Så lyder första stroferna i psalm 365, vars ord dök upp i mitt huvud efter helgens händelser.
Nu kan man ju undra om jag kan psalmboken utantill, vilket jag naturligtvis inte kan, men efter att ha sjungit i kyrkokör i många år så kan man stora delar utav sin psalmbok.
Helgen svischade förbi i ett huj och med tanke på att den varit rätt händelserik så går ju allt fort.
Har återigen varit jour denna helg, med en hel del supportsamtal. Dock fick jag glädjen att hinna vara med på min brorsdotterdotters dop och då även träffa min bror och svägerska som flugit hit från Spanien för att vara med. Härligt att träffas alla vi syskon, något som inte hör till vanligheterna nu när käre bror flyttat från Sverige. Det var ett vackert och trivsamt litet dop med trevlig samvaro efteråt. Vi fick också några fotografier tagna på oss alla tre!
Helgens sorg var att yngste sonens flickvän gjorde slut på deras 15 månader långa relation, något som tagit honom mycket hårt och som gjort att vi varit väldigt nära hela helgen.Det är svårt att se sina barns förtvivlan och vanmakt och veta att man inte kan göra något... mer än att finnas till och tala om för dem hur unika de är och att de aldrig får glömma det. Det han går igenom är något som vi alla gått igenom någon gång och det blir inte lättare ju äldre man blir. Man kanske kan se det ur andra perspektiv, men det känns inte mindre i hjärtat.
Jag har stöttat honom... och försökt hålla mig för gråt tills jag varit ensam. Saknaden kommer att bli stor för mig också eftersom jag också håller henne mycket kär och jag vet att hon varit bra för sonen. Nu hoppas jag att han klarar av att fokusera på sitt körkort, som skall tas om en månad.
Jag brukar säga att ingenting är hugget i sten förrän man dör och det sista som får överge mig är hoppet och det har jag försökt få sonen att tänka. Vi har pratat mycket om negativa tankar och jag har delgivit honom mina egna erfarenheter i hur man kan stoppa dem innan de hinner gräva sig djupt ner i själen. Det kommer att göra ont, kanske länge till och med, men han kommer att fixa det och jag finns alltid här för honom precis som för mina andra barn.
Skönaste rosor på törnbusken glöda, ljuvaste örter ha tärande gift. Kinden kan blomstra men hjärtat vill blöda. Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift, vers 4.
8 kommentarer :
Hjärtesorg... Visst önskar man att ens barn inte skulle behöva uppleva det. Din son har tur som har en så klok och stöttande mamma.
När min dotter gjorde slut med sin pojkvän var det jag som var ledsen eftersom jag tyckte att han var en toppenkille som redan kändes som en familjemedlem trots att det inte varit tillsammans ett år ännu.
Jag minns också när Saras första kärlek tog slut. Hon trodde livet var slut. Så ska det ju vara med den första kärleken, det hör till. Men ack, så jävla ont det gör!
Hej vännen!
Ja, du har helt rätt. De kommer hand i hand. Jag känner med er & din son, men han fixar det! & det FÅR göra ont, konstigt vore det annars.Men han fixar detta med ditt fins stöd & sunda tänkande!!
Va fint att er bror kom hem =)
Va rädd om dig & ge din son en stor läkande kram från mig!
Kram Tina
Jag känner med dig och din son.
Har själv tillsammans med min yngste son upplevt separationsångest då han flickvän efter 4 år ville att de bara skulle vara vänner.
De hade varit tillsammans sedan de var 15 år. Han är nu gift och har fått tröstat sin 15-åriga dotter.
Om man försöker vaska fram guldkornen ur det som varit - om man försöker vara tacksam över srunderna som man fick tillsammans - om man försöker acceptera att saknad tar sin tid -
att försöka förmedla detta till våra barn är kanske svårt. De har inte vår erfarenhet.
Kram till er båda. Viola
Du behövs verkligen vid hans sida. Så skönt att du kan finnas där. Det är i såna stunder acceptans är den enda vägen. Det gör så ont och det är oåterkalleligt. Det enda som går att göra är att trycka in acceptansknappen om och om igen. Jag är övertygad om att du en lyhörd och mycket kärleksfull mamma!
Kram Anne
Din son har tur som har dig som mamma.. Kärlekssorg är inte så kul och det går ju över men det är jobbigt när man är mitt i det..
Kram till er båda...
Mia
Ja livet är bara för jävligt och för härligt... det gör så ont när ens änglar går igenom sorg och smärta. Att se avgrunden i deras ögon, och desperationen som man förvisso vet kommer att gå förbi, gör ont! Men närhet och kärlek är den största trygghet vi kan ge, och SKA ge dom.
Fin sida du har Pia.
Kramar
Tack alla fina bloggvänner för Era värmande kommentarer, de känns i hjärtat!
Crister: Jag är så glad att Du vill följa min blogg Du underbara människa. Tack för att Du tycker om den!
Kram till Er alla!
Skicka en kommentar