Vintertid med sommarbild...

Joråsåatt! Äntligen har jag fått tillbaka min förlorade timme! Det kanske är inbillning, men jag tycker att min kropp märker av timmen som försvinner på våren som den får tillbaka nu... 

jag är ju trots allt en obotlig nattuggla.

Men vad hjälpte det i natt, jag somnade i alla fall inte förrän vid 03.30-tiden i morse. Det var fullständigt omöjligt att sova. Tittade på två filmer efter varandra, "Eternal sunshine of the spotless mind", en underbar film men en ganska allvarsam Jim Carrey och superhärliga Kate Winslet samt "Message in a bottle" med Kevin Costner och Robin Wright Penn. Till sista filmen åkte näsduken fram för det spelar ingen roll hur många ggr jag ser den, tårarna går inte att stoppa.

Tog med mig laptopen till sängen och när jag efter en stunds sömnlöshet insåg att jag inte skulle somna gick jag igenom valda delar ur min blogg. Ganska roligt att läsa så här efteråt faktiskt och jag blev fullständigt övertygad om att jag inte ska sluta skriva! 

Softar just nu i soffan med tända ljus och ser fram emot en god söndagsstek hos älskade dottern tillagad av käre svärsonen och naturligtvis gratulerande av mormors äldste musketör Emil, som fyllde 7 år igår!

Det behövs så lite...

för att uppfyllas av glädje om bara den där rätta känslan finns... och visst finns den! 

Om man bara lär sig att ta tag i den istället för att låta sig sugas med av något negativt och trist.

Idag blev jag hämtad av min goa vän Carola och hennes sambo för en lite tur ner på stán efter vad min fot orkade. Att solen sken och jag träffade många andra vänner också i vimlet gjorde ju inte dagen sämre.

Det passade också alldeles utmärkt eftersom älskade äldste musketören fyller 7 år idag och mormor naturligtvis ville köpa en födelsedagspresent till honom som skall delas ut imorgon!  

Nu väntar jag på sushileverans av en annan väninna, som skall intagas med några glas rött, skratt och tjejsnack!

Inte sjutton är det synd om mig!! :)

MåBra-knep...

Bästa knepen för att rycka upp sig när tillvaron ter sig lite trist är att sätta på lite skön musik, fixa till sig, hälla upp ett glas rött och baka en kaka.... och det är precis vad jag gjort idag! :)

Snart är det Idol och jag myser upp mig i soffhörnan med stickningen och mitt vinglas, 

men tills dess,

håller jag till godo med underbara Christina Aquilera!

Inget ont som inte har något gott med sig...

Inte mycket att orda om här inte! 
Dagarna flyter in varandra, jag längtar utomhus till långa promenader och sol på nästippen, regn som strilar och till och med till snöflingornas dalande. Det låter ju som jag är helt knäpp och alldeles handikappad, vilket jag naturligtvis inte är. Kan gå obehindrat inomhus, även om jag bara får stödja på hälen och det funkar bra utomhus också med hjälp av en sula med klack och krycka. Men för att läkningsprocessen ska gå snabbt och komplikationsfritt så ska jag inte gå så mycket och gärna sitta med  foten i högläge så ofta som möjligt! 
Jag vet att det bara är en tidsfråga, men det är en riktigt svår uppgift för en rastlös själ att behöva ta det lugnt och vara beroende av andra.
Har upptäckt hur nyttigt detta är för mig och tror att jag i slutänden kommer att ha fått ut något positivt ur denna för mig ovana situation också....
om inte annat kanske jag har en av mina stickningar färdig! :)

Har nu varit sjukskriven i tre veckor och har denna vecka så sakteliga vant mig vid tillvaron som den ser ut just nu. Vännerna kommer och fikar med jämna mellanrum, tar med mig ut för att handla eller få lite luft i näsan. Annars har jag suttit i soffan och facebookat, stickat och tittat på film, surfat på internet eller bara reflekterat över tillvaron. Har funderat på om jag ska fortsätta blogga eller inte, lusten för det har inte varit så påtaglig som tidigare, men kom fram till att jag nog ändå vill göra det. I samband med det funderade jag också över varför jag alltid väljer så murriga bloggbakgrunder, så nu har jag alltså bytt igen! Vet inte riktigt om detta är jag, men det får vara så ett tag... jag kommer säkerligen att byta igen om jag känner mig själv rätt. Det vore roligt om jag kunde få en kommentar på vad Ni som läser tycker...

