Utmaning...

Tack Ingela för award/utmaning.
Jag ska nu beskriva sju saker om mig själv
som inte är så välkända.





1. Jag dansade balett i 8 år när jag var barn.
2. Jag älskar finsk tango.
3. Jag tycker om ödlor.
4. Jag ville bli inredningsarkitekt eller modedesigner som tonåring.
5. Jag tycker inte om strumpor, de är ett nödvändigt ont.
6. Jag är en obotlig optimist.
7. Jag tror på ett liv efter detta.

Jag blir glad om de som vill antar utmaningen!

Energipåfyllning sökes...

För tillfället känns vårt hem som en sjukstuga av mindre art, sonen har hög feber, hostar och snorar och själv har jag börjat hosta igen... oavbrutet faktiskt! Man brukar säga att med tankens kraft så kan man förflytta berg... men tydligen inte döda irriterande baciller som slåss i kroppen.

Nu tycker jag nog att det får räcka för ett tag och är nästan benägen att hålla med bloggkompisen Annika om att min kropp föredrar varmare breddgrader. Nedanstående monument/staty står i Landskrona och kallas för "Tankens kraft"... och jag brukar titta på fotot ibland när jag behöver lite styrka.


Trots att jag faktiskt inte har någonting emot hösten, mer än möjligen mörkret som är så kompakt både när man vaknar och när man åker hem från jobbet... så har jag ikväll suttit och tittat på fotografier jag tog i somras och suktat efter sol och värme. Har nog lite med sjukstugan att göra också....

Skickar lite grönska och ljusterapi!

Filmtips...

Ett utav mina stora nöjen är ju som bekant att se en riktigt bra film och efter helgen som gått så kan jag dessutom verkligen rekommendera filmen "Revolutionary Road" med Leonardo Di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är annars ingen stor fan av Di Caprio, men i denna film visar han faktiskt att han är en oerhört kompetent skådespelare. Winslet var redan sedan tidigare en favorit hos mig, men hon gör också en rollprestation utan dess like i denna film.



Både särbon och jag var märkbart tagna och vi kunde ibland känna igen oss i de båda rollfigurerna... kanske en bidragande anledning till att den etsade sig fast i sinnet. Se den!

Det var en gång....

för snart 50 år sedan två människor som blev förälskade i varandra. De gifte sig och fick en liten flicka och efter ett år föddes också en liten pojke. Men som det går ibland i livet så förändrades kärleken och de två unga gick skilda vägar... och pappan flyttade långt ifrån sina barn, men fanns ändå i deras hjärtan och träffade dem så ofta han kunde.


Kvinnan träffade efter några år en ny man som kom in i hennes liv och de äldre barnen fick så småningom en älskad lillasyster och en snäll styvfar som fanns i deras liv i med- och motgångar och ställde alltid upp.

Flickan ovan är jag och den lilla berättelsen vill jag tillägna mina pappor idag på Fars dag!
Min styvpappa som varit delaktig i vardagslivets vedermödor och min far, som trots att han inte alltid varit närvarande i mitt liv ändå funnits i mitt hjärta hela tiden!

Jag älskar Er!

Vänskap...

På förekommen anledning, efter en mysig middag tillsammans med en nyfunnen vän från facebook, där vi bland annat diskuterade innebörden av vänskap, så började jag givetvis att fundera kring begreppet.

Vilka vänner jag har.... vilka av dessa som är mina äkta vänner - de som känner mig utan och innan, som jag kan berätta allt för, som delar min glädje och sorg och som kan kritisera mig och peppa mig...

Vad är det egentligen värt att ha flera hundra vänner på facebook jämfört med några få äkta. Det känns som många på facebook lägger till vänner hej vilt för att bräcka varandra i antal, men hur många har man egentligen en riktig vänskap med. Många ytliga bekantskaper blir det.. men med det inte sagt att de inte kan fördjupas.

Jag har en handfull vänner som känner mig ordentligt och jag vet alltid ställer upp och ganska många härliga människor som jag kan umgås med, ringa till och ha kul med eller prata livet med, men som kanske inte känner den riktiga Pia.
Vi väljer också vänner beroende på vilken fas i livet vi är... det känns liksom skönast att vara med likasinnade, även om olikheter också berikar oerhört. Är man singel så umgås man helst med andra singlar för att slippa känna sig utanför och vice versa.... lite märkligt beteende egentligen, för det borde inte spela någon roll vilket civilstatus man har.

