Det liv som denna dag, den 9 december för 18 år sedan, kröntes med en liten prins. Hans ankomst var efterlängtad av mor, far och alla syskon och precis som tredje barnet oftast är, lite besvärlig innan han äntligen efter tredje besöket på BB bestämde sig för att han ville ut en vecka tidigare än beräknat.
Jag tror bestämt att han hade lite bråttom också... eller så undrade han vilken värld han skulle komma ut till, eftersom han kom ut med den ena utav sina små händer förundrat liggande mot kinden.
Nyfikenheten har inte haft någon måtta, knän har skrubbats, näsblod torkats, handleder brutits och sår har sytts. Men i hans lilla hjärta vilade inga sorger, utan skrattet fanns alltid bubblande nära ytan. De finns inte många i omgivningen som inte charmats av hans spjuveraktigtet.
När han vid 6 års ålder satt och smekte vår slöjstjärt när jag rengjorde vårt akvarium, och sorgset undrade varför vi inte kunde köpa en hund, hade jag kunnat ta ner månen.
Du känslosamma, varma och underbara kille har hela livet framför Dig... att ta vara på med själ, hjärta och klokhet... som bara Du kan! Börja med körkortet nästa vecka!
Jag älskar Dig min yngste solstråle!
Jag älskar Dig min yngste solstråle!
6 kommentarer :
Ja, då var det dags för tårar igen. Håller med om vartenda ord. Jag har två underbara småbrorsor som jag inte för något i världen skulle vilja vara utan. Snarare skulle jag önska om mer tid för bara oss tre! Ps. Ingen kan klä orden med så vackra känslor som du mamma! Det går rakt in i hjärtat. Puss
Du skriver så fint om dina barn..
18 år.. det fyller min fina son i april.. Vart tar tiden vägen.. Var ju inte längesedan man själv var i den åldern, eller när han föddes, det var ju typ förra veckan..
Njut av kvällen..
Kram
Mia
Så fint Pia!
På skrivbordet hemma, vid datorn, står en bild på min son. Han är 10-11 år på den och poserar stolt med en stor gädda han precis fångat. Och jag tänker - var tog tiden vägen?
Mycket fint skrivet Pia!
Det minner mig om när min ende son sa att han ville ha ett syskon. Eftersom jag var singel (och man ska visa åtminstone lite moral och etik för sina barn) måste jag ju svara att det kan jag inte ordna eftersom man måste hitta en pappa först.
Då ville sonen ha en hund istället. Även på den förfågan måste jag svara nej.pga att jag arbetade nätter och sov på dagarna etc. och att det inte ksulle bli så bra för hundvalpen.
"Men mamma , sa han då, en kanariefågel kan jag väl få iaf?"
En kanariefågel blev det!
Han fick halvsyskon dessutom via sin genetiska pappa och hans fru.
När jag tänker på det så ångrar jag mig nästan att jag inte letade upp en man på stubben och gjorde ett syskon. :-)
Kram
Förresten ...
Jag skulle väldigt gärna vilja länka till din blogg.
Vill hitta hit lätt för du har en härlig blogg
Är det okey med dig?
Jag gör det (tar risken) och om du inte vill det så säg bara till.
Det är helt ok det också isf.
:-)
Skicka en kommentar