Nästa vecka börjar jag förmodligen jobba halvtid, beror lite på hur snabba försäkringskassan är med att handlägga sjukresor till arbetet alternativt till bussen så att jag kan åka till jobbet. 

Det borde ju ligga i deras intresse att jag jobbar halvtid istället för att vara sjukskriven på heltid mer än tre veckor till....

Tystnad och saknad....

Fotvila och besök av älskade söner och svärdotter utgjorde en utmärkt kombination i helgen som passerat. Naturligtvis fanns det en anledning till att jag förärades detta besök, vilket var att älskade dottern och svärsonen hade gemensam 30-årsfest på lördagkvällen. En kväll som övergick i natt och för övrigt var alldeles fantastiskt trevlig och jag till och med kunde ta några danssteg med min gipsade fot!

Den yngste älsklingen åkte hem redan tidigt igår morse eftersom han skulle iväg och jobba, medan de andra var kvar tills i morse. Nu är det tyst igen och tomheten lyser som en röd stopplampa! Vet att det går över snart och det hade säkerligen känts mindre om jag varit på benen och jobbat som vanligt. 
Dessutom kommer de tillbaka om en månad igen!

Är inte lika handikappad längre, eftersom svullnaden gått ner ordentligt och jag kan gå utan kryckor genom att stödja på hälen eller utsidan av foten. Imorgon ska gipset och stygnen bort, sen får vi se när jag kan återgå till normalliv igen, men jag hoppas att det blir väldigt snart!! 
Längtar efter promenader och att kunna köra bil!

En ängel vid mitt bord...

När man är hemma på det här viset, fullständigt pigg men aningen handikappad, är det oerhört lätt att bli uttråkad och jag gissar att risken för att jag kommer att klättra på väggarna är överhängande med tanke på hur länge jag är sjukskriven.

Då gäller det att sysselsätta sig så att inte tankeaktiviteten tar över och jag sitter här och blir alltför djupsint.

Idag har jag pysslat med att göra inbjudningskort till min mammas 75-årskalas, vilket tog sin lilla tid i diverse olika foto- och scrapblogprogram innan jag var nöjd och givetvis hon likaså.

Ibland lönar det sig också att dyka ner i dvd-lådorna på Flygfyren eller andra affärer och samla på sig bra filmer till stunder av sysslolöshet, vilket jag gör med jämna mellanrum. För ett tag sedan köpte jag filmen "En ängel vid mitt bord", baserad på den nyazeeländska författarinnan Janet Frames självbiografiska trilogi och idag såg jag den. En oerhörd känslofylld och vacker film om en mycket speciell människa. Jag blev så tagen av hennes levnadsöde och intresserad av hennes böcker och poesi så nu ska jag försöka få tag på någon av dessa och läsa så snart som möjligt!

Se filmen och njut!

Konvalescens..

Nu är den gjord, 
hallux valgusoperationen av första foten! 
Efter att ha blivit ordentligt uppskrämd av personer som tyckt att det var det värsta de varit med om eller coolt lugnad av andra som inte tyckte att smärtan var så farlig efteråt, bestämde jag mig för att ställa in mig på det förstnämnda men hoppas på det sistnämnda, och det jag hoppades på införlivades till min stora glädje!

Efter ett underbart omhändertagande på Norrtälje sjukhus av alla inblandade personer kände jag mig trygg och kunde åka hem framåt eftermiddagen på operationsdagen i torsdags. 

