Solskensbarn...

Han får mitt hjärta att smälta som smör i solsken och min mun att le även i de dystraste stunderna.

Det är min minste musketör, tillika barnbarn,  som blivit en stor bebis nu. Hela 5 månader på söndag!

Barfotalängtan....

Igår när jag satt uppkrupen under filten, nysandes och snörvlandes, drabbades jag av en ofantlig längtan efter sol och värme... och då inte vilken sol och värme som helst, utan den spanska värmen. Tog fram min externa hårddisk med alla fotografier från Spanien de senaste åren och bara njöt. Passade samtidigt på att fixa till min andra blogg, Beauty lies in the eyes of the beholder, som är en ren fotoblogg, och lade in lite fina bilder därifrån.

Jag kunde förnimma känslan när jag går ut på balkongen på morgonen, sätter mig i solstolen med en kopp kaffe och ser solen sakta bryta fram genom morgondiset. Havet ligger spegelblankt och ett fåtal människor går redan på stranden, kanske tar de sin morgonpromenad. Det är varmt, det är lugnt trots bilarnas tutande på gatan nedanför, det hör liksom till. Jag är barfota och njuter, strumpor är ingenting för mig! Att vara där längre än två veckor gör att man kommer in i vardagsrutiner, och ändå är det semester! Gissa om jag längtar!

"Jag skulle inte byta bort en dag"...

Nu blir det finskt så det förslår och den svenska låttiteln lyder som ovan.

Och dagarna går...

För några dagar sedan undrade min äldste son varför jag inte skrivit något i min blogg på flera dagar och jag förklarade att jag inte haft tid och ínte alltid tycker att jag har något att skriva om, och då sade han bara, "Men mamma, Du måste tänka på alla oss som läser Din blogg. Det är tomt när Du inte har skrivit".

Jag tänker inte på att jag faktiskt har några trogna läsare, tycker fortfarande att "tja, inte märks det om jag inte skriver på ett tag", men jag kanske har fel.

Kryssningen med "tjejerna" var rolig, skön och avkopplande, och kanske blir det en tur snart igen. Anita vann en gratisresa för två på musiktävlingen och fick också en gratisresa för två när hon handlade i TaxFree. Somliga har tur!

På bussen hem började jag nysa och snörvla och lördag morgon var förkylningen ett faktum. Har nu legat på soffan hela helgen och ligger här även idag. Näsan är stoppröd och huden som pergament, så jag skulle nog inte vinna någon skönhetstävling just nu i alla fall, även om sannolikheten annars inte skulle vara så stor heller. Försöker läsa, men efter en kort stund börjar ögonen rinna, så det är film som gäller.

Ser ut genom fönstren och längtar ut till den underbara solen, som jag får nöja mig med att fotografera genom fönsterrutan istället.

Fel på tvättmaskinen....

eller?! Av någon underlig anledning så har många utav mina kläder krympt! Och då måste det ju vara något fel på tvättmaskinen!! Önsketänkande såklart, för visst måste det bero på en tränings- och rörelseovillighet som intagit min kropp som en alien det senaste halvåret.

Insåg detta tråkiga faktum häromdagen när jag tillsammans med Anita skulle gå igenom mina kläder för att se vad jag ska ha på mig på kryssningen som vi ska göra på torsdag tillsammans med två andra härliga tjejer. Med sängen full av kläder spatserade jag runt som en mannekäng och visade den ena kreationen efter den andra, men inte alla var längre lika smickrande för kroppen som förut. Nåja, jag hittade i alla fall något att ha på mig som både var snyggt och jag ser hyfsat smal ut i. Det är inte så att jag egentligen ogillar min kropp, den har alltid varit väldigt kvinnlig, men nu är den lite föör kurvig.

Bland annat med anledning av detta, trotsade jag ikväll både ryggont och lättja och tog en rask entimmes promenad. Nu återstår att se om jag får sota för det imorgon.

Sonen började styrketräna före jul och de senaste veckorna har han varit oerhört målmedveten med både kost och träning och sade till mig att "Mamma, Du måste bara bestämma Dig"! Nu undrar jag bara vart min finska sisu har tagit vägen, men det är kanske han som har lånat den ett tag.

Jag lovar inte för mycket, men nu ska jag i alla fall försöka bestämma mig!

Avslutade promenaden med ordentlig stretchning och en god kopp te, så nu känner jag mig riktig vederkvickt och harmonisk. En anledning nog så god för att fortsätta!

Kärleksförklaring...

Idag måste jag delge en av de vackraste kärleksförklaringar en mor kan få av sin dotter. Min älskade Andrea hade skrivit detta till mig på min facebooksida, och det känns ofattbart att det är jag som får alla dessa vackra ord! Måste hämta en näsduk innan jag läser det igen!