Brukar tänka på tonårstidens brevvänner över hela världen som man delade tankar och funderingar med, men aldrig träffade på riktigt och kan jämföra dem lite med alla mina härliga vänner här i cyberspace, på bloggen och facebook.
Många av Er skulle det vara otroligt roligt att träffa, och vem vet, Annika, från bloggen Kära blogg, och jag träffades ju i söndags på Stacey Kents konsert på Fasching, och det var jättekul. Min kära vän Maria, från Marias blogg, och jag har känt varandra sedan barnsben, bor nu i olika delar av Sverige, men kan ändå följa varandras liv här, lära känna nya sidor hos varandra och minnas tokroliga saker från ungdomsåren.


Summa summarum så vore livet rätt trist utan alla vänner... och det är härligt att Ni finns, både här i cyberspace och "på riktigt".

Änglakramar...

To be there even when your wing is broken

Svinaktig trötthet...

Oj, vad jag kände mig nöjd efter att ha fått vaccinera mig idag trots envis hosta som inte vill ge med sig. Tänkte efter någon timme att om det inte blir värre än så här (alltså ingenting), så är det ju bra...
Fungerade som en normal människa ända tills jag varit hemma en stund, men då kändes det som om någon slagit mig med något hårt i huvudet och kroppen kändes helt plötsligt betydligt tyngre än vad den brukar. Nu sitter jag här i soffhörnan, i halvkoma, med värk i armen och känner ändå att jag gjort helt rätt!

Låt inte lite övergående småkrämpor och trötthet avskräcka, utan vaccinera Er! Om man inte bryr sig om sig själv, tycker jag i alla fall att man ska tänka på omgivningen. Det vore förskräckligt om mina barn och barnbarn, föräldrar och käraste, skulle råka ut för något på grund av min egen dumhet.

Kan inte låta bli....

Pannkakor med sylt är mums hos mormor!!

Att stanna upp och tänka till....

Döm om min förvåning, när jag i torsdags öppnar Norrtelje Tidning och läser en annons om överlåtelse av en garnaffär.... något som jag drömt om att få äga en gång i mitt liv.

Hjärtat tar glädjeskutt och jag blir alldeles varm. Vill, vill, vill!! Efter en stund börjar förnuftet ta över tankarna och hjärtat ramlar till golvet som en sten. Inser att jag aldrig kommer att ha råd att göra detta, mitt livs högsta önskan.... men känner att jag ändå måste skicka ett mail och tala om att jag finns, att jag är intresserad och att jag vill!

Tog en promenad till garnbutiken och handlade de garnnystan som fattades till min kofta och pratade med ägarinnans dotter, som för tillfället arbetar där och känslan återkom igen!

Fredag morgon har förnuftet återigen greppat tag om mig, men när ägarinnan ringer och ber att få träffa mig innan stängningsdags börjar hjärtat skutta igen. Efter ett långt möte där jag får reda på de ekonomiska förutsättningarna som krävs, får ställa alla miljoner frågor jag har och dessutom få insupa atmosfären i denna pittoreska butik, går jag hem med bestämda steg och tänker att jag SKA göra detta om banken ger mig lån.

Nu har det gått några dagar med åsikter både här och där ifrån, positiva och negativa, där jag känner att jag ska inte lyssna på någon annan än mig själv i det här fallet.

Nu har jag bestämt mig!! Jag vill inte förlora den trygghet, inkomst och mina semesterdagar på bekostnad av att jag kanske får det sämre ekonomiskt än idag. Ja må vara feg, men så länge sonen bor hemma så får det vara som det är! När han flyttar kanske det dyker upp ett annat tillfälle, annars kan jag nog få utlopp för min kreativitet på andra sätt!
Och så har jag ju mina underbara barnbarn att kunna slösa tid på och en pappa och två bröder i Spanien som jag vill kunna åka till och stanna länge hos, så inte går det egentligen någon nöd på mig, även om det hade varit fantastiskt roligt!

Alla dessa tankar kan tyckas som energislöseri... men de har också givit mig energi till att bestämma mig! Så får det bli!

Musikalisk eufori...

Efter nästan två veckors stugsittande, bortsett från Skåneresan förra helgen, avslutades denna helg med en magisk afton på Fasching i Stockholm. Redan i somras släpptes biljetterna och jag var snabbt in på Ticnet och beställde... och nu har jag väntat och väntat, tills det äntligen blev dags att få höra på en utav mina absoluta favoritsångerskor, Stacey Kent.

Att hon har en underbar röst och sjunger musik som tilltalar både själ och hjärta visste jag redan, men att hon var en sådan ödmjuk, livsbejakande och kärleksfull människa gjorde henne ännu mera fantastisk.

Ja må säga att till och med särbon var mäkta imponerad!

När hon sedan avslutade konserten med min absoluta favoritmelodi genom tiderna, "What a wonderful world" var kvällen fullkomlig!