Lugn lördag...

Veckan har rusat iväg, plötsligt var det bara fredag... och till kvällen åkte jag och gratulerade f d särbon, som fyllde år. Det blev några trevliga timmar, innan jag for hemåt igen för att få en god nattsömn. Men tji fick jag, trots att jag var oerhört trött så somnade jag inte förrän framåt 02:30-tiden på morgonen, vilket gjorde att jag sov rätt länge idag.


Efter en stund på spikmattan och spikkudden så var morgonens huvudvärk och ryggstelhet borta och jag kunde ta itu med lite av det jag tänkt hinna med under dagen. Började med att städa en garderob innan Anita kom och hämtade mig för en promenad ner på sta´n och när vi ändå var där så passade vi på att äta lunch/middag ute för att slippa laga mat idag.
Tröttheten och ryggvärken ville inte riktigt släppa i alla fall, så när jag kom hem kröp jag upp i soffan, drog en filt över benen och somnade.... och vaknade inte förrän tre timmar senare. Redan kväller var det ingen idé att ta itu med något annat, utan jag har fortsatt att tillbringa kvällen i soffan, tillsammans med Kjell Bergqvist i Stjärnorna på slottet och en underbar konsert med Sting.

Musiken som spelats hos mig de senaste dagarna är den underbart själfulla Peter LeMarcs och jag är bara tvungen att lägga upp en härlig låt av honom även om den har några år på nacken.

Nu blir det rörigt....

ett tag! Jag har nämligen hittat en bloggbakgrund som kunde ha varit döpt till Pia, så mycket kan jag stå för den. Den är vacker, sprudlande och röd som min älsklingsfärg.

I och med det så kommer jag också att byta namn på bloggen, för just nu känns den mer som livsglädje och själaro. Jag blir glad om jag får kommentarer på utseendebytet, oavsett ris eller ros.

Månviskarna....

är en rak översättning från det finska namnet Kuunkuiskaajat, som denna underbara duo heter.

Den består av två finska sångerskor, Susan Aho och Johanna Virtanen och sången Taivaallinen betyder Himmelsk på svenska.

Jag bara älskar mitt modersmål!

Full fart....

Oj, vad den här dagen har gått fort!! Morgontrötter som jag alltid brukar vara, hoppade jag konstigt nog upp som en liten loppa ur sängen i morse. Gissar att jag är ganska utsövd efter en lång skön och avkopplande ledighet.
Undervisade hela förmiddagen, så den gick i rasande fart, liksom även eftermiddagen. Halv fem tittade jag på klockan och hoppsan, man kanske skulle ta och gå till bussen och fara hemåt.

Hade kvällstid hos tandläkaren för vanlig kontroll, och trots att det inte var några problem så blev jag 800 kr fattigare...usch usch! Finns ju roligare saker att lägga pengarna på!
Blev sugen på att ta en promenad efter det, så jag tog på mig varmt och slängde kameran över axeln. Jag har ju lite svårt att lämna den hemma, tycker liksom lite synd om den när den ligger där i skåpet så ensam och övergiven. Den måste ju också få visa vad den går för, alla behöver ju ett arbete att gå till! Och nog var han i sitt esse ikväll. Ja, för den som undrar, så är min kamera faktiskt en han - en utav mina stora kärlekar! :)

Nöjd och glad efter en härligt frisk promenad ville jag snabbt få in bilderna på datorn... och vem ringer då?! Jo, sonen, som sitter fast med min bil i en snödriva!!! Där försvann mitt glada humör. Svärsonen åkte dit och jag fick slänga på mig jeansen igen för att traska och hjälpa till. Vilken dundercurlingmorsa jag är!! Fick med hjälp av son, svärson och exmake loss bilen. Sonen är en livserfarenhet rikare och svärsonen fick sig ett gott skratt av mitt fräsande i bilen när vi åkte för att köpa en bogserlina. Det är tur att vi känner varandra så väl!

Till råga på allt skulle jag laga matlådor efter detta! Det är tur att jag är utsövd och energifylld... och nu kan jag faktiskt skratta åt det hela!

Om kärlek...

"Om kärleken förunnas en, i vilken form den än uppträder, så är det en dödssynd att avstå från den. Det är den enda verkliga dödssynden.

Om kärleken förunnas en, jag säger OM, för det är inte självklart. Det finns ingen mänsklig rättighet som säger att Du ska bli älskad, att Du kommer att bli kärlek förunnad.

Så om kärleken förunnas Er, i vilken form den än uppträder, så grabba för fan tag i den, för Ni kanske inte får någon mer chans.
I vilken form den än uppträder, för det är så mycket som kan vara fel. Fel ras, fel hudfärg, fel hårfärg, fel kön och fel ålder, och jag har dålig andedräkt och jag är inte säker under armarna och jag kan inte dansa, jag vill vakna hemma, äta min egen frukost och Herre Gud.

Jag har en väninna som inte längre vågar, utan varje fredag spelar hon istället Alfapet. Så när hon kommer upp till himmelen och Sankte Per frågar henne "Nå, hur nyttjade Du Ditt liv, hur brukade Du Dina arma jordetimmar?", då kan hon svara "Jo, jag spelade 2000 partier Alfapet."

Så frågan är, "Är det av godo eller av ondo att ha spelat 2000 partier Alfapet?" och jag säger att det är inte värt det. Inte ens om Ni får både Y och X och kan lägga yxa på tre gånger ordpoäng och få 48 poäng, så är det värt att avstå från kärleken."

Underbart skrivet av Jonas Gardell

Sol och glädje..

Jag har haft två fantastiska dagar fyllda av livsglädje. Igår med äldsta barnbarnet Emil, som efter en god natts sömn väckte sin mormor med orden "Du är världens bästa mormor". Det hjärtat som inte smälter då är gjort av stål. Vi låg kvar i sängen och pratade en stund innan vi gjorde i ordning en god grötfrukost.