Vacker, varm och tre äpplen hög. Energi som en virvelvind och med en kreativ ådra som pulserar starkt från och till det enormt stora hjärtat. Hjärtat som känner så mycket och djupt. Stark nog att dra alldeles för tunga lass men trots det en livsglädje som lyser likt orion en stjärnklar natt. Med stor beundran och respekt stoltserar jag över att vara din dotter. Jag är den jag är tack vare dig!

Ps. Du blev given många begåvningar, använd dem ännu mer! Läser på din blogg och heureka! Jag tycker att du ska skriva en bok.

JAG ÄLSKAR DIG!!!

"Sharing-koncept"...

Som följare av bloggen Qoola Qvinnor , där man får läsa om kvinnors liv och hälsa, vänskap, modetips, trender, glamour, träning & motion - ja, allt möjligt som kommer i en kvinnas väg genom livet, har jag anmält mig till en kvinnoportal Presentera din blogg, skapad av samma kreativa kvinna som ligger bakom Qoola Qvinnor. Gå in på hennes blogg, läs och njut.

Förbaskade energitjuv....

Som vanligt på lördagarna, sov jag länge, och blev därmed väckt av jourtelefonens ringande. Ett ärende som gick fort att ordna och som fick morgonlata Pia att masa sig upp ur den goa sänghalmen. En stund efter mitt uppvaknande dyker också sonen upp från sitt rum och deklamerar att han ska åka och se på en fotbollscup 3 mil härifrån. Jag noterar nyktert att han tar för givet att han kan ta bilen... något som dessutom blivit ett litet irritationsmoment från min sida sedan körkortet togs för två månader sedan. Det tog inte lång stund förrän ett praktgräl var på gång, som slutade med en ursinnig son och en ledsen mamma. Ja, jag vet att jag får skylla mig själv många gånger, eftersom jag vet att jag skämt bort honom de år vi bott själva, men det hjälper i alla fall inte! Har också börjat träffa ex-särbon lite igen, vilket också slutade med en fullständigt meningslös och fåning dispyt i förrgår, och jag konstaterade faktum att vi absolut inte ska inleda något igen.

Snacka om att ilska och ledsenhet är energikrävande!! Kände mig helt tom i huvudet och kände bara att jag inte vill vara arg och ledsen mer, varken för det ena eller andra!

Såg efter sonens och mitt gräl en repris av programserien "Himlen kan vänta", där man får följa livet och tillvaron hos personer med livshotande sjukdomar och deras pendlande mellan hopp och förtvivlan. Fick tack och lov ett ordentligt perspektiv till mina egna triviala problem och kan skatta mig lycklig att jag och mina nära ändå har livet och hälsan i behåll.

(Blir glad av mina tokiga ungar! )

Nu står en färdig tacopaj på köksbänken och salladen iordninggjord... hoppas bara att sonen kommer hem snart så att vi får bli sams igen på riktigt!

Att älska är...

...som att dansa med universum

Tomhetskänsla blandad med glädje och kreativitet...

I söndags ringde min Elias och berättade att han och nya flickvännen Elin skulle komma hit och hälsa på. De hade tänkt överraska, men ångrade sig och valde att tala om det i förväg. I tisdags kom de, två underbart nyförälskade fina älsklingar som passar så bra ihop. Ser lyckan i deras ögon och hur de inte kan låta bli att ge varandra små ömhetsbetygelser hela tiden och mitt hjärta blir varmt...

Det kändes som den naturligaste saken i världen att välkomna den lilla fina unga kvinna som tagit min sons hjärta med storm... och inget kändes tillkonstlat och onaturligt. Hoppas kärleken övervinner avståndet mellan Motala och Landskrona, så att de får tillbringa framtiden tillsammans.

Hade tagit ledigt från jobbet idag för att vi skulle kunna 

vara tillsammans lite innan det var dags för dem att fara hemåt på eftermiddagen... men när dörren stängts och även yngste sonen åkt iväg, för att se Hamlet på Stadsteatern, blev tomhetskänslan påtaglig. Lägenheten blev tom, men hjärtat fullt av varm glädje över mina fina barn.

Tog fram mitt staffli och målade för första gången på flera år en tavla, inte någon unik målning direkt eftersom jag kände mig lite ringrostig, men fick dock en härlig stund av kreativitet.

Nu har jag avslutat kvällen med att se "It's complicated" på bio en gång till,  med min härlig väninna Anita, och med lika stor behållning denna gång. Upptäckte nya saker och kommentarer som jag missade första gången, vilket brukar vara det bästa med att se om en film en andra gång.