Släpp loss alla sinnen...

Om jag skulle räkna alla stunder på en dag som jag kommer på mig själv med att sitta och småle åt saker som händer eller jag tänker på, skulle det bli ganska många. Lite småknäppt kanske, men det är så enkelt att jag faktiskt stannar upp och njuter av livet flera gånger om dagen! :)

Livet är en evig villervalla av upp- och nedgångar... vissa dagar ÄR inte speciellt roliga och andra desto behagligare, men jag törs faktiskt säga att jag hittar någonting varje dag värt att glädjas åt. 

Det kan låta klyschigt, men lyckan kommer faktiskt inifrån oss själva och ger man sig fanken på att inte dimpa allt för långt ner mellan varven så är det inte så svårt! En kort stund av "tycka-synd-om-sig" är ok, men sen får man se till att gå ut och "lukta på blommorna igen"!

Så släpp loss, öppna upp alla sinnen, känn alla dofter, smaker och synupplevelser. Smek någon på kinden utan anledning. Lyssna på fåglarna, humlornas surrande, vattnets kluckande eller andra ljud som får Dig att må bra.

Har märkt att om jag iakttar omgivningen med öppna sinnen så ändras också min egen självbild och det jobbar jag ständigt på, eftersom jag inte alltid är så nådig mot mig själv!

I sommar ska jag nog vara lite mera wild and crazy... vem vet vad som väntar?!

Bländande grönska...

Ordet öronbedövande är ju ganska vedertaget, men kan man säga ögonbedövande?! Skulle vilja använda mig av det uttrycket just nu då våren verkligen står grönskande i all sin prakt! För mig är det ögonbedövande, skirt och bara sååå ofantligt vackert... nästan smärtsamt vackert!

... Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?...

... Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?...

... Höljet var ju knoppen hela vintern. ...

... Vad är det för nytt, som tär och spränger?...

... Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger...

En del av dikten ur diktsamligen "För trädets skull" av Karin Boye 1935

Tiden går i mitt tycke lite för fort just nu... beror säkerligen på att dagarna på "nya" jobbet, (som  inte är så nytt längre), går i ett huj och när jag kommer hem vid 19-tiden på kvällen så är det inte så många timmar kvar av dagen. Helgerna fylls av vänner, barn och barnbarn och som alltid när man trivs önskar man att dygnet hade många flera timmar.
Det viktigaste är ju trots allt att fylla dagarna med det man tycker om och mår bra av.

Just nu är jag förkyld, något som många i min närmaste omgivning varit hela våren och jag varit lyckligt lottad att slippa hittills. Men ack, man ska aldrig ropa hej.... Tur i oturen är väl i alla fall att jag klarat mig såpass länge med tanke på att jag precis bytt jobb.
Nu återgår jag med min hosta till balkongens sköna värme och kurerar mig med en stor mugg kaffe och en bok... inte mycket mer man kan göra denna dag.
Man får njuta av det lilla, och det har jag inga större problem med! ;)

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara...

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Kroppars lust. Den vassa smärtan av en spik.

Det kalla, och det mycket heta, kan ingen själ bevara.

Och inte ens bland smärtorna fanns några utbytbara.

Skrapat knä och getingen i gräset. Ingen var den andra lik.

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Var timma hade något vasst och mjukt som bara den var skapad för.

Ingen kärleks doft den andras lik.

Det kalla, och det mycket heta, kan ingen själ bevara.

För drack vi ofta te vid detta bord, som bara finns för några murkna stycken nu (av teak).

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Av dessa en gång varma dagar, en murken träbit bara.

Lust och smärta har ingen förutsagd logik.

Det kalla och det mycket heta kan ingen själ bevara.

Över en vilseskog en högljudd fågelskara.Vad kroppen visste, var bara fåglarnas musik.

Kroppen minns. Vad själen såg var bilder bara.

Det kalla och det alltför heta kan ingen själ bevara.

Ur "Variationer över ett tema av Silfverstolpe" av Lars Gustafsson

Saknad...

Idag är en sån där dag... då man känner en olustkänsla och inte kan sätta fingret på det. Som om all glädje inför nya jobbet och allt härligt runtomkring mig bara runnit ut för en kort stund och initiativlösheten ligger som ett ok över axlarna! Åh, fy bubblan vad det där lät muntert då! Knappast!