Ex-särbon hämtade mig och pysslade om mig tills den yngste älsklingen kom efter jobbet för att sova hos sin lilla mamma. Han lagade mat, handlade och fanns här. Dagen efter kom min goa vän Anki och fixade en god viktväktarlunch åt oss, för att bli avlöst av nästa goa vän, grannen Annika, som också genomgått en operation och nu är konvalescent samtidigt som mig. Jag har fått blommor och blivit ompysslad av kärleksfulla vänner, sonen kom och stannade en natt till och jag njöt av att ha honom hos mig.

Nu har det gått några dagar och det är första dagen jag inte tagit några värktabletter sedan tidigt i morse, jag kan stödja på hälen och känner mig ganska alert, om än något handikappad med en gipsad fot som mestadels behöver hållas i högläge. 

Jag har en känsla av att jag kommer att bli ordentligt uttråkad av att inte kunna gå ut ordentligt, men jag har laddat med en ordentlig trave filmer, har massor med olästa böcker i bokhyllan och tack och lov har jag  många underbara människor omkring mig som kommer och förgyller mina dagar!

För 10 år sedan...

Kärleken är ett märkligt fenomen som lockar fram känslor ur en massa olika situationer i livet och idag, den 6/10, är det 10 år sedan jag träffade ex-särbon på ölfestivalen på Lustgården i min lilla stad. Jag hade varit singel i tre år och hade äntligen hittat min balans, så att gå ut och ta en öl lockade mig inte alls, jag gillade att vara hemma och hade för länge sedan ledsnat på att "springa ute på krogen". Blev övertalad av min väninna, jag blev förälskad, balansen försvann ganska snabbt och det känns som jag tappade den någonstans på vägen och ännu inte hittat den till fullo.

10 år av ömsom vin och vatten där någon form av känslor fortfarande ligger och vilar någonstans och vi bryr oss om varandra trots att det inte är som förr. Har analyserat vår relation och vänt ut och in på den femtioelvatusen gånger men har slutat med det nu. 
Det är en trygghet att vi har varandra... kanske är det fel, kanske inte.

Häxan surtant...

det är jag det!! Åtminstone var det precis så jag kände mig när jag skällde ut personalen på Elgiganten efter noter idag efter en dålig affär som lätt kan bli lite för lång om jag ska dra hela historien! 

Åkte i alla fall därifrån arg som ett bi för att en timme senare lugnt och sansat åka tillbaka, säga att "här kommer häxan surtant", jag ber om ursäkt för mitt utfarande men vill samtidigt påtala attt jag fortfarande är förbannad, lägga upp kvittot på bänken och be dem häva mitt köp! Handlade mitt kylskåp på ett annat ställe och gissa om jag kände mig nöjd efteråt!

Jag kommer säkert att vara den där "ilskna kärringen" för dem ett bra tag, men det skiter jag i!

Samtidigt ringer en ung tjej upp mig, som jag  tidigare på dagen mailat om en bäddsoffa som jag såg på Fyndmarknaden och blev intresserad av till mitt "själarum". Hon undrar om jag vill ha den och jag lovar återkomma när jag fått reda på om någon kan hjälpa mig att hämta den. En timme senare ringer jag henne och meddelar att jag tyvärr inte kan få någon hjälpt så jag måste avstå men hoppas att hon får den såld ändå,  men tre minuter senare ringer hon upp mig igen, frågar var jag bor och säger att hennes sambo och svärfar kan köra hem den till mig.

 De kommer, bär upp den till mig i lägenheten och soffan kostar endast 500 kr!! 
DET kallar jag service, och inte nog med det, soffan ser helt oanvänd ut! 

Nu har Elias och Elin, eller Marcus någonstans att sova när de kommer "hem" nästa gång! 

Bara tapeterna som ska upp nu och vi får se om jag hinner det innan min operation...

Levnadsregler och vardagslyx...

Förändringarna i mitt liv gäller inte bara mig personligen utan omfattar också mitt hem... så se här min vackra väggtext med levnadsregler att åtfölja.

Det är så livet ska levas!

Och att komma hem och i brevlådan hitta Sköna Hem

 och Bokspegeln fylld av härlig läsning

samt efter det planera veckans middagar ur

Viktväktarnas kokbok.....

DET är vardagslyx!