Tanken var att vi skulle mysa, gå ner i källaren och vara sakletare och måla med akrylfärger. Nog hade vi det mysigt allt, med Lillefot på dvd - och hittade saker i källaren gjorde vi också, en massa roliga böcker och pussel. Men Emil bestämde att vi skulle måla nästa gång, han ville hellre höra

sagorna vi tog med oss från källaren.

God middag i glatt sällskap med vännen Lise-Lotte avslutade dagen och det kändes skönt i själen när jag vandrade hemåt i natten. Men inte kunde jag sova inte, satt vaken till 05:00 på morgonen och testade olika layouter till bloggen och läste i min bok. Layout-byte kommer troligen att ske ganska snart, så om det blir lite rörigt i bloggen ett tag så får man stå ut.

Med anledning av den sena (eller tidiga) timmen för sömnens antågande, så sov jag länge idag.

När jag vaknade och slog upp mina blågröna överväldigades jag av den strålande solen och vilket underbart väder det var. Det var länge sedan jag var så snabb i kläderna och att göra mig i ordning, för här skulle det inte spillas någon tid i onödan. F d särbon ringde lägligt och frågade om vi skulle ta en promenad och så blev det. Med kameran under armen och varma kläder på, var vi ute och promenerade nästan en timme och avslutade med en härlig fika med goa mackor med hemgjord skagenröra hos mig.

Fick under kvällen ett flertal förfrågningar om att följa med ut och ta en öl, men avböjde denna gång, tror att sömnbristen kommer att ge sig till känna .

Istället frågade grannen om jag ville komma ner och ta ett glas vin med henne och det lockade hellre.

Så jag tassade ner i raggsockorna och njöt av några glas gott vin och härligt sällskap en stund. Nu kan man inte annat än vara nöjd med dagen, och än är det en dag kvar innan arbetet hägrar.

Döm om min förvåning...

när jag kommer in på bloggsidan i natt och upptäcker att min layout helt försvunnit och det ser väldigt märkligt ut.

Så nu har jag ändrat tillbaka till min "gamla" layout, men kommer kanske snart att byta igen. Letar efter något ljusare, eller så kommer jag inte att hitta någon som passar mig så bra som denna eller den förra som jag tyckte så mycket om.

Vad tycker Ni?

Tjingeling i natten!

Vem kan blunda längst...

är en lek som jag uppfann när mina barn var små och inte kunde sova. Om det fortfarande var omöjligt att somna efter sagoläsning, sångstund med alla Alice Tegnérs sånger (jag kan dem fortfarande utantill!) och en stunds ryggkliande, så gjorde vi vem-kan-blunda-längst-leken.

Precis som det låter så går den ut på att den som blundar längst utan att fuska kommer att somna - en liten fint som de gick på ända tills de blev ungefär 5 år, som äldsta barnbarnet Emil idag. Slutade oftast med att jag somnade själv också!

Idag kom Emil hem till mig för att sova över en natt, vilket vi gör ibland för att vi tycker att det är så mysigt, och alla gamla rutiner skall återigen efterlevas. På samma sätt som jag gjort med mina barn.. och som jag också av vana gjort med mina barnbarn sedan de började sova över hos mig. Samma sånger, samma lekar, men andra sagor. Imorgon ska vi gå ner i källaren och leta fram lite böcker som mor Andrea hade som barn - det brukar vara ett äventyr att gå ner dit. Man kan vara riktiga sakletare där, för man vet aldrig vad som dyker upp!

Nu är julen bortplockad och gardinerna bytta, så nu kan ljuset få komma... och så småningom också våren.
Men än så länge kan vi åka pulka!

Helgdagslyx...

Med morgonrock och raggsockor kröp jag upp i soffhörnan vid 09:30-tiden på morgonen och där blev jag kvar till tidig eftermiddag, förutom när jag fixade lite god frukost åt mig. Det kändes oerhört lyxigt, sonen sov och kölden bet utanför fönstret, så det passade utmärkt!

Sen ringde mamma och bjöd på Trettondagskaffe, så jag gjorde mig i ordning, byltade på mig varmt så att jag inte skulle frysa... och vad händer? Jo, all kylarvätska har runnit ur bilen och det var uteslutet att ta den eftersom det är 1 mil att åka till mamsen och jag dessutom fått fylla på den lite för ofta på sistone. Nu är det definitivt ingen liten läcka någonstans längre!

Tack och lov för f d särbon, som kom och tittade på bilen och gav mig skjuts eftersom han bor på samma ställe dit jag skulle. Nu har han kört iväg bilen till ett garage för att titta på den när han får tid och jag är såå oerhört tacksam för den hjälp han ger mig trots rådande omständigheter.
Hem kom jag med min kära syster och hennes familj!

Öde eller slump...

Ibland korsas våra vägar av underbara människor...
fånga då de ögonblicken och se vart det leder, för det finns en mening med alla möten. Kanske får Du en vän för livet, eller någon som får Dig att ändra riktning totalt!

På förekommen anledning skrev jag också ovanstående på min facebookstatus i natt, då jag genom min son och en utav hans bästa vänner fick lära känna en liten änglalik människa. Min son sade redan för länge sedan att "Du och Simons mamma är såå lika, ni måste bara träffas. Ni skulle ha hur kul som helst!" Och nu blev det äntligen av! Vi åt middag med våra söner och när de sen stack ut hade vi supertrevligt. Jag vet inte vart alla timmar tog vägen och jag hoppas att vi kommer att ses snart igen.

Vi kan tacka våra underbara söner
för att de känner sina mödrar så väl!