Kanske en släng av hormonell frustration eftersom svettningarna som varit borta nästan ett år helt plötsligt kommit tillbaka. Ja, inte hade jag saknat det i alla fall! Men nu är det sådär infernaliskt jobbigt ett antal ggr om dagen och åtminstone någon gång varje natt. Inte kul att bli tant inte.. även om jag knappast känner mig som en sådan. Har varit och dansat några gånger den senaste månaden och då känner jag mig inte som någon tant, för då kommer 70-80-talets discodrottning i mig fram och jäklar vad roligt det är! I nästa liv ska jag bli dansare... morgonpigg har jag ju redan sedan tidigare bestämt mig för att bli! :)

Upptäckte häromdagen hur mycket jag saknat att skriva och fick en enorm lust att börja igen... utformade meningar av tankar i huvudet som ville ner på pränt, och naturligtvis hade jag glömt min lilla anteckningsbok som alltid är min följeslagare, i en annan väska än den jag hade. Nu blir det till att införskaffa flera och lägga en i varje väska jag använder! Det ligger ju läppstift i varje väska, så då kan det ju lika gärna ligga en anteckningsbok också!

Såg en mor och en son på bussen idag, han var i 6-årsåldern och sov mot hennes arm. Hur hon mjukt väckte honom när de skulle gå av.. och kände ett sting av längtan och saknad. Likaså kommer det ofta på 4:ans buss på morgnarna mödrar med sina små pladdrande döttrar i handen.... jag ler, längtar och saknar! 

Så alla Ni som önskar att Era barn ska bli äldre... försök att njuta istället! Jag vet att det inte är lätt när man är mitt i livet med allt vad det innebär, men en dag längtar man tillbaka... om så bara för korta stunder!

Älskade vänner...

Av olika anledningar har tjejgänget inte träffats så mycket på sista tiden som vi gjorde förra våren och sommaren. Vi bestämde ju att vi skulle börja spara så att vi skulle kunna komma iväg på en resa till denna sommar, men för ett tag sedan beslutade vi att vi skulle fortsätta att spara lite mera, men för den skull inte låta bli att hitta på något ändå.
 Sussi och Lisa kom på den geniala idén att vill skulle hyra en stuga över en helg och fixa lite hemma-spa och ta det lugnt och mysa.. 

Helgen som var blev det av! 

Vi hyrde en stuga på Marholmen och de hade gjort trerättersmeny,  handlat all mat och fixat all logistik med matlagnings- och frukostschema mm. Såå suveränt bra gjort! 

När våren spelade oss spratt med vädret, från ymnigt snöfall till sol och blåst njöt vi inomhus medan brasan sprakade i öppna spisen.

Vi bastade, fixade fötter, ansikten och fick massage av en massös som kom dit. 

Vi promenerade, åt god mat, drack gott, skrattade, spelade spel och sjöng Singstar. 

Kort och gott idkade vi både själslig och kroppslig vård denna helg, något som jag för övrigt verkligen behövde eftersom jag trots ett lyckat arbetsbyte känt mig lite låg den senaste tiden.

Det är skönt att ha vänner som lyfter en när ens egna vingar inte riktigt orkar bära. 

Lever...

Jodå, nog lever jag alltid! :)
Bloggen har väl inte högsta prio direkt, men jag tänker på den nästan varje dag i alla fall. Det har blivit lite glesare mellan inläggen, och det har ju också sin förklaring.

Veckorna har rusat fram, har varit fruktansvärt trött när jag kommit hem från jobbet och inte orkat så mycket och några dagar har jag också stannat kvar lite längre. Äldste sonen har hunnit vara hemma på besök, den yngste likaså. Har träffat en gammal go vän som jag inte sett på över 30 år och vi hade en supertrevlig kväll i Stockholm för 1,5 vecka sedan. Mellanmusketören har hunnit fylla 5 år för några dagar sedan och snart fyller jag själv år igen! Inget märkvärdigt förvisso, men jag gillar ju att ta alla tillfällen i akt att fira och samla nära och kära. Kanske blir lite körigt med tanke på att jag kommer hem lite senare om dagarna, men vill man så går det är ju en devis som jag brukar leva efter!

Idag har vädret verkligen visat sig från sin bästa sida, solen värmde genom bussfönstret i morse, så om man blundade kändes det som sommar. Det är ljuvligt med det tidiga ljuset om morgnarna och jag njuter av varje soluppgång... i alla fall något positivt med att gå upp vid femtiden på morgnarna. :)

Lev, älska och skratta kära vänner... våren är i antågande!

Våga ta steget...

Sedan en vecka tillbaka, då jag började på mitt nya jobb har arbetsglädjen som sedan länge varit försvunnen till min stora lycka hittat tillbaka. 

Nu vet jag att jag verkligen gjorde rätt och att det fanns en mening med att jag inte kunde släppa tanken på detta jobb efter att ha sett annonsen första gången, trots att jag då inte sökte för att jag tyckte att det var för långt att pendla. Det var helt enkelt meningen att jag skulle söka ett annat jobb först som låg nästgårds till min nuvarande arbetsplats, för att sedan ta steget till att även söka hit... och jag är så oerhört glad för det!

Utsikt längs lunchpromenaden.

Det känns som jag "hittat hem" igen! Jag har upptäckt att jag behöver strukturerade arbetsuppgifter där jag vet vad jag gör från morgon till hemgång, men ändå under eget ansvar. Precis så som det är här och med mycket  människokontakt både via reception och telefon. Då får jag balans till min privata sfär, som jag trivs med att ha lite mera ostrukturerad. Är trött förstås, både av alla nya intryck och arbetsuppgifter och givetvis även av de längre dagarna och pendlingen, men det kommer att gå över när jag känner att detta är min solklara vardag. Lunchpromenad längs vattnet och utsikt över Stockholm är inte heller det sämsta!

Behöver jag säga att jag trivs??!! :)

Tänker avsluta med en text ifrån ett vykort som jag köpt för flera år sedan, eftersom jag brukar samla på mig vackra sådana till lämpliga tillfällen. Av en slump hittade jag det för någon månad sedan:

Våga ta steget...

Ibland så känns det som om livet helt står still.

Och just det man är i är inte det man vill.

Man känner sig så svag, så vilsen och så feg...

Så känns det till den dag man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt när man har fått distans,

så ser man att det svåra var källan till en chans.

Fredag igen!

Senaste veckan har rullat på i ett rasande tempo, det har varit något så gott som varje kväll och jag har sent omsider stupat i säng. Så plötsligt är det fredag igen, utan att man egentligen fattar hur det har gått till, det var ju precis fredag!!

Det innebär också att mitt arbetsbyte närmar sig. Tre dagar kvar på "gamla" jobbet och sedan ska jag ut och pröva mina vingar. Känslan av overklighet ramlar över mig ibland, men när jag idag började packa ihop mina saker för att ta med mig hem eftersom jag hade bilen förstod jag att jag förmodligen inte kommer att komma tillbaka dit... 

Har inte flyttat på mig från soffan många meter sedan jag kom hem idag, bara för att göra i ordning en skål med jordgubbar och melon och hälla upp en glas Baileys. 

En skön avslutning på en hektisk vecka och imorgon är en annan dag! 

Tillökning i släkten...

Så fick jag då äntligen lägga ut några bilder på mina blivande "barnbarn", de gudomligt söta små Maine coon-kattungarna och berätta den roliga nyheten att älskade sonen i Skåne och hans fina fästmö skall få tillökning till sin lilla familj i form av dessa.

Från början skulle Elias ge en av kattungarna till Elin i födelsedagspresent den 9/3, fast de skulle inte få hämta honom förrän den 29/3 eftersom han fortfarande är så liten.

Jag var införstådd med överraskningen och lovade att hålla tyst, men så för några dagar sedan kunde han inte hålla sig längre, vilket är ett nära släktdrag som vi har. Både jag, dottern och äldste sonen har nämligen ytterst svårt för att hålla tyst längre stunder när det gäller överraskningar för att vi tycker att det är så roligt att överraska.

Elin blev naturligtvis själaglad, speciellt eftersom hon länge velat att de skulle skaffa en kattunge och Elias bestämt nekat till detta. Uppenbarligen hade han nu ändrat sig och han blev handlöst förälskad i lille Mattis när han var och hälsade på katten hos uppfödaren första gången. Både Elias och Elin fick nu blodad tand, så det blev också en liten Mira som sällskap till Mattis också och jag vet att de kommer att få ett helt underbart kärleksfullt hem!

Inspirationsdag...

När mamsen frågade mig för ett tag sedan om vi skulle åka till Syfestivalen på Älvsjömässan var jag egentligen inte så speciellt sugen på det. Det var visserligen rätt länge sedan jag var där, av olika anledningar har det inte  passat just när den har varit.
Har dessutom hur mycket tyger och garner som helst och diverse kreativa projekt på gång, så jag har egentligen inte haft någon anledning att åka. Men det är ju inte det som är grejen, det är alla fantastiska inspirerande människor som finns där! 

Nu blev det så i alla fall, vi åkte tidigt på förmiddagen och var hemma vid 18.00-tiden på kvällen, trötta i benen och huvudet, men uppfyllda av en massa ideér och jag ångrade inte en sekund att vi åkte.
Inte ett endaste garnnystan skulle komma innanför mina väggar innan jag är klar med mina femtioelvatusen pågående projekt hade jag bestämt... men men!!
Jag blir alldeles salig av att gå och känna på alla fina garner i regnbågens alla färger, så något var jag ju bara tvungen att köpa! 

Hittade också ett underbart gardintyg som passar så fantastiskt fint hemma hos mig, så det fick också följa med hem!  Svårt att gissa vad jag har för favoritfäger?!!
Vilken tur att det bara är två gånger om året, annars skulle jag bli ruinerad!

Varför jobba när det finns så mycket annat roligt man kan göra!! ;)