Det märkliga är att trots att jag är en positiv och oerhört optimistisk person så hamnar jag lite nu och då i ett rastlöst tillstånd.... då jag ifrågasätter allt med mig själv. Varför jag jobbar med det jag gör - hur jag ser ut - varför jag lever ensam - varför jag inte gör allt som jag brinner för... osv. Jämför mig (åtminstone i dessa stunder av vankelmod), med andra som jag tycker lever ett bättre liv än vad jag själv gör.
Förmodligen rätt vanligt... men ändå ganska jobbigt när det infaller, vilket det har gjort idag! Fråga mig inte varför.... kanske är det PMS eller något, svårt att säga när man kommit upp i den aktningsvärda åldern då menopausen inträtt. Vad jag vet så kan man ha det även efter menopaus och det är sannerligen inget avundsvärt tillstånd. Nej, ve och fasa! De flesta i min omgivning gjorde bäst i att hålla tyst dessa dagar i månaden... annars! Och då ska man inte glömma att jag har ett hett temperament i vanliga fall också... som normalt går att hålla i schack.
Nåja, min kognitiva sida talar ju om för mig att jag duger, att jag inte ser då tokig ut... de där extrakilona är väl inget att bråka om, att jag har ett bra jobb och ett gott liv med vänner, nära och kära som älskar mig, att alla inte är så lyckliga som jag tror utan förmodligen i stunder tänker precis som jag..... och att jag helt enkelt är bäst - för mig!
Så nu ska jag lyfta mig i kragen.... först rensa min garderob och sedan ta en promenad med min goa syster som älskar mig för den jag är!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar