Givetvis så tycker jag att det ska bli jätteroligt för dem... MEN... han är ju min minsting... även om han fyller 18 år i december. Jag har uppfostrat mina barn till starka människor som fått utveckla sina personligheter med integritet och jag vet att de klarar sig... till och med utan mig (skämt åsido!) Om någon undrar så har jag varit ensamstående stora delar av deras liv... så att jag uppfostrat dem själv är ingen underdrift. Dock har detta också inneburit att jag blivit något av en hönsmamma. Om de i yngre år träffade nya kamrater och till exempel skulle sova borta... eller någon skulle sova hos oss... hade de berättat allt om kompisens hemförhållanden, syskon, föräldrar etc innan jag ens hann fråga något.... för de visste att SNART KOMMER 50 FRÅGOR!!
När de sedan flugit ur boet... dottern först... och den äldsta sonen sedan... har det känts som en naturlig del av livet. Inga depressioner eller någon ångest... för jag har alltid vetat att de klarar sig. Och gör de inte det så kommer de till mig!
MEN... som sagt... nu handlar det alltså om att släppa taget även om den yngste... som ska pröva sina vingar. Och jag är hönsig som vanligt! Han har lovat att ringa... vara försiktigt... och allt det där som vi föräldrar förmanar våra barn att vara... så jag får helt enkelt finna mig i det. Samt det faktum att även den yngste har ett eget liv som jag inte är delaktig i.
Osökt får också inläggets titel mig att tänka på andra saker som man bör släppa taget om....
Nu har jag förvisso inga gamla oförrätter som jag behöver ta tag i och släppa taget om... men jag funderar en hel del på min relation... mitt jobb... och andra saker i livet som kanske bromsar den personliga utvecklingen.
Min kära gamla vän, och tillika bloggvän, Maria.... skrev en kommentar på gårdagens inlägg om att jag får leta efter tecken... och eftersom jag försöker hålla alla sinnen öppna så blir jag förhoppningsvis varse när tecknen visar sig. Det mesta handlar om närvaro och förhållningssätt.
Dagen idag är en märklig sak;
tänk evighet fram och evighet bak.
tänk evighet fram och evighet bak.
5 kommentarer :
Ja att släppa taget kan vara svårt och jobbigt, vare sig det gäller barnen eller något annat i livet.. Vi vet vad vi har men inte vad vi får.. Men man behöver ibland släppa taget och flyga lite för att hitta rätt..
Du kommer säkert fram till vad som är rätt för dig..
Kramar
Mia
kan förstå det är jobbigt att släppa taget..gruvar mig sååå inför den dagen de blir å stora o man måste det...hur ska mamma millan klara det?!!!
~~Kram önskar Millan!!~~
Ha en finfin vecka!!~
~~♥~~
Förstår dig till fullo, hönsmamma...känner igen mig där.
Att släppa taget om barnen och förstå att de har egna liv och ska stå å egna ben, utforska världen på egen hand och lära av sina misstag, det är inte lätt, man sitter här hemma och undrar...Men mina mina tjejer är underbara som berättar för mamsen om sina tankar och förehavanden, ja vissa hemligheter behöver de ju ha för sig själva förståss.
Det var svårt då de två äldsta flyttade. Skönt det inte blev så långt bort.
Släppa taget om saker och ting kan vara svårt, men kan vara väl behövligt för att få nya vyer i livet.
Ha nu en härlig dag!
Kramisar Yvonne
Hej vännen!! Å, vad jag känner med dig. Min son är 13 år nu & ska försöka sig ut i vuxen världen. Puberteten är inget kul.. jag känner igen mig i det du skriver om "hönsmamma". Min son har kommit dit där han inte berättar nått. Han har alltid varit en öppen & glad kille, så den förvandlingen tar mig hårt.. men jag vet att detta är en del av livet & det måste komma.. men det är svårt att aceptera känner jag. Små barn små bekymmer.. stora barn stora bekymmer... börja förstå de orden nu :-)
Jag håller med din vän ~~~~* leta tecken!! Gör en lista över för & nackdelar om ditt jobb.. eller vad det nu är.
Du verkar vara en underbar kvinna med fötterna på jorden. Är glad över att våra vägar möttes!!!
Va rädd om dig!
Kram Tina
När äldste sonen tömt sitt rum och flyttat stod jag i det tomma rummet och grät, glömmer aldrig den känslan. Men precis om du tänker jag att de har styrkan och modet att pröva sina egna vingar. Dock släpper aldrig oron, tror jag. Det behövs så litet för att hönsmamman i mig ska vakna till liv. När man älskar så finns ju oron, det är en del av livet. Fin blogg du har!
Skicka en kommentar