Alla vardagmorgnar och eftermiddagar tillbringar jag på bussen på väg till och från jobbet. Många av mina vänner och även andra som jag berättar för att jag pendlar, tittar suckande på mig precis som om de tycker jättesynd om mig som måste sitta på bussen nästan två timmar om dagen. Somliga uttrycker nästan sitt deltagande och beklagar, men jag måste tyvärr göra alla som tycker så besvikna, för jag njuter av mina bussresor. Till en viss del handlar det om accepterande av hur det faktiskt förhåller sig och även om att jag lärt mig tycka om de stunderna. Ibland sover jag hela resan, ibland läser jag, lyssnar på musik, facebookar på mobilen eller bara sitter rakt upp och ned och njuter av stunden. Det finns liksom ingenstans att ta vägen mer än att följa med tiden, att finnas här och nu, ta in naturens och dygnets växlingar och reflektera. Provade att meditera ett tag, men insåg att det inte var riktigt rätt tillfälle eftersom jag alltid somnade.
Det är samma väg och samma sträcka, men ändå så ser jag nya saker varje morgon. "Hon verkar inte riktigt klok", är det säkert någon som tänker om jag säger så, men om man bara öppnar alla sina sinnen den korta stunden och är i nuet så går det. Att se en eller flera älgar i all sin prakt, en samling rådjur, några rovfåglar, en räv eller några harar hör till små dagliga underverk som man blir glad av. Morgonhimlen som ändrar färg, vaknar och gryr innan dagsljuset hittat fram.... ja, jag kan räkna upp flera dagliga glädjeämnen att njuta av. Så snälla, tyck inte synd om mig, när skulle jag annars få tid att stanna upp i nuet och njuta, eller planera för kommande kväll, som ikväll när jag fick för mig att köpa ett gott vin, lite sushi och gå på bokrean.