla fall att jag klarat mig såpass länge med tanke på att jag precis bytt jobb.
Nu återgår jag med min hosta till balkongens sköna värme och kurerar mig med en stor mugg kaffe och en bok... inte mycket mer man kan göra denna dag.
Man får njuta av det lilla, och det har jag inga större problem med! ;)

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara...

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Kroppars lust. Den vassa smärtan av en spik.

Det kalla, och det mycket heta, kan ingen själ bevara.

Och inte ens bland smärtorna fanns några utbytbara.

Skrapat knä och getingen i gräset. Ingen var den andra lik.

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Var timma hade något vasst och mjukt som bara den var skapad för.

Ingen kärleks doft den andras lik.

Det kalla, och det mycket heta, kan ingen själ bevara.

För drack vi ofta te vid detta bord, som bara finns för några murkna stycken nu (av teak).

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Av dessa en gång varma dagar, en murken träbit bara.

Lust och smärta har ingen förutsagd logik.

Det kalla och det mycket heta kan ingen själ bevara.

Över en vilseskog en högljudd fågelskara.Vad kroppen visste, var bara fåglarnas musik.

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Det kalla och det alltför heta kan ingen själ bevara.

Ur "Variationer över ett tema av Silfverstolpe" av Lars Gustafsson

Saknad...

Idag är en sån där dag... då man känner en olustkänsla och inte kan sätta fingret på det. Som om all glädje inför nya jobbet och allt härligt runtomkring mig bara runnit ut för en kort stund och initiativlösheten ligger som ett ok över axlarna! Åh, fy bubblan vad det där lät muntert då! Knappast!

Kanske en släng av hormonell frustration eftersom svettningarna som varit borta nästan ett år helt plötsligt kommit tillbaka. Ja, inte hade jag saknat det i alla fall! Men nu är det sådär infernaliskt jobbigt ett antal ggr om dagen och åtminstone någon gång varje natt. Inte kul att bli tant inte.. även om jag knappast känner mig som en sådan. Har varit och dansat några gånger den senaste månaden och då känner jag mig inte som någon tant, för då kommer 70-80-talets discodrottning i mig fram och jäklar vad roligt det är! I nästa liv ska jag bli dansare... morgonpigg har jag ju redan sedan tidigare bestämt mig för att bli! :)

Upptäckte häromdagen hur mycket jag saknat att skriva och fick en enorm lust att börja igen... utformade meningar av tankar i huvudet som ville ner på pränt, och naturligtvis hade jag glömt min lilla anteckningsbok som alltid är min följeslagare, i en annan väska än den jag hade. Nu blir det till att införskaffa flera och lägga en i varje väska jag använder! Det ligger ju läppstift i varje väska, så då kan det ju lika gärna ligga en anteckningsbok också!

Såg en mor och en son på bussen idag, han var i 6-årsåldern och sov mot hennes arm. Hur hon mjukt väckte honom när de skulle gå av.. och kände ett sting av längtan och saknad. Likaså kommer det ofta på 4:ans buss på morgnarna mödrar med sina små pladdrande döttrar i handen.... jag ler, längtar och saknar! 

Så alla Ni som önskar att Era barn ska bli äldre... försök att njuta istället! Jag vet att det inte är lätt när man är mitt i livet med allt vad det innebär, men en dag längtar man tillbaka... om så bara för korta stunder!

Älskade vänner...

Av olika anledningar har tjejgänget inte träffats så mycket på sista tiden som vi gjorde förra våren och sommaren. Vi bestämde ju att vi skulle börja spara så att vi skulle kunna komma iväg på en resa till denna sommar, men för ett tag sedan beslutade vi att vi skulle fortsätta att spara lite mera, men för den skull inte låta bli att hitta på något ändå.
 Sussi och Lisa kom på den geniala idén att vill skulle hyra en stuga över en helg och fixa lite hemma-spa och ta det lugnt och mysa.. 

Helgen som var blev det av! 

