Förväntningar...

Det bästa med att inte förvänta sig något i livet är att det kan bli hur bra som helst!

Den här dagen för 31 år sedan hade jag ingen aning om vad jag hade framför mig, 20 år gammal och nybliven mamma! 

Hade någon frågat mig ett år tidigare vad jag skulle göra när jag var 20, så hade ju inte svaret blivit att jag skulle vara gift och ha en liten nyfödd dotter. Nej, jag skulle nog ha fortsatt mina musikstudier och blivit den fiollärare jag tänkt mig att bli då. Ibland undrar jag hur livet hade sett ut ifall det hade blivit så istället...
 Det är väl tur att vi inte vet vad livet har att erbjuda både vad gäller glädje och sorg, ibland oroar man sig tillräckligt ändå och glad ska man vara jämt tycker jag!

Det var en lycklig tid att vara nybliven mamma. Varken jag eller käre ex-maken hade föreställt oss hur det skulle vara så allt blev så enkelt. Vi använde vår kärlek och vårt sunda förnuft och fick en harmonisk och charmig liten tjej med glimten i ögat och en liten räv bakom örat. Jag blir så nostalgisk när jag tänker tillbaka och önskar ibland att jag skulle kunna vrida tillbaka klockan bara en liten stund för att få känna de där små armarna runt halsen och få höra den späda lilla rösten ropa på mamma och som 3-åring svänga med sitt långa hår, sjunga Diggi-Lo Diggi-Ley och sätta alla rörelser på pricken. 

Dagar som denna väcker underbara minnen och som alltid när det gäller mina barn och barnbarn så blir jag alldeles uppslukad av dessa. Ingen kan ju missta sig på att de är mitt allt.

Idag fyller hon 31 år!
Den vackraste, klokaste, roligaste, tokigaste, mest omtänksamma dotter man kan ha!

Det enda som känns lite märkligt är att jag fortfarande känner mig som 27 år själv!!

Energins återkomst...

Nu har tiden gått så där rasande fort igen och jag undrar vart de tre föregående veckorna tog vägen...

Började jobba halvtid idag och ska göra det i två veckor innan jag går tillbaka i ordinarie arbetstid. 

Jag har tagit långa promenader, gjort ryggövningar, yogat, gått och lagt mig när jag velat och sovit tills jag vaknat. 

Har plöjt en hög med franska och italienska filmer, gråtit till "Mistrals dotter" och "Doktor Zjivago" och stickat på en spetssjal.
Kort och gott börjar energin komma tillbaka och det känns riktigt bra att jag fått möjligheten att lyssna till kroppen och ge den tid till återhämtning.

Barnbarnen har också förgyllt min tillvaro under stundom och det är en fantastisk rikedom att få ha dem så nära mig. 

Önskar alla en fortsatt härlig vecka!

Andraplats!

I torsdags blev det avgjort, jag kom på en god andraplats i Tavlograms fototävling och blev jätteglad!!

Motiveringen löd: 

"Tvåa kom Pia Hofström med "Uppenbarelse" och trea Linda Richard Hyra Gotland med sin "Härlig höst på strandpromenaden i Visby". Båda hade i princip lika många röster men Pias bild hade det lilla extra med sitt lyckade "gudomliga" ljus och en bättre komposition. Båda vinner en värdecheck på 20% till ett Tavlogram och erbjuds möjligheten att sälja bilden som Tavlogram i vårt bildgalleri."

En fin motivering att vara stolt över! Fick lite blodad tand och tänker självklart pröva lyckan flera gånger.

Allhelgonadagens kväll bjöd jag barndomsvännerna på middag och det kändes härligt att få använda mitt nu äntligen fixade kök igen. Tänk så jag saknat att laga mat och baka under de tre månader jag varit utan!

För övrigt har jag tagit det lugnt... kroppen signalerar ordentligt med värk just nu och jag försöker lyssna inåt. 

Idag har dimman legat som ett tjockt täcke och skymt både himmel och jord så soffan har varit min viloplats större delen av dagen, förutom när jag tog mig ut till mamsen och papsen för en god middag och stannade till hos ex-särbon för att mysa till en film på kvällskvisten.

Imorgon är en ny dag!

Glad!!

Klicka på Kalle! :)

Bryggtankar...

Att bo i närheten av havet och få njuta stilla vatten och vindpinade klippor är underbart. Havet är aldrig längre än ett stenkast bort och länken till mitt hemland Finland. Varje morgon när jag vaknar ställer jag mig i vardagsrumsfönstret och ser ut över den lilla bit Norrtäljevik som jag har utsikt över och gläds över detta.

Då jag nu för tillfället är sjukskriven denna vecka blev ordinationen att vila och att promenera en timme varje dag oavsett väder, vilket jag verkligen anammat eftersom jag faktiskt inte orkar så mycket mer.

