Det är rätt spännande det där med hur man uppfattas av sin omgivning och hur man upplever sig själv. Det bästa är ju om de går hand i hand förstås!
I tonåren tror jag att många tyckte att jag var rätt präktig, förutom de närmaste vännerna som visste vem som dolde sig bakom det blonda håret. Och så är det väl lite nu också i och för sig. Präktig förvisso, men rätt full i sjutton! När jag gifte mig första gången och vi gick till fotografen efteråt, frågade hon var jag köpt min brudklänning eftersom hon tyckte att den var så enkel och vacker och när jag sade att jag sytt den själv så tittade hon på mig och sade: "Kan Du sy? Det ser Du inte ut som!" Frågan är om det var positivt eller negativt. Jag har nästan alltid gått mina egna vägar och struntat i vad andra tyckt... och har en lite halvtokig rebell som bor i mig och som jag tillåter komma fram lite då och då ;)
Igår kom hon fram igen...!
Blev "varnad" efter att jag gjort min första tatuering att det definitivt inte skulle bli den sista, så det blev en liten en till, tills jag för något år sedan bestämt mig för att göra om den första ängeln till något annat.
(Kolla
här hur den första såg ut!)
Surfade runt på nätet och hittade ett foto på en vacker fundersam ängel och spånade vidare på den. Hon sitter som staty på en gravsten i Canada och kallas för "Angel of the morning".
Att mina barns namn skulle vara med var en självklarhet, så nu finns de där, skrivna med min egen handstil, vilket gör den ännu mera unik.
Nu hör det ju till saken att den yngste sonen är rejält tatueringsbiten och har unika egna tatueringar på sin rygg, som jag trots att jag tycker att det är lite väl mycket, tycker är väldigt vackra. Då han nyligen tatuerade en del av ryggen passade han samtidigt på att boka en tid till mig för att jag äntligen skulle komma till skott.
Igår var jag alltså där, taggad till tänderna. Jag hade lytt varje råd av Johan som tatuerade mig. Ordentlig sömn, ordentlig mat, inget kaffe innan och mental förberedelse. Ställde in mig på det värsta, men tänkte att det kan definitivt inte göra ondare än att föda barn. Vid första nålsticket pirrade det lite i kroppen, men efter 5 minuter kändes det helt ok, höll till och med på att somna en stund. Och sonen som trodde att mamma skulle sitta där och kvida och oja sig! Man är väl finne.. och kvinna!!
Är supernöjd och fick en endorfinkick som nästan fortfarande håller i sig för att jag är så stolt över mig själv!
Vi har alla flera sidor.. och allt är inte alltid vad det ser ut att vara.
Det är tur att vi är så mångfacetterade, livet blir så mycket härligare att leva då!