Vi hyrde en stuga på Marholmen och de hade gjort trerättersmeny,  handlat all mat och fixat all logistik med matlagnings- och frukostschema mm. Såå suveränt bra gjort! 

När våren spelade oss spratt med vädret, från ymnigt snöfall till sol och blåst njöt vi inomhus medan brasan sprakade i öppna spisen.

Vi bastade, fixade fötter, ansikten och fick massage av en massös som kom dit. 

Vi promenerade, åt god mat, drack gott, skrattade, spelade spel och sjöng Singstar. 

Kort och gott idkade vi både själslig och kroppslig vård denna helg, något som jag för övrigt verkligen behövde eftersom jag trots ett lyckat arbetsbyte känt mig lite låg den senaste tiden.

Det är skönt att ha vänner som lyfter en när ens egna vingar inte riktigt orkar bära. 

Lever...

Jodå, nog lever jag alltid! :)
Bloggen har väl inte högsta prio direkt, men jag tänker på den nästan varje dag i alla fall. Det har blivit lite glesare mellan inläggen, och det har ju också sin förklaring.

Veckorna har rusat fram, har varit fruktansvärt trött när jag kommit hem från jobbet och inte orkat så mycket och några dagar har jag också stannat kvar lite längre. Äldste sonen har hunnit vara hemma på besök, den yngste likaså. Har träffat en gammal go vän som jag inte sett på över 30 år och vi hade en supertrevlig kväll i Stockholm för 1,5 vecka sedan. Mellanmusketören har hunnit fylla 5 år för några dagar sedan och snart fyller jag själv år igen! Inget märkvärdigt förvisso, men jag gillar ju att ta alla tillfällen i akt att fira och samla nära och kära. Kanske blir lite körigt med tanke på att jag kommer hem lite senare om dagarna, men vill man så går det är ju en devis som jag brukar leva efter!

Idag har vädret verkligen visat sig från sin bästa sida, solen värmde genom bussfönstret i morse, så om man blundade kändes det som sommar. Det är ljuvligt med det tidiga ljuset om morgnarna och jag njuter av varje soluppgång... i alla fall något positivt med att gå upp vid femtiden på morgnarna. :)

Lev, älska och skratta kära vänner... våren är i antågande!

Våga ta steget...

Sedan en vecka tillbaka, då jag började på mitt nya jobb har arbetsglädjen som sedan länge varit försvunnen till min stora lycka hittat tillbaka. 

Nu vet jag att jag verkligen gjorde rätt och att det fanns en mening med att jag inte kunde släppa tanken på detta jobb efter att ha sett annonsen första gången, trots att jag då inte sökte för att jag tyckte att det var för långt att pendla. Det var helt enkelt meningen att jag skulle söka ett annat jobb först som låg nästgårds till min nuvarande arbetsplats, för att sedan ta steget till att även söka hit... och jag är så oerhört glad för det!

Utsikt längs lunchpromenaden.

Det känns som jag "hittat hem" igen! Jag har upptäckt att jag behöver strukturerade arbetsuppgifter där jag vet vad jag gör från morgon till hemgång, men ändå under eget ansvar. Precis så som det är här och med mycket  människokontakt både via reception och telefon. Då får jag balans till min privata sfär, som jag trivs med att ha lite mera ostrukturerad. Är trött förstås, både av alla nya intryck och arbetsuppgifter och givetvis även av de längre dagarna och pendlingen, men det kommer att gå över när jag känner att detta är min solklara vardag. Lunchpromenad längs vattnet och utsikt över Stockholm är inte heller det sämsta!

Behöver jag säga att jag trivs??!! :)

Tänker avsluta med en text ifrån ett vykort som jag köpt för flera år sedan, eftersom jag brukar samla på mig vackra sådana till lämpliga tillfällen. Av en slump hittade jag det för någon månad sedan:

Våga ta steget...

Ibland så känns det som om livet helt står still.

Och just det man är i är inte det man vill.

Man känner sig så svag, så vilsen och så feg...

Så känns det till den dag man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt när man har fått distans,

så ser man att det svåra var källan till en chans.