Tillvarons villervalla blev helt enkelt lite för mycket denna gång.

Har alltid haft en stor förkärlek för bryggor. Det är så skönt att sätta sig ner en stund, andas, se ut över vattnet och känna hur naturen helar. 

Under veckans promenader har jag verkligen njutit av detta då jag passerar några bryggor längs vägen.

Hösten doftar ljuvligt och minnen väcks till liv.

Idag fick jag starka minnen av hur jag höggravid för 21 år sedan stod i min trädgård bland nedfallna löv med krattan i högsta hugg och njöt av livet. Underbara bryggtankar!

Höstens själ...

Som sand i ett timglas rinner dagarna förbi. Somliga går fortare än andra, 

andra känns som de aldrig ska ta slut.

 Något som är säkert är i alla fall att tillvaron aldrig står helt stilla. 

Har funnit min ro just nu och är övertygad om att yogan och hösten är de stora anledningarna.

Jag älskar hösten och känner hur den lindar i mig i sin varma linda och ger mig njutning genom sina undersköna färger oavsett sol eller regn. 

Försöker vara flitig med kameran och är inte den med så får mobiltelefonen stå till tjänst. 

De dagar inte regnet står som spön i backen tar jag mig en kort lunchpromenad längs vattnet och ibland lyckas jag fånga ett ögonblick av skönhet som är oslagbart. Med nedanstående foto deltar jag i en fototävling på Tavlograms sida på facebook. En av mina vänner skrev att jag fångat höstens själ, en annan att den skulle kunna användas som inre bild under meditation... jag har fått så oerhört mycket fin respons på den och är så oerhört tacksam. Om Du som läser detta också känner att Du skulle vilja lägga en röst på mitt foto, så klicka på bilden, gilla den på facebook, skriv en kommentar och dela den om Du vill.

Varm tack på förhand!

Önskar Er alla en njutningsfull och berikande vecka.

Underskattad träningsform...

Sedan ett tag tillbaka har min kropp inte velat vara snäll mot mig, den bråkar och gör ont trots idoga ryggövningar och besök hos kiropraktor. Det är som att den vill säga mig något, vilket oftast är fallet när det blir så här. Stressfaktorn på jobbet är extremt hög och som en naturlig följd blir otrivseln ett faktum så det blir som ett slags moment 22 där kroppen reagerar och hugger som en kobra.  

På fredag ska jag till min duktiga Feldenkraisterapeut igen och hon brukar vara en fena på att få min spända kropp att slappna av... absolut det bästa faktiskt!

Anmälde mig också i början på september till två yogaklasser, där jag nu gått klart den ena och är inne på den andra. Helt klart en underskattad träningsform som också ger möjlighet att lyssna inåt till vad kroppen behöver samtidigt som den är oerhört fysiskt krävande.

 Varje onsdagkväll är min yogakväll, och den är helig! 

Ikväll är en sådan kväll, och jag känner mig så tillfreds!

Nästa vecka ska älskade dottern och jag gå på individuell yoga bara vi två. Det ska bli härligt!

Se vilken underbar dotter jag har, och vilka fantastiska barnbarn. De pryder Studio Karmas hemsida  för barnyoga. Det ska börjas i tid!
Namaste!

Skenet kan bedra...

Det är rätt spännande det där med hur man uppfattas av sin omgivning och hur man upplever sig själv. Det bästa är ju om de går hand i hand förstås!

I tonåren tror jag att många tyckte att jag var rätt präktig, förutom de närmaste vännerna som visste vem som dolde sig bakom det blonda håret. Och så är det väl lite nu också i och för sig. Präktig förvisso, men rätt full i sjutton! När jag gifte mig första gången och vi gick till fotografen efteråt, frågade hon var jag köpt min brudklänning eftersom hon tyckte att den var så enkel och vacker och när jag sade att jag sytt den själv så tittade hon på mig och sade: "Kan Du sy? Det ser Du inte ut som!" Frågan är om det var positivt eller negativt. Jag har nästan alltid gått mina egna vägar och struntat i vad andra tyckt... och har en lite halvtokig rebell som bor i mig och som jag tillåter komma fram lite då och då ;)

Igår kom hon fram igen...!

Blev "varnad" efter att jag gjort min första tatuering att det definitivt inte skulle bli den sista, så det blev en liten en till, tills jag för något år sedan bestämt mig för att göra om den första ängeln till något annat. 

(Kolla här hur den första såg ut!) 

Surfade runt på nätet och hittade ett foto på en vacker fundersam ängel och spånade vidare på den. Hon sitter som staty på en gravsten i Canada och kallas för "Angel of the morning".
Att mina barns namn skulle vara med var en självklarhet, så nu finns de där, skrivna med min egen handstil, vilket gör den ännu mera unik.

Nu hör det ju till saken att den yngste sonen är rejält tatueringsbiten och har unika egna tatueringar på sin rygg, som jag trots att jag tycker att det är lite väl mycket, tycker är väldigt vackra. Då han nyligen tatuerade en del av ryggen passade han samtidigt på att boka en tid till mig för att jag äntligen skulle komma till skott. 

Igår var jag alltså där, taggad till tänderna. Jag hade lytt varje råd av Johan som tatuerade mig. Ordentlig sömn, ordentlig mat, inget kaffe innan och mental förberedelse. Ställde in mig på det värsta, men tänkte att det kan definitivt inte göra ondare än att föda barn. Vid första nålsticket pirrade det lite i kroppen, men efter 5 minuter kändes det helt ok, höll till och med på att somna en stund. Och sonen som trodde att mamma skulle sitta där och kvida och oja sig! Man är väl finne.. och kvinna!!
Är supernöjd och fick en endorfinkick som nästan fortfarande håller i sig för att jag är så stolt över mig själv! 

Vi har alla flera sidor.. och allt är inte alltid vad det ser ut att vara.
Det är tur att vi är så mångfacetterade, livet blir så mycket härligare att leva då!

Dagarna som passerar...

Inbillade mig i min sedvanliga optimism att jag nu när jag bestämt mig för att börja skriva kontinuerligt igen skulle ha tid att göra det varje dag... men tji fick jag! Veckodagarna går ju så hiskeligt fort så att man knappt hinner upp ur sängen förrän man ligger där igen. Försöker ju komma i säng i tid nuförtiden och lyckas hyfsat med det faktiskt och då blir ju inte kvällarna så långa.

Jag får kanske nöja mig med att hinna skriva lite på helgerna istället, blir det någon gång i veckan så må det vara hänt.

Helgen har varit sådär lagom skön och avkopplande som jag verkligen vill att de ska vara. Inte för mycket inplanerat så att det finns utrymme för spontanitet. Gillar ju dessutom att sova länge, så på helgerna känns det extra lyxigt att ta det lugnt och njuta av förmiddagen i lugn och ro. Hade igår fått för mig att jag skulle på tjejmiddag på kvällen och på Rockafton efter det... men ack vad jag bedrog mig!  Min goa vän (som också fått för sig det) ringde och berättade hur fel vi hade. Det är inte förrän om en månad!! Nåja, vi var inte sämre än att vi hittade på något annat istället, så det blev en spontanmiddag på restaurang  med några andra på kvällen.

Söndagen har bestått av ömsom spontanitet och lite inplanerat. Efter telefonsamtal med ex-särbon på förmiddagen beslutade vi för att mötas upp på en loppis en bit hemifrån, inte alls vad jag planerat, men väldigt trevligt. Köpte bland annat en påse färska guldgula kantareller, så väl hemkomna stekte jag oss varsin kantarellmacka och ex-särbon hade köpt varsin blåbärsbakelse. Det kallar jag söndagslyx!

Sen blev det ett besök hos mamsen, där jag satte igång med bordet jag köpte för ett tag sedan och som skall fixas i ordning tills köket blir färdigt. Blir nog riktigt fint när det är klart.

Som skön avslutning blev det också söndagsmiddag där.

Känns alltid upplyftande att ladda batterierna optimalt på helgerna eftersom veckorna är desto tuffare. Inte kul att gå upp när det är mörkt och komma hem när det är mörkt... man kanske skulle ta och skaffa sig en dagsljuslampa att vakna till. 

Höstligt födelsedagskalas...

Vaknade kl 07.00 i morse till ljudet av att regnet fullkomligt vräkte ner. Trött som jag var drog jag täcket tätare kring kroppen eftersom fönstret var öppet och vände sakta på mig för att inte väcka godingen som låg och sov bredvid. Trodde jag ja! 

Tittar in i ett par pliriga små ögon och ser mungiporna på en liten musketör med tummen i munnen dras upp i ett stort leende. En stund låg vi där och filosoferade innan vi tog med oss täcket till soffan och åt frukost precis på samma sätt som jag gjort med mina egna barn när de var små. Förmiddagen gick i ett nafs och sen var det dags att åka hem till älskade dottern för dagens födelsedagskalas för samma lilla person.

Lyckades till och med  föreviga alla tre barnbarn på samma foto, vilket verkligen inte hör till det enklaste då alltid någon far åt något håll eller inte vill vara med.

Tröttheten och huvudvärken har varit genomgående hela dagen, men det är svårt att inte hålla humöret uppe när man umgås med tre energiknippen och är omgiven av härliga människor. Blev också till min förvåning bjuden på söndagsmiddag hos ex-särbon och vi hade en trevlig stund innan det var dags att fara hem i höstmörkret. 

Höstvindarna fortsätter att vina och regnet står som spön i backen, så nu kryper jag till kojs och hoppas på en bra vecka både för mig själv och alla andra!